Dålig skylt

Den här skylten retar min lust att försöka bevisa att man säkert visst kan lyfta där. Ej är väl ungefär som inte - hjärnan hör bara "Lyft här!".

Onödig skylt

Jag är och har alltid varit en väldigt lydig liten moster, men när jag ser sådana här skyltar så kliar det i bustarmen. Jag bara måste känna om dörren är låst och undra varför skylten i så fall över huvud taget behövs. Vi har väl redan förbud så det räcker!

Fel fel fel fel fel

När jag flyttade till Stockholm tänkte jag att jag ofta skulle sitta själv på fik eller en kvarterskrog och känna mig bekväm med det. Det har jag aldrig gjort. Nu när jag är arbetssökande så passar jag på att öva. Jag väljer, så här inledningsvis, gärna barplats i fönster. Det känns lite mer avspänt och så kan jag glo på folk och nummerplåtar.

Det är ganska mycket folk som fikar mitt på dagarna, mest småbarnsföräldrar. Jag antar att de är där av samma anledning som jag, nämligen att få någon sorts social input. Barn gör mig oftast ingenting om de inte gallskriker eller om deras föräldrar inte helt saknar hyfs och sunt förnuft...

Igår satt jag i ett fönster och åt kycklingpasta när det två stolar bort kom en pappa och hans gissningsvis fyraårige pojke. Fel 1) Val av plats. Pojken fick äta sin kanelbulle med bordsskivan nånstans i ögonhöjd. Fel 2) Vad gjorde pappan medan han väntade på sin panini? Tog en Metro och lät sig helt uppslukas av den. Han var okontaktbar. När sonen två minuter senare meddelade att han var klar svarade pappan med ett mummel. Sedan klättrade ungen runt och försökte få sin pappas uppmärksamhet - så klart. Han busade med pappans ben. "Det var jag!" Han hittade en kartong med block och penna, reklam för en träningsklubb och pratade hela tiden: "Ett block. Ska man skriva på det? Ska man skriva på blocket? Får man skriva på blocket? Ska man skriva här? Ska man skriva sitt namn? Får jag skriva på blocket? Å, en specialpenna. Det är som en sån där telefontråd. En telefonpenna. Har du ätit upp din macka pappa?" Pappan svarade mumlande ibland, men han tittade inte upp ur tidningen och såg på sin son förrän sonen rev ner hela härligheten och pappan blev tvungen att gå ned på golvet och plocka upp allt. Här gjorde han rätt 1), för han blev inte arg på sin son. Sonen hade nu börjat intressera sig för mitt sällskap, så när pappan återgick till tidningen arbetade Vincent (som jag nu visste att han hette) metodiskt bort mot mig på det 20 centimeter breda utrymmet mellan bordsskivan och fönstret. Inte förrän han stått där en stund, hämtat upp ännu en reklamskylt och varit på otäckt nysnära avstånd från mitt kaffe sa pappan "Kom här Vincent. Du stör."

Jag måste också bara kort referera till den mamma som idag fick mig att ta till mina skumgummiöronproppar (som lyckligtvis alltid bor i handväskan). Fel 1) Hon pratade högt och undervisande om allt, som för oss andra omkring mer än för sonen. När de hade betalat och satt sig skulle sonen inte ha blåbärsmuffins. Mamman gjorde fel 2) när hon gick i en lam jo/nej-diskussion med sonen så han sprang ut i foajén utanför och fel 3) när hon kom tillbaka med honom och köpte en annan muffin (som han sedan knappt åt av). Sedan började hon läsa högt ur en saga om några hönor. Inte så mycket fel mot honom, men mot mig! Jag tvingades höra fler kommentarer av undervisande karaktär, som när han hällt Trocaderon utanför glaset (även det efter en jo/nej-vill själv-diskussion): "Ja, nu hällde du själv och då kom det lite i glaset och så kom det här!" eller "Nu ska vi gå till a-poteket, förut var vi på biblio-teket, men nu ska vi gå till a-poteket."

De skumgummiöronproppar finns inte som kan bespara mig detta uppfostringselände. Nej, jag har inte egna barn men jag har en hjärna!

Yrken jag beundrar - butiksbiträde på Lakritsroten

Att komma på idén med en butik som bara säljer lakrits är beundransvärt i sig. Särskilt i min värld eftersom jag aldrig upphör att fascineras av små specialbutiker som bara säljer till exempel jonglerbollar, gardinfransar eller beslag.

Men vad jag beundrar de som jobbar där! Att sitta i ett litet rum fullt av bara lakrits utan att falla död ner av högt blodtryck på grund av salmiaköverdos. Det mesta var cellofanförpackat, men det fanns små skålar med provsmakbitar.

Lakritsroten heter butiken. Den ligger på Odengatan 15. De har till och med riktiga lakritsrötter som ser ut som pinnar. Vi köpte sådana på hälsokosten när jag var liten. Man fick fullt med flisor i munnen av dem. Jag är salmiakoman så idag handlade jag: Salmiaklinser - holländsk delikatesslakrits, Ryfors saltlakritsrem och ett litet rör med salmiakpulver.

Saker som stör mig

Skyltdockor med styva bröstvårtor. Det retar mig varje gång jag ser det, vilket är ofta. Varför ska de ha det?

Ljudet av små fötter...

Jag vill ha en hund, men lika många gånger som jag får den längtan i blodet så inser jag det omöjliga i ekvationen. Man ska vara några stycken (två, eller en hel familj) för att ta hand om den, eller ha plats på hunddagis eller ha en snäll daghusse/matte. Fast det är nu jag behöver en kompis.

Vi hade Westie (West Highland White Terrier) när jag bodde hemma och min favorithund de senaste åren har varit strävhårig tax. Helst dvärgvarianten, eller kanintax som det väl heter. Det skulle inte utseendemässigt vara en "sådan matte - sådan hund"-relation, men jag gillar bäst små hundar. De är kaxiga och dreglar inte jättemycket.

För ungefär två veckor sedan blev jag kär i en mops. Den åkte en bit nedanför mig i rulltrappan. Mopsens matte hade lyft upp den i famnen och den gulaktiga huden korvade sig i nacken och det lilla bruna argförvånade ansiktet med sina utstående ögon stack fram. Jag måste ta mig en allvarlig funderare på om det ändå inte är genomförbart på sikt...

Låt kvastarna sopa

Även om det går lite långsamt så pågår rensning på mer än en front hos mig. Att sluta ett jobb jag inte trivdes med eller mådde bra av var det första, sedan har jag sett över fler områden. Jag har nån sorts behov av att ömsa skinn, ta fram den som är jag. Här hemma är det sälja/skänka/slänga som gäller på allt. Inga prylar går säkra. Jag frostar av frysen och slänger gammal mat, gör mig av med böcker som jag aldrig läser eller kommer läsa igen, jag har olika ögonskuggor varje dag den här veckan och de som inte passar ryker. Det känns befriande. Jag slänger barlasten! Den drar ned mig.

Inne i huvudet pågår också rensning, som i nya datorn ungefär. Jag gör nya mappar, sorterar, slänger i papperskorgen. De frågor som jag försöker besvara är: Vad vill jag göra? Vem vill jag vara? Hur vill jag leva mitt liv?

När rensningen här hemma är klar hoppas jag kunna släppa fram kreativiteten. Jag behöver inte köpa nånting. Jag har allt material. Jag behöver inte gå en enda kurs. Jag kan själv och det jag inte kan får jag väl se till att lära mig.

Jag hade hoppats på att få släppa in lite kärlek i mitt nystädade liv, men han som jag hade i åtanke ligger risigt till. Väldigt nära att bli utsopad om han inte visar sig vara till mer nytta än ögongodis. Han ligger redan i papperskorgen. Jag har bara inte tömt den än, men jag ser att jag skrev hade i åtanke istället för har...

I lööv höst!

Morgonens promenad blev en kylslagen historia. En långärmad t-shirt var inte tillräcklig. Det är fortfarande grönt i naturen, men buskar och träd dignar av nypon och rönnbär och ett och annat torrt löv singlar ned ibland. Detta gör mig ingenting. Jag älskar hösten, men det får gärna vara solsken. Tänk en sån där gnistrig rimfrostförmiddag med hög hög klar blå himmel och sol när själen flyger lätt och luften känns klar... Det blir ju mörkare på morgnar och kvällar, men jag sover till åtta på morgnarna och på kvällarna kan man tända ljus. Mysigt! Det gör mig heller absolut ingenting att man får klä på sig lite mer. Gissa vilket mode jag tycker är snyggast...höstens? Korrekt!

Uppdaterat: Glömde nästan det bästa: att sova med fönstret öppet. Det gör jag ju hela sommaren, men det är nu det är som skönast. Lagom kyligt i rummet, men man bygger ett varmt bo under täcket. Jag sover så gott och vaknar med rosiga kinder.