Stolt löpare

När jag skulle börja springa sa mina systrar: "Spring bara så länge du orkar med en gång." Jag provade en gång och trodde jag skulle dö.

Eftersom jag vill ta det lugnt, vänja kroppen och hitta njutningen i att bli en löpare lyssnade jag istället på min bror och min kompis. De sa: "Ta inte ut dig helt. Sätt upp delmål. Öka långsamt. Börja med att varva gång med jogging."

Detta är vad jag har gjort. På grund av avbrott för sjukdom, semester m.m. har det kanske gått lite långsammare än jag tänkt mig, men idag plockade jag en delseger (så här i OS-tider) - 2,4 km i sträck! Jag minns inte när jag gjorde det senast. Kanske på högstadiet, kanske aldrig. Det kändes helt bra. Flåsigt och svettigt, men superstarkt.

Nu sätter jag ett nytt mål - att springa 30 minuter i sträck. Jag springer fortfarande långsamt och har ingen uppfattning om hur långt det kan bli i km (kanske 5?), men jag börjar med tiden så kan jag öka hastigheten (och hur långt jag hinner) som nästa mål.

Det härligaste är att klara något som jag inte trodde jag kunde, och därför har undvikit i alla år. Jag har hemska minnen från skolan, där jag aldrig fick lära mig hur. Det var bara att lägga nyckelknippan i frökens cykelkorg och sedan ge sig av ut i skogen, gråtfärdig. Fruktansvärda minnen, men nu byter jag ut dem!

En ung Geena

På tal om komplimanger så var det en kille inne på Duane Reade (snabbköp) i New York som kände igen oss när vi varit där nästan varje dag. Han sa till mig att jag liknade en kändis. Jaha, tänkte jag, måtte inte han också tycka försvarsministern (Karin Enström) eller Marianne Nivert. Nej då, han tyckte en ung Geena Davis. Sanningen är väl en blandning, men de snygga är så klart roligast att likna.

Flatter me

Med risk för att bli högfärdig, får jag så himla många fina komplimanger om mitt utseende just nu. Kan tyckas ytligt, men jag blir glad eftersom det är ett kvitto på att jag känner mig i fin form, är utvilad och har en positiv hållning. Tre exempel för att bekräfta spaningen:

Igår träffade jag en salsaamiga som jag inte sett på länge. Hon frågade hur det var och jag sa bra. "Det syns!" sa hon då med ett leende.

Idag gick jag över Hötorget. Handlarna ropade frukterbjudanden efter mig. I ett stånd erbjöd en kille bigarråer, men jag skakade på huvudet. Då ropade hans kompis (obs, utan merförsäljning): "Snygg klänning!"

Förra veckan träffade jag Busen Dexter. Förutom att han kommenterade att jag hade fått mycket mustasch och senare att jag började få gammal hals så sa han faktiskt när jag klev ur bilen: "Vad smal och snygg du har blivit." Det ska väl en nioåring till för att ta ner Moster på jorden ;)

Nobody Canna Cross It

En intensiv vecka med syskon och syskonbarn ligger bakom mig. Härligt men, som sagt, intensivt för lilla Moster. En rolig sak (förutom att jag var grym i Rappakalja i vanlig ordning) var att jag fick tips om en video på YouTube. En nyhetssändning, med i och för sig hemskt innehåll, har gjorts om till musikvideo.



Jag förstår det, för hans tal har en underbar jamaicansk rap-schwung. Här är originalet:

Music to my ears

Den morgonen jag skulle ut till Arlanda kostade jag faktiskt på mig en taxi ut till Arlanda. Det faktum att det är billigare att åka varsin taxi än för mig att först åka in till stan och sedan dela en taxi förtjänar ett helt eget inlägg...

Taxichauffören kom fem minuter för sent, vilket var för mycket för mina resnerver. Han var dock kolugn, lyfte in min väska i bagaget och körde iväg. Så klart var vi i god tid. Det var ingen trafik när vi åkte genom staden. Han var av den tysta sorten, drack kaffe ur termosmugg och satte på musik via sin iphone. Vidunderligt vacker musik ackompanjerade resan genom staden. Vattnet låg blankt, solen sken. Allt såg så där morgonrent och stilla ut. På väg ut ur Stockholm dansade dimman som älvor i skogsbrynet. Hjärtat tar liksom större plats i bröstkorgen när det är så där vackert.

När vi kom fram till Arlanda frågade jag vad det var för musik han spelade. Först tyckte jag att han sa Janne (Schaffer?! tänkte jag), men så visade han på mobilen. Det var en artist som hette Yanni, en grekisk pianist och kompositör. Tack vare en taxichaufför, en resa till Arlanda och Spotify fick jag alltså en ny spellista att ha till nedvarvning och resor på tåg.

Midsommarafton 2012

För tre veckor sedan var det midsommarafton. Detta var vår första hela dag i New York och förmodligen också den dag vi gick längst av alla dagar. Dagen började soligt men kvavt och från eftermiddagen och framåt spöregnade det varvat med rejäl åska. Dessutom gick vi åt fel håll efter att ha varit inne på varuhuset Century 21. Det är där det första fotot är taget. Vi kom ner till Battery Park och det traditionsenliga svenska midsommarfirandet lagom till åtta på kvällen, då det var slut. Vi slukade en bit smorgastarta från Marcus Samuelssons restaurang Red Rooster, såg orkestern packa ihop och Frihetsgudinnan långt bort i dimman. Sedan promenerade vi hela vägen hem till 45:e gatan igen. Vädret precis som det ska en midsommarafton, med andra ord.

Länkar om New York

En god sak som kom ur det onda med att vara sjukskriven precis innan vi åkte, var att jag hann surfa en hel del på New York. Det är en balansgång mellan att få lagom många bra tips och att få upptäcka saker själv.

Jag hittade en blogg - Ett annat New York - som jag använde flera tips ifrån (återkommer om dessa). De skriver fint och bra och har väldigt vackra bilder, så det här är en blogg jag kommer att följa tills jag återser staden. De finns också på Facebook och lägger sina fina bilder på Instagram. Jag har verkligen känt mig inspirerad av den här bloggen och rekommenderar den till alla som varit där, som vill dit eller som bara vill läsa en inspirerande och levande blogg. Jag har lagt till den i min länklista ute i högerspalten.

Ett annat ställe där jag hittade information om mer klassiska turisttips och även praktiska frågor (transfer från flygplatsen, adapter, valuta) var Reseguidens New York-forum

Slutligen vill jag tipsa om en fin fotoblogg - downtownfrombehind. Här kan man se olika människor som cyklar sig fram genom gatorna Downtown Manhattan.

Längtar tillbaka? Jag?!

Slav under nostalgin

Utlandssvenskar ska alltid ha tag i Kalles kaviar, Wasaknäcke och saltlakrits. I alla fall säger myten det. Jag har kommit på att jag har vissa saker "hemifrån" som jag uppskattar lite extra när jag kommer hit.

I morse vaknade jag i syrrans utkylda gillestuga till fiskmåsskrän och tut från Kinnekulletåget (vid obevakade järnvägsövergångar). Nostalgiskt på nåt sätt och jag glömmer att det är så, när jag inte är här. Under min vistelse här lär det bli både Fifflers-baguette, Birgers-glass och saltgurka.

Magi i mörkret

Ett av mina favoritställen i New York är Bryant Park. Jag hade läst lite om parken på deras hemsida, bland annat för att vi ville gå på utebio och så bodde vi dessutom nära. Vi var där flera gånger och drack kaffe, tittade på folk och läste tidningar i deras Reading Room.

Förra måndagen (ack, för en vecka sedan) visades The Wizard of Oz. Filmen skulle börja vid mörkrets inbrott, ca 21. Vi kom dit 20 och det var smockat! Jag höll på att ge upp innan filmen ens hade börjat, men skam den som ger sig. Vi stod och hängde på en stenmur och kollade genom buskarna, men efter halva filmen kom en kille och sa att deras sällskap skulle gå och vi kunde ta deras stolar. Känns knappast som något som skulle hända i Stockholm...eller så är jag bara drabbad av newyorkarnas trevlighet. Det var riktig sing-a-long-bio med alla naw på rätt ställe och applåd när häxan dog och senare även när hennes häxsyster gick samma öde till mötes.

Och på Youtube hittade jag en film om hur man gör om man vill ha plats på gräsmattan: http://www.youtube.com/watch?v=jD1k2Zkq-Ec

Note to self: next time, be there at 5 pm!

Skyline

Det är alltid spännande att komma till en ny stad och se om ens förväntningar stämmer. Jag blev till exempel lite besviken på Prag, medan förväntningarna överträffades i Barcelona. När jag satt i taxishuttlen från JFK väntade jag bara på att få se Manhattans skyline. När den kom blev det en häftig upplevelse i ångande smog.

(Det går att klicka på bilderna så de blir större.)

Ofotogeniskt

Jag trodde det var allmänt känt att det är svårt att fotografera mat. Varför ens ge sig på kallskuret?

Sambo på försök

Man vänjer sig fort vid trevligheter. Efter att ha varit sambo i två veckor så känns min 3:a ekande tom och när jag vill kommentera något så får jag spara det till ett blogginlägg eller en Facebookstatus.

En hemsk natt

Mitt första dygn tillbaka på svensk mark har varit tämligen hemskt. Jag trodde det värsta skulle vara att man kände sig trött, men det värsta har varit att inte kunna sova.

Igår lyckades jag sova fyra och en halv timme på dagen. Jag lade mig sedan klockan elva på kvällen och satte alarmet på nio, fast besluten att leva lokal tid. Jag somnade - och vaknade efter en och en halv timme. Sedan var jag vaken mellan ett och sex. Till slut fick jag sova i fyra timmar, för jag satte om väckningen till tio.

Jag har inte varit vaken så lång sammanhängande tid (som under hemresedygnet) sedan studentnatten. Då var jag nitton.

Vikt - man förstår som vanligt ingenting

Intressant det här med vikt, mat och träning. Innan jag blev sjuk hade jag kommit igång och tränade mycket. I spegeln på Zumba-Center såg jag smalare och slankare ut än på länge. Jag kände mig i form, men vågen var stygg och visade snarare upp mig något kilo. Sedan, när jag var sjuk, försvann tydligen alla muskler eller nåt. Jag kände i och för sig ingen smak och hade dålig aptit. Då gick jag ner till mitt lägsta för i år!

I New York har vi lyckats äta bra, mina farhågor till trots. På min favorit Dunhill (där vi åt frukost varje dag) hade de havregrynsgröt med färsk frukt, vi åt sallad, pasta och färsk frukt. Framför allt har vi gått många mil. I morse vägde jag några hekto mindre än innan vi åkte!

Jetlag

Nu är jag hemma från min resa till New York. Jag har bara varit borta i två veckor, men eftersom jag var sjuk innan jag åkte så känns det som längre. Jag har varit borta från mitt "vanliga" liv i tre-fyra veckor, vilket väl bidrar till overklighetskänslorna jag har.

Förutom jetlag känner jag bara inspiration, glädje och att jag har fått minnen för livet. Jag har samlat på mig massor att blogga om, så häng med framöver om ni vill bli smittade av resfeber, minnas egna New York-resor eller bara vara avundsjuka.