Har precis pratat med mamma och pappa, som befinner sig i bilen strax söder om Stockholm. De är på väg hit och jag ville försäkra mig om att de har klarat resan i snö och halka. Jag tycker inte om att ha nära och kära ute på vägarna. Det har alltid varit just när de är på vägarna som jag oroat mig mest. Farfar dog i en bilolycka. Jag var så liten att jag inte minns det, men min mardröm har alltid varit att det ska upprepa sig. Man är så oskyddad i en bil och hur bra man själv än kör finns det fullt med galningar som kan komma farande och blixthalka och älgar...
Jag avkräver alltid bilfolket ett telefonsamtal när de kommer fram och hinner bli galen av oro om de glömmer sitt löfte och packar upp eller åker och köper pizza innan de ringer. Snacka om onödigt. 90 procent av all oro vi känner är obefogad. Om de 10 procenten ändå blir sanna får jag dubbel plåga. Att oroa sig är alltså ett mycket effektivt sätt att undvika att leva i nuet.
3 kommentarer:
Jag håkller med, visst oroar man sig mycket i onödan, men oj vad glad man blir när samtalet kommer och man vet att den resande är lyckligt hemma.
Tänk när jag skulle köra upp och bo hos dig, i världens snöstorm... tog ju 8 timmar och jag var gråtfärdig hela vägen... har blivit harigare på vägen sen dess, trots att det är så längesen...
Morgondimma: Ja, visst blir man glad.
Heléne: Ja, fy, ibland måste man ut och köra i eländet. Tur det gick bra.
Skicka en kommentar