Så tråkigt att klockorna stannar

Jag är sjuk! Det är ju inte så ofta så jag tycker alltid extra synd om mig när jag blir det. Det som började som heshet, nysningar och nästäppa gick trots fyra dagars vila över i feber och halsfluss. Nu har jag fått Kåvepenin i alla fall. Det är lustigt vad det smakar barndom (minns när jag var 9-10 år och det gick åt ett halvt filpaket innan jag äntligen fick svalt dem).

Hur som helst så är det värsta att det är så tråååkigt att vara sjuk. Tråkigt så klockorna stannar. Jag tappar tidsuppfattningen när jag sover lite här och ser konstiga tv-serier lite där. Igår morse vaknade jag med feber och vinglade huttrande ut i köket efter Panodil. Jag slängde ett öga på köksklockan för att se om jag vaknat tidigt eller sent. Hon var tjugofem över två! För en kort stund hann jag tänka att jag i mina feberyror faktiskt sovit bort hela måndagen, men sedan såg jag hur sekundvisaren spasmiskt stod och högg på fem sekunder i och förstod att den stannat.

Slutlattat?

Jag har ännu inte betalat mer än 32 kronor för en latte på ett fik. Där går min smärtgräns, när ett halvkilo bryggkaffe kostar lika mycket (nästan ett helt kilo om det är extrapris). För några veckor sedan var jag på Coffehouse by George vid Odenplan. Jag blev bjuden på en latte, vilket var tur eftersom de tog 37 spänn! Igår var jag bara inne och vände på Coffehouse by George i NK-huset. De tog 39 kronor för en latte och 110 för en bakad potatis med räkor, som min kompis ville ha. Då gjorde vi det enda rätta och avbröt beställningen och gick. Som min kompis sa: "Det är inte okej."

Hur funkar den där franchisegrejen egentligen? Får samma kedja ha vilka priser de vill?

Att rätta mun efter a-kassan

Jag är en fattigråtta nu för tiden. Det ekar sorgligt tomt i kylskåpet. Allt som kan betraktas som onödigt förblir oersatt när det är slut. Således har jag ingen smörgåsgurka, ingen lingonsylt och ingen saft. Ketchupen tog slut häromdan och honungen också, precis lagom tills jag behövde den för att lindra begynnande förkylningssymtom.

Kläder har jag inte heller köpt på ett halvår eller mer. Att alla mina t-shirts och strumpor ser grådassiga och slitna ut lyckas jag än så länge bortförklara med att allas strumpor ser ut så i vårens obarmhärtiga ljus.

Mat och kläder måste jag ha, men något som jag brukar kosta på mig för att må bra är tjänster i form av kiropraktorbesök och fotvård. Det har varit uteslutet att få in det i budgeten nu. Behovet av kiropraktorn försvann i och för sig i samma stund jag slutade mitt förra jobb, men fotvårdsbehovet är större än nånsin. Idag ska jag gå på fotvårdsbehandling, pedikyr och vad- och underbensmassage! Jag har fått 50% rabatt genom ett erbjudande. Snacka om att det känns lyxigt. Jag har inte varit sedan i mars.

Baba Alling Glans

Jag är ju i allmänhet förtjust i långa killar, men det finns en sak som smäller högre än höjd över havet. I själva verket finns det en hel rad saker, men den jag tänker på nu är humor.

Därför vill jag härmed tillkännage två killar som har dispens om andan faller på (jag tror de är upptagna nämligen): Det är Morgan Alling och Johan Glans. Jag tycker att de verkar helmysiga båda två.

Min hjärna och jag

Jag upphör aldrig över att förvånas över min hjärna och dess selektiva seende.

Efter att ha läst hittills åtta böcker i Alexander McCall Smiths serie om Damernas detektivbyrå samt en i serien om Filosofiska söndagsklubben har jag nu lånat tre stycken i serien om Professor Dr von Igelfeld. Jag satt och drack en kopp kaffe och läste i "Portugisiska oregelbundna verb" som den första boken heter och på sidan 43 dyker en professor J. G. K. L. Singh från Chandighar upp.

Knappt hade jag sett ordet "Chandighar" förrän det började bläddra i arkiven uppe på hjärnkontoret och jag visste att jag hade läst någonstans om denna plats tidigare idag, men aldrig tidigare före det. Ibland - om det är ett ansikte som ska placeras kan jag få bläddra länge i mina imaginära arkiv. Nu visste jag direkt att det varit i DN. Ett under bara det, eftersom jag i princip bara bläddrat rakt igenom den. Efter ytterligare en genombläddring hittade jag bildtexten som levererat informationen tidigare under dagen. Jag läste inte ens Dan Jönssons krönika. Jag såg bilden och läste bildtexten "Mats Eriksson skildrar den indiska idealstaden Chandigarh, här 'The high court, Chandigarh', 2003".