Gurkskivor

Hjälp! Ju mer sömn jag får desto tröttare ser jag ut. Hur kan detta stämma?! Påsar under ögonen matchar så illa med fest. Funkar gurkskivor? Jag är villig att prova.

Kopps

Har just sett Kopps på tv. Jag ler hela tiden när Fares Fares och Eva Röse har dialog. De är så himla, himla rara och gulliga.

Eftersom jag är ohjälpligt nummerplåtjaktskadad så noterade jag även att polisbilarna hade registreringsnummer 748 och 360. Den lilla röda bilen (Håkans?) som voltade hade 494 och den främsta av SWAT-bilarna hade 653.

Om jag hade behövt något av dessa nummer hade de ej varit tillåtna, eftersom man måste se dem live.

Glad för det man inte har

Man ska vara glad för det man har och inte stirra sig blind på vad man inte har - sägs det.

Jag håller med, men just idag är det två saker jag är glad att jag inte har.
1) BIL Såg en massa inploggade, svårstartade bilar i morse och deras svettiga snöskottande ägare.
2) BARN Ja, tack, jag blir gärna mamma en dag, men vilken fruktansvärd logistik det verkar kräva. Idag fick jag låna min kusin i knappt två timmar innan hon var tvungen att ila hem och byta av sin man.

Jag har:
1) SL-KORT
2) TID Att disponera fritt.

Meditativ monotoni

Jag har aldrig kunnat lära mig att meditera, men jag finner själsro i mina morgonpromenader. Jag tar på mig för vädret lämplig klädsel (idag snöstormsmundering) och sätter fart på apostlahästarna. Det brukar inte ta lång tid innan armarna pendlar och rytmen är funnen.

I vanliga fall när jag kommer på saker känner jag alltid att jag måste skriva ner dem eller göra dem med en gång. När jag är ute och går låter jag bara tankarna komma och gå. De får flyga genom hjärnan bäst de vill. Jag lägger märke till dem, men de får inte stanna kvar och bli ältade. Det är ju oftast inga nyheter. En del har redan blivit ältade. Det handlar mer om att acceptera att de finns. En sorts defragmentering.

En gång rann det varma tårar ur ögonen under en hel promenad, men jag lät dem rinna och när jag kom hem kändes det lättare. En annan gång kanske jag hittar flera nummerplåtar och solen skiner. Det svänger. Som livet gör.

Trött på julmaten?

Nog för att jag längtar efter andra smaker än sill, skinka och kanel och nog för att återvinning är helt rätt, men här går min gräns!

Notera att artikeln ligger under rubriken Mat & dryck.

Smittsam sifferlek

Dags för en liten nummerplåtsrapport samt två bekännelser.

Först rapporten: Jag har tagit 279 och 280 här i stan och letar nu efter 281.

Bekännelse 1) Jag räknar även ner från 999. Igår hittade jag 903, som jag letat länge efter. Och idag har jag sett ytterligare tre stycken 903:or. Jag undrar var de var när jag behövde dem.

Bekännelse 2) Jag har inspirerat andra till att börja. Pappa är väl en av dem som sitter djupast fast i beroendet. Idag har vi varit ute på stan och jagat, för jag hade sett 197 (som han behövde) uppe på ett parkeringstak. Där stod den naturligtvis inte kvar, men eftersom vi hade varit och kollat tog vi en annan väg hem och då såg vi två stycken 197:or!!

Syrran tycker att vi är totalt sinnessjuka. Men vi har ju roligt!

Hemma vs. hemma

Nu har jag varit "hemma" sedan dagen före julafton och imorgon ska jag åka "hem" till Stockholm igen.

Det är inte helt okomplicerat. Jag älskar Stockholm. Mitt jobb, mina vänner, alla möjligheter i storstaden. Jag har mitt liv där, helt enkelt. Men här har jag mamma, pappa, ena syrran med familj, mormor, närheten till andra släktingar, traditioner och massor av minnen. Det är nära till allt. Alla känner alla. Det är en charmig stad.

Tänk om jag kunde få bo i Stockholm, men ändå hade nära hem till mamma och pappa på söndagmiddag ibland eller hem till syrran och natta Lillan och hyra en film ibland när andan faller på. Det kan jag sakna oerhört mycket, men nu försöker jag njuta av att jag har haft det den här julhelgen och att jag uppskattar det. Jag känner mig fulltankad när jag återvänder hem.

Namna mammas mamma

Det allra näpnaste den här julen var syskonbarnens skräckblandade förtjusning över tomten. Men igen började gråta. Inte ens Lillan, som gallskrek när en tomte gick förbi utanför dagis förra veckan.

Det allra roligaste är den totala namnförvirring som råder när alla är hemma. Det leder till gapskratt hela tiden. Att det ska vara så svårt! Årets bästa var när vi klädde granen kvällen före julafton och mamma bad Busen att gå med en kula till sin mamma. Då sa hon "Kan du ge den här till mormor?". Det var extra roligt eftersom hon var den enda mormorn närvarande och det borde således vara det enda namn som inte kunde vara aktuellt att hon skulle kalla någon.

Sju små dvärgar

På pendeltåget i morse fick jag ett skrattanfall inombords. Jag läste Stockholm City, där Lucette Rådström och Josefine Crawford fick svara på julfrågor. Lucette Rådström svarade att de sju små dvärgarna heter: Toker, Glader, Butter, Blyger, Kloker och Snoris!!!

Josefine fick åtminstone ihop sju stycken, men hon föreslog att den sjunde hette Starker!

Tacksamhet

Nu har jag två vänner som har förlorat en förälder den 22/12. En förlorade sin mamma för några år sedan och en annan sin pappa igår. Hon är föräldralös nu.

Jag kan inte föreställa mig hur det är, när jag idag har kommit hem till min stora familj för att fira jul. Det är klart att man inte går runt och är tacksam dagligen för den ynnest det är att ha (nästan) alla nära och kära i livet och att stå nära dem, men en sådan här dag känner jag mig faktiskt oändligt tacksam.

På spaning

En av mina favoritsysslor är att iaktta människor. Alltid lär man sig något. Fast oftast får jag nya frågor istället. På tunnelbanan idag:

Vad har hon i den där kartongen?
Vem pratar han egentligen med i mobiltelefon?
Kan de verkligen vara ett par? De pratar ju inte med varandra.
Vart ska de resa, med alla de där väskorna?

Sedan kan jag hitta på tänkbara svar. Jag skulle bli en usel privatdetektiv. Nog för att jag är uppmärksam, men förmodligen på fel saker och så har jag för livlig fantasi. Men jag har roligt.

Alltid något

Hyacinterna vissnade innan de ens hunnit upp ur lökarna. Misteln slokar. Amaryllisen inhandlades för sent och lär slå ut först till trettonhelgen. Gran blev det ingen i år.

Då blommar min orkidé.

Berömmaskin

Vill du bli lite gladare och lite piggare? Prova det här och gå stärkt ut i decembermörkret!

Vanans makt

Det sägs att det tar ca 21 dagar att vänja sig vid en ny vana. Det är rätt kort tid samtidigt som det är lång tid när man vill ha den där nya vanan på stört.

Jag var tvungen att prova och den nya vanan skulle bli att gå i trappor istället för att åka rulltrappa. Lätt som en plätt. Bara att verkställa.

Nu började jag märka att det rakaste spåret upp från perronger och ner från spärrar är där rulltrapporna finns. Det gick väl an på morgonen på hemstationen. Där går trapporna precis bredvid rulltrappan och på en del ställen är enda vägen ner via icke rulltrappor. Men på andra stationer finns det bara rulltrappor. Då gjorde jag ett tillägg: om så är fallet - gå då i rulltrappan.

Trots att jag nu hade bestämt mig fann jag mig fortfarande av ohejdad (just det) vana i rulltrappor titt som tätt under de närmsta två veckorna, men det blev bättre och bättre. Idag är det kanske 5-6 veckor sedan jag började och idag kan jag ärligt säga att jag tar trapporna istället för rulltrapporna i kanske 90% av fallen.

Jag stretar vidare mot 100% och det ska gå. 21 dagar räckte alltså inte, men jag är imponerad över vad 42 dagar gjort för skillnad!

Julklappsfeber

Vi har slutat köpa julklappar till varandra i min familj, utom till barnen, dit jag tyvärr inte längre räknas nu när nästa generation är påbörjad. Det är lite trist att inga klappar få, men mest är det skönt att slippa hetsa runt på stan dagarna före jul.

Förra året köpte jag julklappar till mig själv. Jag slog in dem och la dem under granen. Det stod "God jul önskar Yves!" (Saint Laurent - ett täckstift), "En riktigt god jul önskar Lars!" (Lerin - konstnärsbok) och så vidare. Supersmart tips! Ta gärna efter.

Deckare

Idag läste jag ut Godmorgon midnatt av Reginald Hill. Han är min bästa deckarförfattare för tillfället. Humoristisk, smart och en hejare med orden. Han gör precis sådana där långsökta beskrivningar och liknelser, som jag blev avrådd att göra när jag gick prosakurs för nybörjare. Heja Reginald!

Inställd buss

Igår kom det aldrig någon buss på utsatt tid. Jag fick stå och frysa en kvart extra. När jag klivit ombord på nästa buss hade jag inte mer än satt mig tillrätta innan jag fick se en bil med 276 på registreringsskylten!

Alltid någon mening med att busskrället inte dök upp.

Stråk

Det är inte bara rådjur som har sina stråk. Det har också människor. Var människors stråk går kan man lätt se efter ett lager pudersnö. Människostråk följer sällan cykelvägar av asfalt eller låter sig inhägnas av staket. Oftare följer de den väg som är enklast eller snabbast att ta sig från A till B.

När jag gick på högstadiet fanns det en cykelväg. Bredvid den cykelvägen fanns en gräsplätt, som så småningom blev en lerig genväg till cykelvägen. En dag var den biten, som alla ändå använde, asfalterad. Det kallar jag respekt för människostråk.

De som planerar ett centrum borde vänta på ett lager nysnö innan de bestämmer var de ska ha planteringarna. Av respekt för både människostråk och blommor.

Ord

Man kan kanske förledas att tro att jag, som den nummerplåtsjägare jag nu är, gillar siffror. Det kunde inte vara mer fel. För att jag ska komma ihåg portkoder och telefonnummer så måste de gå att bygga in i en historia eller likna ett datum eller så.

Jag är en riktig ordmänniska som älskar böcker, språkliga vändningar, allitterationer, fyndiga påhittiga sammansättningar och dubbeltydigheter. Ord som:

bergbanebrand
julhalmsfigurer
talibanbakhåll (flera år gammal favorit)
slutspelslottning

och
undandra
träskytan
genomond

Nu slutar jag för idag, men jag lär återkomma.

276

Ett färskt, men typiskt exempel: Jag letar efter 276 just nu. För fyra dagar sedan tog jag 275. Sedan dess har jag sett ytterligare två eller tre 275:or (som jag inte längre behöver) OCH igår samt idag 277 (som jag ännu inte behöver). 276 gäckar mig fortfarande.

Registreringsskyltar

Registreringsskyltar är heta i diskussionerna kring biltullarna, men jag får helt andra associationer till ordet. Jag gjorde en smått galen grej julen 2003. Jag började med platespotting.

Antingen blir man fast eller så blir man det inte. Att jag blev det var en kombination av tråkiga bussresor, uppmärksamhet för sammanträffanden och en viss ödestro. Allt som sedan behövdes var att få höra talas om en lek som långtradarchaufförer sysselsatte sig med och sedan hade jag en ny hobby/livsstil.

Igång!

Okej! Jag gjorde det. Startade en blogg utan att ha läst på och förberett mig alltför mycket. Spännande och precis så jag borde göra oftare. Kasta mig ut. Nu ska jag kolla runt här lite, men jag återkommer.