Brutal sanning

Jag gillar verkligen Marian Keyes. Hon sticker ut från övriga chick lit-författare. Jag brukar även kalla hennes genre för 30+. Just nu läser jag "Oväntat besök på Star Street" och en av huvudpersonerna fyller till min glädje 40 år redan på första sidan.

I en tidigare bok (Vattenmelonen tror jag) är det en tjej som reflekterar över hur hon och hennes systrar stod framför spegeln och ojade sig över sina tjocka rumpor när de var tonåringar, fast de egentligen var jättefina. Den tanken brukar jag tänka ibland. Så bortkastat. I den här boken får 40-åringen, Katie, en Livet börjar-dagbok full av små bittra aforismer. En av dem är lite på samma spår, men snäppet grymmare. Den lyder så här: "Älska din kropp precis som den är. Du tycker att den är långt ifrån perfekt och det har du rätt i, men den kommer ändå bara att bli värre och värre."

Koffeinkänslig

I november eller strax före jul tror jag att jag skulle kunna dricka kaffe precis innan sänggåendet, men ändå kunna somna utan problem.

På sommaren kan jag det inte. Då är jag för utvilad och koffeinet har stark effekt.

Igår drack jag kaffe klockan 19.00 och kunde först inte somna och vaknade sedan 03.15 med hjärtat i halsgropen. Jag tolkar det som att jag blivit utvilad under julledigheten. Synd att jag sabbade sömnbalansen redan natt två in på terminen...

Att tappa fotfästet

Idag är det fullkomligt livsfarligt att gå ut. Trottoarerna är knöggliga av is. Snöhögarna är också hala och går att rutscha utför om de är branta. Ser man en kal bit av gatan att sätta foten på för lite fäste, så kan man ge sig sjutton på att den är slipprig av väta eller salt. Två gånger for jag nästan omkull och båda gångerna ryckte jag ut med högerarmen, som nu behöver stretchas.

Jag firade nyår i London och det jag saknade mest när jag kom hem var inte folket, afternoon tea eller de fantastiska fyrverkerierna vid tolvslaget. Det var de snöfria trottoarerna... Vi gick och gick utan att vara rädda för att falla omkull en enda gång.

Jag har egentligen svårt för käcka ordspråk. Ta till exempel "Man saknar inte kon förrän båset är tomt", men det har något snille kommit på, som långt innan mindfulness hade hajat att det är i avsaknaden av något som man uppskattar det som mest. Sedan när man får sin barmark i nio månader då går man ju inte dagligen och njuter av den. Synd.

Allt är inte sagt

God fortsättning säger jag ut i cyberrymden. Kanske till ingen. Jag får skylla mig själv och det är ingen idé att komma med ursäkter. Nu är det dags igen och förhoppningsvis är det inga dödsryckningar. Det kan jag säga att om avsikten varit att låta bloggen somna in så hade jag skrivit det, men jag har nog bara tagit ett sabbatshalvår.

Ibland behöver man tid och andra perspektiv. Så är det med mitt yrke. Helt plötsligt kan, vill och orkar jag vara lärare. Äntligen har jag provat klart andra grejer. Jag kan inte lova att det är för alltid, men för just nu duger gott.

Jag tänker ofta på den här bloggen. Jag får uppslag så gott som dagligen, men så tänker jag att jag redan har skrivit nåt liknande. So what?! säger jag nu. Det finns väl andra vinklingar och jag är för den delen inte ens samma person nu som jag var 2005.

Häng med!