Om 22 timmar kanske...

Nåja, det blev inte drömlägenheten, men den näst bästa. Jag skulle egentligen inte skriva något här förrän jag skrivit kontrakt, men budgivningen verkar klar och jag är så glad fast jag inte ska ropa hej än. Sista motbjudaren (ha, roligt ord!) fick backa ur för mamma gick inte med på mer (vad syyynd). Det är en likadan lägenhet som den jag drömde om igår. Lite mer att göra i den, men mest yta och jag fick ett bra pris, så det har jag råd med.

Klockan 20.00 imorgon bör det vara klart. Nu behöver jag alla era tummar och tassar!

Budgivning

Jag är mitt uppe i min första budgivning. Det gäller drömlägenheten! Med klar Baba-atmosfär. Jag pendlar mellan hopp (vi är eventuellt bara två kvar nu) och tillkämpad likgiltighet. Den är enbart till för att slippa bli besviken. Blir det inte den här väntar något bättre på mig. Ja, ja, sure!

Imorgon lär jag veta hur det slutar...

Coool!

Ursäkta, men finns det inga gränser för hur cool man kan vara den första vårvinterdagen!? :)

Bloggutmaning

Jag har mottagit mina första bloggutmaningar. Intressant! Både Morgondimma och En liten tant vill höra om mina konstiga ovanor eller egenheter. Here it goes:

1. Jag dammsuger sällan, med motiveringen "vad gör det om hundra år" och hår och damm kan lätt plockas upp för hand.

2. Jag tittar alltid under sängen innan jag går och lägger mig...men jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra den dag någon verkligen ligger där.

3. Jag tvättar håret varje dag, fast jag vet att det torkar ut, men jag vill inte se tallig ut.

4. Jag samlar nummerplåtar, vilket jag försvarar med att det gör mig mer smådisträ än trafikfarlig.

5. Jag kan vara en itsy-bitsy-teeny-weeny dålig förlorare i fotbollsspel ibland...men inte alltid...

Patient 67 - min sista

Jag har läst ut Lehanes Patient 67 nu. Den tog sig och blev riktigt spännande, men jag gillade inte slutet. Eller, jag är inte säker på att jag fattade riktigt, och sådant retar mig alltid.

Ingen bloggare har lyckats övertyga mig om att läsa fler, så jag ger mig på andra författare istället. (Om någon vill förklara slutet för mig, är jag tacksam. Här eller via mail. Ibland önskar jag verkligen att jag var med i en bokcirkel!)

Övertyga mig!

En sak som jag tycker är så häftig med att läsa böcker är att det å ena sidan är en högst privat angelägenhet, som färgas av känslor du får, bilder du ser, erfarenheter du har, platsen du läser på och å andra sidan är det en kollektiv handling. Tusentals, hundratals, kanske miljontals människor förutom du har läst samma ord.

Nu skulle jag vilja testa min teori om det kollektiva läsandet och se om någon som läser det här har läst någonting av Dennis Lehane. Jag har nu avverkat 110 sidor av 407 möjliga i hans "Patient 67" och jag är inte övertygad. Det är den första boken av Lehane jag läser och jag kommer att läsa ut den (jag ger inte upp så lätt), men vem kan få mig att läsa fler?

Överintendent Dalziel

Igår kväll läste jag ut min åttonde bok av Reginald Hill, min engelske favoritdeckarförfattare. Jag har skrivit om honom förut. Här är en artikel om honom. Jag gillar hans odräglige överintendent Dalziel och det är också hans repliker jag skrattar mest åt. Igår på pendeltåget fnissade jag åt den här, som han levererar efter ett inbrott: "Det första du ska göra är att byta låset. Det du har nu kan ju en efterbliven papegoja peta upp."

Han skriver inga psykologiska spänningsthrillers, Hill, men underhållande deckare med rappt språk. Jag tänker att de måste vara ännu mer briljanta i originalspråk, så jag får nog läsa hans resterande 32 (han har skrivit över 40) böcker på engelska!

Växtkraft

Hur fort växer ett hårstrå som man inte vill ha?

Allvarligt talat. Förklara för mig hur jag kan hitta ett hårstrå på ca 3 mm strax under ögonbrynet (i plockområdet), som inte fanns där igår. Eller hur jag kan rycka loss ett hårstrå på huvudet, färgat för mindre än en månad sedan, med drygt en cm vit utväxt.

Att annonsera

Jag är bara precis i början på min bostadsletarkarriär och har redan insett att man måste vara rätt hårdhudad. Den lägenhet jag tänkte vara med och bjuda på hade redan gått över min maxgräns när mäklaren ringde mig.
Idag har jag lagt in mig på en bostadsbytarsida också. Jag har ju faktiskt förstahandskontrakt på en hyresrätt (även om avloppet är sunkigt och hyresvärden snål, men det skrev jag inte precis i annonsen).

Jag får vissa känslor som påminner om att leta man. Jag kollar vad som finns, jag ser det jag vill ha, men någon annan hinner före. Jag kan kryssa för vilka krav och önskemål jag har för att öka möjligheterna och det går att göra triangelbyten. Det kan ta några år. Man måste ha is i magen.

Jag tycker väl ändå att det borde vara lättare att hitta en bostad. Fast med min härliga tajming kanske jag träffar Honom lagom tills bostadsaffären är klar och får en chans att börja om med alltihop igen!

Iskallt uppdrag

Jag har en kollega som är den perfekta ciceronen under min jakt på ny bostad. Hon bor i området och letade själv i ett och ett halvt år innan hon hittade sin lägenhet. Hon kan massor om föreningarna, var det är bra att bo, vad lägenheterna har gått för. Dessutom har hon ett och annat att lära mig om det där spelet med att vara cool inför mäklarna. Jag är inte precis den coola typen nämligen - åtminstone inte i affärssammanhang, där det verkligen skulle passa med lite is i magen. Det enda som bekymrar mig är att hon letade i ett och ett halvt år. Jag vill flytta nu i vår.

Liten fyllegubbe med känsla för färg

Hört på Systembolaget:

Liten fyllegubbe: Öh, har ni nya påsar?
Kassakillen: Ja.
Lilla fyllegubben (om den ceriselila): Snygg färg!

Mys

Nu sitter jag här med mamma. Vi har ätit frukost. Plogbilarna kör omkring där ute i det vita. Rätt mysigt. Pappa är på kurs. Senare kommer syrran med Busen och vi kanske ska träffa brorsan. När tobaksaffären öppnar ska jag gå och hämta ett paket med en vinst jag vunnit i en utlottning. Imorgon ska jag på fler lägenhetsvisningar och jag har lånelöfte.

Då är det lätt att leva i nuet.

På väg i bil

Har precis pratat med mamma och pappa, som befinner sig i bilen strax söder om Stockholm. De är på väg hit och jag ville försäkra mig om att de har klarat resan i snö och halka. Jag tycker inte om att ha nära och kära ute på vägarna. Det har alltid varit just när de är på vägarna som jag oroat mig mest. Farfar dog i en bilolycka. Jag var så liten att jag inte minns det, men min mardröm har alltid varit att det ska upprepa sig. Man är så oskyddad i en bil och hur bra man själv än kör finns det fullt med galningar som kan komma farande och blixthalka och älgar...

Jag avkräver alltid bilfolket ett telefonsamtal när de kommer fram och hinner bli galen av oro om de glömmer sitt löfte och packar upp eller åker och köper pizza innan de ringer. Snacka om onödigt. 90 procent av all oro vi känner är obefogad. Om de 10 procenten ändå blir sanna får jag dubbel plåga. Att oroa sig är alltså ett mycket effektivt sätt att undvika att leva i nuet.

Före botox

Eller kanske: se "yngre" ut på en halv sekund - le!

Platespotting desperado

Jag har glömt avlägga nummerplåtsrapport. 287 tog jag två olika(!) under söndagens morgonpromenad men inte där den brukar stå. Nyss blev jag nära på påkörd av 289, som parkerade nere i centrum. Jag svär att om jag hade sett 288 på vägen hem, hade jag trotsat snö, kyla och kalla vindar och gått tillbaka för att få 289.

Min pappa, som legat ungefär hundra nummer efter mig hela tiden har börjat knappa in. Tror han ligger på ca 205 nu. Stressigt när jag nästan inte ser några bilar längre. Han, som bor i en pytteliten stad, tar fler än jag.

Dream on

Å, vad jag känner mig inspirerad och förväntansfull inför mitt förestående bostadsköp! Det bara snurrar i skallen, fast på ett positivt sätt. Jag har redan, i fantasin, möblerat den jag tittade på igår, slagit ut en vägg och målat om lite. Jag spenderar soliga våreftermiddagar på balkongen med en härlig tjock tidning. Kanske ett glas vin. Under tiden kör jag lite svarta kläder i min alldeles egna tvättmaskin.

Och blir det inte den så har jag ett nytt gäng visningar på söndag. Jag ska inte låta mig flytta in i alla, för då lär jag bli besviken många gånger, men den här första ska jag drömma om inatt.

Nu flyttar jag!

Nu jä*lar! Nu ska jag skaffa en egen lägenhet. En som är bara min, där jag kan göra om som jag vill. Jag tror att bubblandet i mitt köksavlopp har försökt säga mig någonting. Typ "get your ass out of here". Min hyresvärd vill uppenbarligen inte ha kvar mig som hyresgäst. Vore han det minsta intresserad skulle han svara på mina mail med hövliga frågor eller byta ut lite gamla vitvaror eller åtminstone hushållspappershållaren i köket!

Dags att fatta ett vuxet beslut och köpa mitt eget krypin. Månadskostnaden skulle inte behöva bli högre än den jag har för en sliten, äcklig hyresrätt.

Idag har jag varit och tittat på två stycken, men jag har inget lånelöfte än och räknar med att få gå på visningar och buda på ett stort antal lägenheter innan det blir rätt. Men nu har jag en klar målbild över var jag ska bo och har tagit ett steg i rätt riktning! Håll tummarna för mig!

Årets första bok

Jag läser mycket. Inte som 2001, då jag läste 86 romaner, eller 2002, då jag var på min hundrade på nyårsafton. Det var de åren då jag hade en och en halv timmes resa till jobbet - enkel resa. På tre timmar om dan hinner man en del. Det var också några år innan jag skaffade bredband.

Idag har jag läst ut 2006 års första roman. Middlesex av Jeffrey Eugenides. Den var riktigt, riktigt bra. Ännu bättre än hans Dödens jungfrur/Virgin Suicides. Jag kan inte beskriva den bättre än att den har allt. Den började som en historisk roman, gled över i släktkrönika och slutade riktigt spännande, allt berättat av huvudpersonen som är hermafrodit. Ja, och så fick jag gråta en skvätt också, men det kanske säger mer om mig än om boken.

Jag älskar verkligen att läsa. Jag tror banne mig jag ska börja med begränsad datatid så jag hinner läsa mer.

Tv

Det är inte mycket jag vill se på tv. Någon bra film ibland och så mina få guldkorn Go´kväll på svt med "Gör om mig" på torsdagar, Du är vad du äter på 3:an, också torsdagar och så min senaste upptäckt (jag är lite sen, jag vet, men till mitt försvar är jag inte så mycket hemma på lördagar) Coupling på svt. Den ska jag se nu!

Skjutglad

Nej, det är inte Robin Hoods okända släkting ni ser på bilden, men inte långt därifrån. Jag har varit på bågskytte idag och det var så himla kul. Först var jag ganska spänd och det var mycket att tänka på, men sedan fick jag mer känsla för det och det gick bättre. Min träffbild var sanslöst bra. Varje omgångs tre pilar satt tätt tillsammans - dock snett nedanför mitten och till vänster hur mycket jag än försökte sikta överdrivet åt höger.

Det kändes tufft att stå där med ett koger på höften och koncentrera sig. Rekommenderas varmt!

Ödets ironi

Jaha, typ den enda bilen jag såg på väg till jobbet hade nummer 782. Rätt siffror fel ordning. Det där Ödet skulle jag vilja ta ett snack med.

Nummerplåtjaktmarker i vintertid

Vinterhalvåret är inte nummerplåtjägarens bästa vän. För det första är det mörkt när jag åker till och från jobbet. Är det inte snö, så är det svart på nummerplåtarna och i dagens läge vet man inte ens om det är med flit för vägtullarnas skull. Till råga på allt har det öppnat en ny pendelstation, som jag är mycket glad och tacksam för, men som gör att jag inte behöver åka buss längre. Från fönsterplats på bussens vänstra sida har jag tagit mången plåt.

Nåja, trots allt detta har det varit en hyfsad vecka. På Trettondagsafton tog jag 282 och 283 under morgonpromenaden och 284 inne i stan samma eftermiddag. Igår tog jag otroligt nog 285 på den lilla stump jag går parallellt med en bilväg och 286 utanför jobbet. 287:an brukar stå på en parkering i närheten av där jag bor, men igår stod den inte där. Jag var naturligtvis tvungen att ta en extrasväng på hemvägen. Jag tror den står där på lördag.

Blodpudding

Det var inte järnbrist i alla fall. Tog prover förra veckan och fick svar idag. Mitt blodvärde låg på 134 och fulla reserver. Ovanligt bra för mig och utan att ha ätit järntabletter på ett halvår. Måste vara GI-kosten. Då kan jag alltså inte förklara tröttheten med att jag går runt och är anemisk.

Jag har varit lite gladare idag i alla fall. Det börjar närma sig helg och mitt lag vann en tre-setare i fotbollsspelet som avslutning på arbetsdagen.

Andra känslor

Hm...jag känner mig trött och håglös. Det kan vara chocken att gå upp 6 på morgonen och ställa sig på ett knökfullt pendeltåg. Det kan vara järnbrist. Jag får lista tänkbara orsaker och köra uteslutningsmetoden för att ringa in problemet och göra något åt det. Så här kan jag inte ha det redan två dagar in på det nya arbetsåret!

Känslor

Jag har skrivit ner saker jag har fått ur händerna på jobbet i två dagar nu. Inser att jag inte kommer att kunna skriva ner varje liten sak, men kanske ändå sådant som har hängt över mig eller som jag gjort extra bra. Känslan i kroppen blir så mycket skönare än när man stirrar på listan med saker som ännu är ogjorda.

Jag är solo kvar på jobbet. Är det bara jag som tycker det är lite läskigt? Knasigt. Hemma är det ju inte läskigt att vara själv. Det beror kanske på vad man jämför med för normalläge. Där skulle det vara betydligt läskigare om det var livat i luckan.

Halvfullt eller halvtomt glas

Den gamla Baba anno 2005:
Skrev listor på allt som måste (usch, fult ord) göras.
Strök det som var gjort och slängde listan om den blev klar.
= halvtomt glas för jämnan

Den nya förbättrade Baba 2006:
Skriv upp allt som gjorts, hunnits med, åstadkommits, uppnåtts.
Njut!
= halvfullt glas

Man ska vara snäll mot sig!

GI-girl

Jag äter mat med lågt glykemiskt index. Inte Atkins, inte stenålderskost, inte som en kortsiktig diet. Det är mitt nya sätt att äta och leva. Ett helt naturligt och självklart sätt, som diabetiker redan praktiserat sedan länge. Det går ut på att hålla blodsockret på en jämn nivå.

Visst har jag gått ned några kilo, men framför allt är jag nästan aldrig hungrig eller sugen på sött. Det där hemska suget på eftermiddagarna när jag kunde stoppa i mig vad som helst som var sött finns inte längre. Det är ett litet mirakel och den stora vinsten.

Vem behöver ett halvt kilo plockgodis när man får äta lite god ost och dricka några glas vin? Vem behöver vitt, luftigt bröd när man har vant sig vid rågbröd, som är förvillande likt barkbröd, och tycker att det är gott?

Det bästa är att det är ganska lätt att följa, även när man äter ute. Och det kommer mer och mer i affärerna. Idag har jag köpt hela dinkelkorn till exempel. Det visste jag inte vad det var för två år sedan.

Söndagsångest light

Jag brukar inte ha söndagsångest, men idag har jag det. I alla fall lightversionen. Det är inte bara måndag imorgon utan första dagen efter en radda lediga dagar, vilket gör tröskeln ännu högre. Men jag har tagit väl vara på de sista skälvande dagarna i frihet. Jag har varit ute tre kvällar i rad.

I torsdags blev det after work med ett stort gäng. Jag hade inte planerat att gå, men det gjorde jag till slut, och det var trevligt. I fredags (efter garderobskrisen) pinglade jag och två väninnor ut på barhäng. Mycket trevligt. Lördagkvällen började med SingStar-duell med syrran och hennes sambo och slutade med att hon och jag gick ut och dansade.

Ändå är jag inte trött. Bara glad att jag hade tre bra kvällar som avslutning på ledigheten. På förmiddagen idag kom det allra bästa. Systersonen, Busen, anledningen till att jag kallas moster "Baba" lindade sina små mjuka armar runt halsen på mig och sa:

Hejdå, lilla bajsmoster!

Föraningar

En positiv bieffekt med morgonpromenader är att jag kan följa årstidsväxlingarna. Idag kom vi ett steg närmare våren, kan jag meddela. Det var kanske en minusgrad på sin höjd. Jag såg blå himmel och kunde ana solen någonstans. Fåglarna kvittrade!

Och jag vet att jag ska leva i nuet, men idag kunde jag inte låta bli att tänka på skillnaden mellan att påpälsad pulsa i snömodden och att studsa fram på barmark iförd endast joggingskor, tights och linne. Snart är vi där.

What to wear

Äntligen färdigklädd, nagellackad och parfymerad. Det trodde jag inte för tre timmar sedan.

Det brukar mest vara ett talesätt att man "inte har något att sätta på sig" eftersom garderoben vanligtvis är full av kläder. Men jag är det levande beviset på att det inte bara är ett talesätt. Det finns ingenting där som passar ihop eller passar punkt. Jag har gått ner i vikt och det är ju bra, men det innebär att det mesta är för stort. Resten ser ut som lump. Om någon kom och erbjöd mig att slänga alla mina kläder för att sedan få x antal tusen att handla nytt för skulle jag inte tveka en sekund.

Nåja, slutresultatet blev bra i alla fall. Jag är nöjd. Håret blev busigt, smyckena glittriga och läpparna är röda (observera att inget av det fanns i garderoben). Tjingeling!

Morr

Jag vet att det är fullkomligt slöseri med tid och humör att vara arg på döda ting! Jag vet det, men ändå finns det ingenting som stressar och retar upp mig så mycket som döda ting. Särskilt om de är invecklade eller programmerade eller består av microchips och elektricitet.

Om ett dött ting någonsin kommer att driva mig till vansinne så är det förmodligen en dator (alternativt kopiatorn på mitt jobb)! Allt med en dator. Varningsrutor som öppnar sig på skärmen, förinställningar i Word, som jag inte vet hur jag ska ta bort, internetuppkopplingar som hänger sig. Att jag helt plötsligt inte kan ladda upp bilder till min blogg, fast jag har kunnat det förut.

Jag kan ju strunta i det. Lämna datorn och läsa en bok istället, men problemet kvarstår för att jag inte lärt mig lösa det. Det värsta är att nästa gång jag provar så kommer det att gå och jag kommer inte ha en aning om varför! Är man verkligen helt säker på att det inte bor små sura gubbar inne i alla datorer?

Fredag hela veckan

Varför känns det som fredag när det är onsdag? Varför kan jag gå hem och laga god mat och dricka rödvin, planera att se Kommissarie Lynley under täcket i soffan, sova tills jag vaknar imorgon och gå ut och gå en januaribister morgonpromenad?

Hur kan känslan en vanlig ovanlig onsdag vara så annorlunda? Varför kan inte hjärnan låta sig luras en annan onsdag, så jag tror att jag kan vara uppe länge. Det uppenbara svaret är ju att jag måste gå upp klockan 06.00 och åka till jobbet dagen efter, men allvarligt talat. Pappa brukar säga att "det sitter mellan öronen" när det är något man bara inbillar sig och jag vet hur stark den mentala inställningen är. Men om jag nu vet det - varför kan jag inte lura min hjärna? Annars är jag bra på att inbilla mig saker minsann.

Varför kan min hjärna tycka att det känns som fredag idag? Det kan jag faktiskt inte förstå.

Slit & släp

Tillbaka på jobbet idag och imorgon. Det hade ju varit skönt att få vara ledig hela den här veckan, men viss planering är väl på sin plats.

Tur då att det här finns!















Puss mina duktiga små plastgubbar!

Fräscht

Hata är ett starkt verb, så jag ska försöka nyansera mig. Jag ogillar starkt, jag tycker mindre om, jag opponerar mig mot...äh, vad sjutton:

Jag HATAR mitt köksavlopp!!! Nästan varje gång jag kommer hem står det och kluckar och hela lägenheten luktar rutten råtta. Två gånger har fastighetsskötaren varit här och gjort något. Jag hade varit gladare om han hade gjort något ÅT det istället!

Han ska komma hit efter trettonhelgen igen och det är nog säkrast, eftersom en viss moster är medlem i Hyresgästföreningen!

Kompdag på hjärnkontoret

Det är skönt med lite längre sammanhängande ledighet. Jag börjar jobba imorgon. Igår somnade jag strax före midnatt. Planen var att idag gå ut på morgonpromenad, ta det lugnt och sedan träffa min bästa vän. Softa, helt enkelt.

I morse vaknade jag med ett ryck. Satte mig upp i sängen och stirrade på de digitala siffrorna 07.38 och bläddrade febrilt i arkiven på hjärnkontoret. Jag hade tid hos kiropraktorn! Upp med hjärtklappning, höll på att svimma i duschen och hoppade frukosten, men jag hann!

Så kan det gå när man låter almanackan ligga oläst i jobbväskan. Jag ser det som ett lysande sätt att inleda mitt nya passionerade liv. Släppa kontrollen. Leva lite farligt (just det, hjärtinfarktvarning). Det är också ett bevis på att jag har lyckats koppla av ordentligt i jul.

En passionerad kvinna

Jag har ett tema hela året istället för nyårslöften. 2005 var ett år av acceptans. Min slogan var "Gilla läget". Och då menar jag verkligen gilla, inte bara acceptera. Jag har gjort mitt bästa för att leva i nuet och hitta positiva vändningar på det som händer i mitt liv och de val jag gjort. Det har gått bra. Jag har övat in nya mönster så nu är det dags för nästa tema.

Under slutet av 2005 kom jag på att jag har gått och trott att jag skulle välja trygghet före passion i alla lägen. Men det är fel. Jag vill visst ha passion i mitt liv! Massor! Finns det något mer motiverande sätt att leva i nuet än att göra det man känner entusiasm inför?

Då menar jag inte passion med män - nåja, inte bara - utan i hela livet. Jag vill gå en salsakurs, klä mig färgstarkt, prova saker jag aldrig provat förut, flirta med männen jag vill ha istället för dem jag kan få. Helt enkelt kasta mig ut. 2006 är härmed ett år i passionens tecken!

Kolla in de här synonymerna på passionerad:

lidelsefull

varmblodig

eldig

glödande

brinnande

het

häftig

hetsig

otyglad

våldsam

intensiv

ivrig

entusiastisk

besatt