Shoe-poholic

Det är bara en fråga om prioriteringar, eller hur...

Jag skulle bara lämna tillbaka en topp som jag köpte i fredags. Det var inte meningen att jag skulle gå in på Wedins. De har ändå inga skor som passar mig, i synnerhet inte festskor och särskilt inte snygga, högklackade guld-, silver- eller glitterskor. Så egentligen undrar jag varför jag ens slogs av tanken att prova. Ibland är det bara skönt att veta att de verkligen inte passar så man kan slå dem ur hågen.

20 minuter senare stod jag i Gallerians gång med en kasse fylld med två skokartonger. De kostade tillsammans vad jag brukar ge för ett par skor. Det är öppet köp. Nu när jag kommit hem med dem och provat är jag redan kär. Jag kanske kanske lämnar tillbaka guldparet, men jag behöver lite råd. Man kan svara:

a) Behåll båda paren! Perfekta salsaskor. Det är du värd.
b) Behåll bara silverparet. De glittrar mest (helt i glitter).
c) Behåll bara guldparet. De glittrar inte fullt så mycket (bara på några remmar, samt klacken).
d) Lämna tillbaka båda - även om de tillsammans kostade mindre än ett RAM-minne!
e) eget alternativ


Här kommer bilder:

Guldfiskminne

Jag har aldrig fött barn. Jag undrar om det är "som att skita ut en soffgrupp", som Babben en gång sa. I så fall undrar jag hur kvinnor som fött barn gör det igen och kanske upp till 3-4 gånger. Det sägs att man glömmer, att det är en sån positiv upplevelse och att endorfinerna flödar.

Nu på morgonen kan jag faktiskt förstå denna "glömska" lite grann. Jag vaknade på morgonen och fick förklaringen till ryggont, trötthet, svullna vrister, molande i magen och att jag grät en skvätt till nån actionserie på 6:an häromdan. Det stavas PMS. Hur kan jag förundras över att andra kvinnor glömmer sina obehag vid förlossningar när jag inte ens har koll på min egen månatliga cykel!? Den mänskliga hjärnans förmåga till förträngning är fantastisk!

Söndagsslö

Jag har i princip inte gjort någonting idag. Det mesta av tiden har jag spenderat i min fåtölj iklädd fleecetröja och mjukisbrallor. Jag har läst nästan en hel roman och sovit en timme mitt på dan, också detta i fåtöljen. Jag har nästan känt mig sjuk, tung i kroppen och seg, men på ett avslappnat, skönt sätt. Lite bakis var jag i och för sig, för jag var ute igår och gjorde helt otippat trakten kring Stureplan osäker!

Ibland när jag har sådana här söndagar (för det är oftast söndagar) så är jag stressad över att jag inte gör något vettigt eller så är jag låg och deppig. Känslan idag kan jag bara sammanfatta med avkopplad och lugn. En härlig försmak inför semestern.

Nananana-nineteen

Jag har varit ledig idag och haft en supersoft dag på stan. Där la jag märke till alla studentmössor. Vi hade inte sån där mösspåtagning på min gymnasieskola.

Jag tänkte mest att det alltså är så här ungdomar i 19-årsåldern ser ut nu för tiden. När jag själv var i den åldern kunde jag oftast pricka åldern på mina jämnåriga. Nu tycker jag det är jättesvårt att veta hur gamla ungdomar är. Bara att jag kallar dem för ungdomar är kanske ett tecken (på nånting). Jag var inne i en affär idag, där de spelade så hög musik så man fick skrika. "Hur kan ni jobba i det här?!" skrek jag till hon som tog betalt. "Man vänjer sig." skrek hon "Vi kan ju sänka om vi vill!". Tack för den!

Det var som igår jag själv var 19. Vid närmare eftertanke föddes dagens 19-åringar det år jag tog studenten.

Monsterbabe

Hahaha! En kille på mitt jobb satt och kollade mail på lunchen. Han såg en sida som verkade intressant uppe i adresslisten. www.monsterbabe nånting.

Jag vet inte om han blev glad eller besviken när han tittade in i mina betraktande ögon, men överraskad blev han nog. :)

Tre fåtöljer

Ikväll har jag varit och lyssnat på min käre bror när han hade en spelning. Det var på en okej tid (han gick på ca 21.10) när man ska upp och jobba dagen efter. Ibland spelar han "nån gång efter 23" som betyder 01.30 i värsta fall. Jag blir alltid så stolt över honom när jag står där i publiken.

Nåväl, anledningen till att jag startade datorn när jag egentligen borde gå rakt i säng är ett roligt samtal jag fick på vägen hem. Det var en kvinna som frågade om två fåtöljer som jag skulle ha ute på annons. Jag råkar ha en fåtölj ute på Blocket, så jag sa det. Nej, hon skulle ha två och beskrev dem och priset. Jag vidhöll att jag bara har en fåtölj i min annons och såg framför mig hur hon skrivit upp flera olika telefonnummer och blandat ihop dem. Hon hade nog fått fel nummer menade jag. Då nämnde hon stället där jag bor och min farbrors namn (han bor två kvarter bort, men hon bröt på spanska så det tog ett tag innan jag fattade). Till slut började jag lägga ihop pusslet. Min farbror håller på och flyttar och det kändes med ens rimligt att han har två fåtöljer till salu. Hon ville gärna ha hans telefonnummer. Jag brukar inte dela ut folks telefonnummer till främmande, men det kändes okej nu. Jag frågade hur hon fått tag på mitt namn och nummer. Det hade hon hittat på Eniro. Det var ju tur att hon hittade annonsörens brorsdotter, men så bor vi också nära varandra och har ett mindre vanligt efternamn. Sedan skickade jag ett sms till farbror och informerade honom om att jag lämnat ut hans nummer.

Lite provision vore kanske på sin plats...

Money money money

Jag vill verkligen inte att månaderna ska vara en enda väntan på den 25:e, men ibland blir det så ändå hur mycket jag än planerar och budgeterar.

Skulle inte jag vinna på en skraplott eller gifta mig rikt eller åtminstone bli sambo eller kombo för att få lite extra över eller en semesterkassa värd namnet? Just nu är den uppe i 300 spänn och det räcker inte ens till en enkelbiljett till där-jag-kom-ifrån.

En ner och tre upp

Några tisdagsbetraktelser:

- Körrepet idag, så här nära inpå heldagen i söndags och den stundande konserten, kändes allt annat än roligt. Ingenting kändes som om det satt ordentligt och vi sjönk som stenar hela tiden. Jag vet att det alltid brukar vara så, men det känns ändå skakigt. Förra veckan var jag så stolt att jag övat in allting utan noter. Det är väl just det när folk börjar släppa noterna sjunger alla försiktigare och det blir osäkert och trevande. Det är bara att skaka av sig.

- Fåglarna kvittrade glatt och det var inte helt mörkt när jag gick hem från bussen, ca 21.23.

- Jag tog nummerplåt 570 idag!

- Jag köpte två av mina favvogodisar idag. De finns inte i alla godisaffärer, men jag vet var man ska leta. Det ena godiset är chokladbananer med stel gelémarmelad inuti. Det andra är mintkyssar (vita, platta, hårda med en chokladklick uppepå). En gång var brorsan med när jag handlade de sorterna och han sa att det var tantgodis! Inte är det väl så?

Minnet som var utsänt för att pröva mig

1 GB RAM-minne är inte stort. Rent ytligt är det ca 13x3 cm. Jag vet inte så mycket om såna här minnen. Språkkonstapel Baba har inte ens lyckats utröna om det stavas RAM eller ram, om det är bindestreck eller ej. En sak vet jag dock vid det här laget...att köpa 1 GB minne är att be om problem.

Kort resumé: Jag köpte och satte in 1GB minne. Allt funkade. Jag var stolt. Efter 2 veckor funkade det inte längre. Ingen fattade något. Massiv felsökning. Till slut visade det sig vara det nya minnet.

Sedan dess har följande hänt: Jag åkte till databutiken för att byta minnet eller få pengarna tillbaka. Detta trots att för lång tid eventuellt gått och trots att det var använt, men jag hade fått killen i affären att skriva på kvittot att även bruten förpackning fick bytas. Detta eftersom han var osäker på om han gav mig rätt minne. Och detta, i sin tur, trots att jag hade med mig exakta uppgifter om min dator för att få rätt minne.

Jag kom dit och fann butiken igenbommad, papper för alla fönster, men det stod åtminstone "vi skyltar om" och inte att det var stängt för gott. Jag ringde upp, men växeln var stängd. Nästa dag kollade jag butikens hemsida, som också var stängd för tillfället. I helgen fick jag dock upp information om att butiken ska upphöra och att utförsäljningen började idag.

Idag hade jag med mig minnet. Först var jag i Liljeholmen. Jag tyckte att det var ovanligt mycket folk där och mycket riktigt var det stopp i tunnelbanan. Jag fick gå till de extrainsatta bussarna. Här någonstans började jag tänka att jag kanske skulle åka hem istället och ta reklamationen imorgon när jag ändå ska in till stan, men jag åkte. Bussen släppte av mig vid Zinkensdamm. Jag ner i tunnelbanan. Ganska snart kom ett tåg, men det skulle först tömmas (på alla glada resenärer som inte kom längre) sedan fyllas (med oss som ville mot Centralen) och slutligen stå stilla en lååång stund. Här någonstans började jag titta på klockan och undra om jag skulle hinna till 18.00. Tåget gick i uppskattningsvis promenadtakt till Mariatorget där det blev stående väldigt länge för det var ett tåg framför (sa de i alla fall). Vid Slussen slängde jag mig av. Ett tåg gick precis, men nästa kom 1 minut senare. Ca 17.50 var jag framme och kutade upp till butiken. Papperet för fönstren satt kvar och stora anslag där man kunde läsa "Total utförsäljning 11-16".

Vad ÄR det här?! Jag jobbar 11-16. Hungrig och stressad hade jag kuskat tvärs över hela stan för att hävda min rätt och allt helt i onödan.

Imorgon ska jag ringa och prata med dem och som av en händelse är jag faktiskt ledig på fredag så jag försöker ha förtröstan. Det kommer väl att lösa sig. Hur var nu den där kinesiska berättelsen om mannen och hans son...

Rätt svar

Det var körrepetition som var rätt svar på gissningstävlingen. Jag är helt slut, men på ett helt annat sätt än av vanlig trötthet. Den här kommer sig av total fokusering och koncentration och känns ändå som ett skapande. Jag sjöng allt utan noter idag, vilket bådar gott för konserten om två veckor. Så är jag ju också alt-fiskal, något som jag tar på stort allvar.

Gissa söndagssysslan

Det jag ska göra idag skulle kunna ha varudeklaration som följer:

Starkt energigivande, ökar fokuseringsförmåga och syretillsättning, kan ge både fysiska och psykiska välbefinnandebiverkningar, tages i 5-timmarsdos tillsammans med 20-30 glada medmänniskor och mycket vatten.

Chi san - släng dig i väggen! Ja, jag har i och för sig helgarderat med en hutt av den varan också :)

Problem?

Det är inte hur du har det utan hur du tar det.

är ett citat jag borde spika upp det i taket ovanför sängen för det känns extra viktigt att jag har det för ögonen just nu. Jag vill i samband med detta citat också återge en berättelse av Liu An, även känd som Huai-Nan-tse. Den är ur "Te enligt Nasse" av Benjamin Hoff och handlar om ifall "bra" nödvändigtvis är bra och "dåligt" nödvändigtvis dåligt och huruvida ett problem egentligen är ett problem:

"En gammal man levde tillsammans med sin son i en övergiven fästning högst upp på en kulle. Deras enda värdefulla ägodel var en häst.
En dag sprang hästen bort. Grannarna kom för att visa sin medkänsla. ´Det var verkligen olyckligt!´sa de. ´Hur vet ni det?´frågade den gamle mannen.
Nästa dag återvände hästen, och han hade med sig flera vildhästar. Den gamle mannen och hans son stängde in dem bakom porten. Grannarna skyndade över. ´Det var verkligen bra!´sa de. ´Hur vet ni det?´frågade den gamle mannen. Nästa dag försökte sonen rida en av vildhästarna, föll av och bröt benet. Grannarna kom över så fort de hört nyheten. ´Det var verkligen illa!´sa de. ´Hur vet ni det?´frågade den gamle mannen.
Dagen efter kom armén förbi och tvingade byns unga män att bli soldater för att kämpa i ett land långt bort mot de nordliga barbarerna. Många av dem skulle aldrig komma att återvända. Men sonen kunde inte följa med, för han hade brutit benet."

Det är mycket som snurrar i knoppen på Baba just nu, men med de här orden för ögonen ska det väl gå bra.

Hemjagad

Trots min stora trötthet och på det massage (som gjorde mig ännu mer såsig+illamående) släpade jag mig ut på after work istället för att välja "tv-soffan over and out".

Det var jättetrevligt och jag kom hem först nu, jagad uppför sista backen med andan i halsen av skräck för 3 rådjur som bor här och en våldtäktsman som härjade här för ca en månad sedan. Söderortspolisen kunde inte säga mer än att han inte var gripen och att "jo, överfallsvåldtäkterna ökar ju när det börjar bli varmt". Det är ju skönt att veta, som ensam kvinna med en ekonomi som inte täcker taxiresor vid minsta tripp utanför hemmet efter mörkrets inbrott.

Sov gott! And be careful out there!

Slutkörd

Det här är tråkig och ouppiggande blogginfo, men jag måste få utlopp för känslan av att jag aldrig har varit så här trött. När jag ser mig i spegeln tittar någon som ser ut som en tvättbjörn tillbaka på mig. Fast den här tvättbjörnen har blanka ögonlock. Ingen Blutsaft, ingen salsa kan pigga upp min urlakade hjärna och min kraftlösa lekamen. Att jag fortfarande är vaken 21.03 beror enbart på att jag tvättar och min tvättmaskin behöver hållas fast medan den centrifugerar, vilket den borde börja med när som helst.

En tjej på salsan sa idag att jag såg annorlunda ut. Jag hänvisade till att jag hade uppsatt hår, men nu slår sanningen mig med full kraft. Hon har nog aldrig sett mig så här slut.

lånad från Wikipedia

Statistik

Jag bevakar prisläget på bostadsrätter i mitt område och hittade följande intressanta statistik på Hemnet. En mäklare har en liten informationsruta med "Utmärkande livsstil i detta område". Kan ju vara kul att veta vad det är för område man flyttar in i. Skulle också vara kul att veta var gränserna går i samma område. I det här fallet ligger bägge husen på min gata.

Hus 1 har förklaringen:
26% är 36-49 år
46% är ogifta
62% är ensamstående utan barn

Hus 2 (nästnästa hus på gatan) har förklaringen:
39% är 25-35 år (observera att åldersspannet ej är samma som tidigare)
64% är ogifta
83% är ensamstående utan barn

Visst är det fantastiskt vilket varierat område jag bor i!?

Felsägningar man minns

Jag såg Bertil Karlefors på TV4-nyheterna tidigare ikväll. Trots att han rapporterade från något så allvarligt som dödsskjutningarna på universitetet i Virginia så kan jag inte låta bli att dra på smilbanden varje gång jag ser eller hör hans namn. Jag tänker givetvis på den gången Petra Nordlund påade honom med namnet Bertil Falukorv.

Ondska

Jag har under min högst ofrivilliga datorfrånvaro läst de fem första böckerna för i år. Tre av dem har varit av John Connolly.

Min bakgrund är så här: Jag gillar inte science fiction. Jag har dock läst Liftarens guide till galaxen och någon bok av Neil Gaiman. Jag gillar Harry Potter. Jag tycker att John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in" är för mycket. Jag älskar deckare och psykologiska thrillers. Jag är uppfödd på sagor och bibliska berättelser. Jag gillar sammanträffanden och magi i vardagen och är inte helt säker på att jag inte tror på spöken. Karma tror jag i alla fall på. När Profiler gick på tv tyckte jag att det var läskigt och bra.

Med den bakgrunden läste jag först "De som dödar". Den var bra och äcklig, inte så mycket svarta änglar och demoner. Sedan fortsatte jag med "Den vita vägen" där det var lite mer av den varan. Idag har jag läst ut "Onda män" och jag har fortfarande ståpäls! Alla Connollys böcker är oerhört välskrivna och ganska komplicerade på ett invecklat sätt, som ändå knyts ihop på slutet. Jag har sträckläst dem allihop för man bara vill veta hur det ska gå. Det hade aldrig funkat att läsa dem under lång tid. Man skulle tappa bort alla namn och personer och deras betydelse. För att inte tala om att lyssna på dem som hörbok. De innehåller också mycket våld. Jag avskyr våld och gottande i avskurna halsar och tortyr, men det är den formen av våld som finns i de här böckerna. Man tappar räkningen på antalet döda efter ca 40-50 sidor. Människor offras för enkla upplysningar, för att inte efterlämna vittnen eller för djävulska lustar hos onda män och kvinnor som klivit över alla trösklar. På något sätt övertygar Connolly mig om att alla dessa mord är nödvändiga. Det skildrar ondskan och oftast slår det tillbaka på dem själva till slut.

Jag blev förvånad över att jag gillade de här böckerna så mycket. De förenar min förförståelse om ont och gott, myter, övernaturligt, hur ödet hinner ifatt en och massa frågeställningar om livet. Och jag hade det spännande på vägen.

ISBN:
91-7001-215-6 (Den vita vägen)
91-7001-381-0 (Onda män)

Vad ska man göra med armarna?

När man är på en middag, till exempel en 40-årsfest eller ett bröllop, så brukar det ju vara ganska tyst och stelt till en början för att så småningom lossna.

När man är på en konsert brukar det på sätt och vis vara likadant. När bandet börjar spela står alla lite i skymundan och rör sig i smyg till musiken. Så småningom vågar publiken närma sig scenen och dansar lite mer. Så var det på den här konserten jag var i fredags och det känner jag även igen från när min kör gjort "julsjungningar" ute på stan. Då står nästan ingen nära och lyssnar. Som väl är brukar vår publik oftast sitta och då finns det begränsningar på hur långt bort från kören de kan sitta!

Så här brukar det vara, men även när jag väl står närmare scenen och diggar så har jag och har alltid haft ett bekymmer. Vad ska man göra med armarna?! Jag hade inget instrument att hålla i, jag hade heller ingen öl i handen, jag hade inga fickor att köra ned händerna i, jag vill inte stå med armarna i kors, inte heller med armarna hängande som döda fiskar utmed kroppen. Jag försökte tänka salsa - när vi tränar utan att dansa i par så är grundhållningen att ha böjda armar i mopedkörarfattning i maghöjd. När man klappar händerna i takt går det bra, men det gör man ju inte hela tiden. Visst är det löjligt? Ju mer jag tänkte på det desto mer medveten blev jag om hur andra stod. Till och med sångarna stod faktiskt ganska mycket med armarna rakt ned.

En annan rolig betraktelse: Varför måste alltid roddare/tekniker ha halvlångt flottigt hår eller hästsvans samt skägg och runda glasögon, plus ibland buffligt beteende? Dessutom tror jag aldrig jag varit på nån konsert i den här storleken utan att de vid något tillfälle "måste" upp på scenen mitt under konserten för att fixa nån mikrofon eller nåt. Är de själva i hemlighet hemskt sugna på att stå på scenen, eller vad?!

Två ställen på F

Jag träffade en väninna och hennes två väninnor på Flyt igår(en restaurangbåt som ligger mellan Gamla stan och Slussen). Vi satt ute och jag fick den första förnimmelsen av sommarkväll. Sedan gick väninnan och jag till Fasching och tittade och lyssnade på ett bra band som körde härlig 80-talsfunk.

Följande roliga saker hände igår:
Jag kom och promenerad från Gamla stans tunnelbaneuppgång mot Flyt. Det sitter alltid massa människor där. Jag gick förbi tre fyllegubbar. Den ene, som stod upp, hälsade svajande på mig. "Hej hej!" sa jag och fortsatte. Då hörde jag en av de andra ropa: "Vad lång du var!". Tell me something a little less obvious, please...

Väninnans väninna berättade om en tjänsteresa hon och hennes kvinnliga chef gjort. Alla hotellrum var slut i staden, så de fick åka till närmsta mindre stads stadshotell. När de kom fram sent på kvällen började tjejen i receptionen med att säga att de redan hade checkat in. När de fått förklara att de kommit precis så löstes den förväxlingen. Sedan frågade receptionisten - och det här är alldeles sant även om det låter som hämtat ur en billig amerikansk tv-deckare - "Ska ni betala för hela natten?".

Hälsa och tur i spel

Så...nu har min lilla dator varit på hälsocheck och det var väl tur det. Det var visst inte något med nätaggregatet som en av supportkillarna så bestämt hävdade utan det nya minnet som spökade. Det var inte kompatibelt. Nä, tack, det var inte jag heller!!! Ska man få äta upp att man är en självständig (ung tänkte jag skriva, men det beror allt på vad man jämför med) kvinna, som försöker fixa och greja lite själv?! Tydligen. Nu hoppas jag bara att det ska gå bra att reklamera minnet jag köpte och få ett som är kompatibelt. Observera att sammanlagt 4 av mina vänner och bekanta fått agera chaufförer åt denna krassliga lilla krabat, men nu har den fått se både Hägerstensåsen och Sickla.

Annars - och det är säkert för att allt annat kärvar - så går det utomordentligt bra på nummerplåtspaningsfronten! Igår tog jag 550 på förmiddagen. 551 och 552 stod på ett avstånd om mindre än 100 meter från varandra på kvällen. I morse såg jag 553 och 2 stycken 555:or, men de gilldes ju inte då. I eftermiddags på väg för att hämta datorn stod en 554 och visade fronten för mig. Då tänkte jag att jag aldrig skulle se en 555:a till idag...men det gjorde jag. Jag började uppspelt att berätta hela den här harangen för min kompis (den fjärde chauffören). Då möter vi 556. Jag blev nästan inte glad, för så mycket tur i "spel" kan inte vara nyttigt.

Systervinnarskallar

Jag glömde tillägga att det naturligtvis var fråga om utklassning i Rappakalja igår. Jag var på mitt tredje varv innan syrran och hennes sambo gått ett.

Idag tog hon dock en ful revansch. Vi lekte "ett, två, tre, fyr, fem, sex, sju, tysta leken börjar nu". Busen och hans pappa straffade ut sig genast, medan syrran och jag stod emot alla försök att lura oss till att prata. Vi dukade av frukosten, borstade tänderna och höll tyst hela tiden. Jag var rent av imponerad av mig själv. Att hålla tyst är inte ett av mina mest framträdande drag... Till och med när Busen frågade om jag ville ha en tatuering (självhäftande) var jag tyst. Och även när Busens pappa frågade om min kamera var bra för att få mig att försäga mig. Då ringde min mobiltelefon. Typiskt! Jag muttrade något på väg för att svara. Det var synd, för då förlorade jag. Syrran hade tagit sin sambos telefon och ringt upp mig. Allt för att vinna. Visst är det lågt?! Eller som hon sa: "Ibland räcker det inte att vara envis. Man måste vara smart också! Jag ville vinna!"

Morrrr! Det kommer nog ingen påskhare till en så stygg liten syster!

Rappakalja

Nej - datorn ännu ej inlämnad, men...
Jo, jag är hos Busen med mamma och pappa och lånar deras dator.

Vi har spenderat långfredagkvällen med att spela "Mera Rappakalja". Det var länge sedan sist, men det är så himla kul. Det roligaste är att försöka gissa och utesluta vilka syrran och hennes sambo skrivit. Ibland är det omöjligt, både att veta vem som skrivit vad och vad som är rätt. Vem skulle kunna tro att "blädda" är västgötska för att leta efter bär i buske genom att böja undan grenar?! (tilläggas bör att vi är västgötar alla tre)

Om man får Casper på tärningen läser man istället förklaringen och deltagarna ska gissa ordet. Så här bjuder jag på två förklaringar och våra ord. Vilka är de rätta?

Förklaring 1: Hjälmtyp från 1700-talet.
a) strabask
b) protenic
c) morion
d) orta

Förklaring 2: Finlandssvenskt ord för hörn, vrå.
a) krype
b) lipsi
c) jukka
d) kamurka

Uppdaterat den 11 april med svar på ordtestet i årets lågskoleprov: förklaring 1 - c, förklaring 2 - d.

Suck

Nej, min dator är inte snäll än. Nu kan det vara något med eltillförseln eller moderkortet.

Herregud, det låter som ett rymdskepp i fara!