Inför

För cirka 20 minuter sedan åkte min bror och hans best man (för övrigt en kvinna) iväg för att lägga sista handen vid festlokalen och göra sig själv färdiga för fotografering och vigsel. Den blivande bruden är hos frissan nu.

Själv har jag sovit på soffan i vardagsrummet, vägg i vägg med uterummet. Uterummet har tak av plaströr och det har regnat precis hela natten, men jag har sovit gott av det ljudet.

Nu sitter jag här vid mammas dator med en kopp kaffe. Mamma och pappa sover fortfarande. Jag känner mig sentimental av alltihopa. Att befinna mig mitt i familjen och om bara några timmar få vara med om vårt första bröllop. De första nerverna har börjat ge sig till känna i form av ilningar i magen när jag tänker på att jag ska läsa ett bibelord under vigseln samt hålla tal tillsammans med syrrorna. Hittills har jag varit underligt lugn. Syrrorna är i upplösningstillstånd, pappa satt med sitt tal till sent igår och brorsan var som en spänd fjäder när han dök upp igår kväll.

Jag räknar helt enkelt med att gråta mig igenom denna dag, för det kommer att vara nästan smärtsamt vackert med all the love around och fina sånger och tal, men jag blir inte den enda som kommer att ha näsdukar i beredskap. Ändå (och kanske just därför) tror jag att det kommer att bli det bästa bröllop jag någonsin varit på.

Puss brorsan!

Tack för att du väntar!

Jag skulle vilja ha ett snack med den som uppfann pausunderhållningen i alla former av telefonköer!

Inte nog med att pausmusiken brukar vara illa vald och ljudkvalitén usel. Det värsta hånet mot oss alla köare är att en inspelad röst har mage att säga "Tack för att du väntar." med jämna mellanrum och så brukar de hälla ytterligare salt i såren genom att meddela att man är på köplats 19 eller 48 eller något annat föga uppmuntrande. Det smartaste när man ringer till sin internetleverantör för att man inte kommer ut på nätet är att de tipsar om att man kan gå in på deras hemsida om man inte vill sitta i telefonkö...hallå!

Där finns en klar förbättringsmarknad!

Snyggare poliser

Vibafemba har en låt som heter Snyggare poliser. Texten är av Wille Crafoord och musiken av Stevie Wonder. Bland annat ingår dessa rader i texten:

Jag är så less på denna pösmunksjargång, den

som har klass behöver ingen batong

för vill ni veta vad jag verkligen tror:

det krävs snyggare poliser

Och jag kan inte annat än hålla med! Jag har tänkt på det flera gånger den senaste tiden. För det första är polisbilarna fruktansvärt fula. Visst är det bra att de syns, men vem har kommit på att de ska målas med neongul överstrykningspenna? Det blir bara mer och mer gult också, tycks det mig. Jag är ledsen, men jag kan inte ta dem riktigt på allvar. När jag var liten körde poliserna omkring i strikta, snygga svartvita bilar och på sidan stod det POLIS i vita bokstäver över det svarta. Tjusigt! De syntes utan neonfärg.

För det andra ser polisernas uniformer ut som något mellanting mellan militärstil och fritidsklädsel. Ursäkta mig, men de där byxorna med alla fickor nedstoppade i ett par kängor. Man ser ju inte skillnad på polisen och huliganerna! Nä, tacka vet jag 70-talets polisman i svart kostym med skolpolisbälte, keps och vita handskar. Och förlåt en hemskt dålig ordvits, men gärna polisonger också!

Inte undra på att folk helt verkar ha tappat respekten för polisen.

Möjligheter

Envishet är en egenskap som kan vara både en tillgång och något som kan ligga en i fatet. Jag har denna egenskap och med tiden tycker jag mer och mer att den verkar som en tillgång i mitt liv. Jag skulle snarare kalla den för målmedvetenhet. Det klingar mer positivt än envishet och förklarar samtidigt vad det går ut på. Att vara medveten om vilka mål man har. Ett av alla mina motton är: "Ingenting är omöjligt!" (alternativt den något dämpade versionen: "Det mesta är möjligt!") Varpå vissa lustigkurrar replikerar: "Har du försökt svälja ett paraply och sedan fälla upp det?".

Skämt åsido tror jag att det mesta är möjligt, men det handlar om att handla och inte bara sitta och önska. Jag har fått det bevisat för mig flera gånger under den här våren. Mycket handlar om "hindersprövning", helt enkelt, att ta reda på om det föreligger några hinder och sedan bryta ned dem. Det är så mycket man kan påverka själv genom de val man gör så att tanken svindlar. Ett annat av mina motton är: "Sikta mot stjärnorna - så når du kanske talltopparna." Då har man vågat prova och svingat sig ut. Även om det inte räckte hela vägen så sitter man åtminstone inte kvar i mossan på en sten.

Jag hade egentligen tänkt skriva om den målmedvetenhet och deckarnäsa jag använde för att ur pappersskräpet snoka upp delarna 6-8 samt 11-21 i DN:s följetong av Stig Larssons Luftslottet som sprängdes, för att sedan läsa delarna 1-5 samt 9-10 på hemsidan och slutligen se till att bli sommarvakt åt Disco-Nicks exemplar av boken under hans semesterresa, men jag har fler belägg för hur min målmedvetenhet varit mig behjälplig!

Som Lisbeth Salander skulle tänkt: konsekvensanalys!

Lift me up

Om man tar en promenad över Skanstullsbron och stannar mitt på och blickar österut så kan man räkna till minst 13 lyftkranar. Ni får tro mig på mitt ord - jag gick hemifrån utan kameran idag.

RNB på repeat

Zappade runt bland mina digitalboxkanaler och upptäckte att jag har The Voice. Det är en musikkanal med rätt att sända ett halvdussin videos om och om igen. Det är uppenbarligen meriterande för artisterna att vara med i så många grupper/konstellationer som möjligt. Exempel: Shakira sjunger i en video tillsammans med Beyonce. Beyonce sjunger i en annan video med Jay-Z. Jay-Z sjunger senare med Rihanna, som i sin tur gästsjunger med någon grupp som jag aldrig har hört talas om. Och ursäkta, men Nelly Furtado var väl hon den där tjejen som flög och sprang i gräset i "I´m like a bird"? Hon åker helikopter nu och är polare med Justin.

Jag tröttnade efter mindre än en timme och det är inte för att jag inte gillar musiken.

Ge mig mer!

Jag började som en tvekare och efter två av tre möjliga är jag en Salander-Blomkvist-narkoman!

Jag har använt midsommaraftons eftermiddag till att plöja sista halvan av Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson. För andra gången på mindre än en vecka är jag tacksam att jag varit en tvekare och omedvetet väntat tills alla tre delarna givits ut. Jag skulle aldrig ha stått ut med att vänta. Luftslottet som sprängdes går som sommarföljetong i DN nu, men jag har bläddrat förbi de sidorna i tron att det skulle dröja innan jag fick anledning att läsa den och dessutom har jag slängt gamla tidningar. Gissa vem som strax ska skicka ett sms till sin kusin, i tron att hon har den i sin ägo...

W.I.L.F.

Det är klart att det ska finnas ett ord för varje fenomen! Har precis lärt mig vad "wilfing" och att "wilfa" är för något, men det är bara ett nytt ord för gamla nyheter i min värld.

Wilfing är en förkortning för "What was I looking for?" och beskriver det man kan hamna i när man söker information på nätet. Det börjar helt oskyldigt med en sökning och vips har man förirrat sig bort via andra intressanta länkar eller pop up-annonser. Så har tiden gått och man sitter där och undrar vad man egentligen letade efter från början.

När jag säger att det inte är nytt för mig så tänker jag på de gånger jag letat efter något i uppslagsverk, ordböcker eller kartböcker. Jag hittar annat intressant som jag måste kolla upp på vägen och glömmer till slut vad ursprungssökningen handlade om. För att inte tala om alla de gånger jag kommer in i till exempel badrummet för att stanna upp och inte komma ihåg vad jag skulle hämta. Oftast hjälper det att gå tillbaka, men ibland har jag vikt lite tvätt, knutit ihop en soppåse och packat ner något i handväskan på vägen och då är det inte så konstigt att jag wilfar, eller hur?

Jag är dock av den bestämda åsikten att wilfing många gånger är av godo. Tänk alla bloggar och roliga länkar jag hittat under mina år som googlare och bloggare. De har faktiskt berikat mitt liv och då tycker jag inte vi pratar om bortslösad tid.

Lånade storasyrror

Jag vill ingenting annat än att få gå på semester just nu, men ännu några dagar måste jag jobba.

Ikväll har jag träffat mina två "storasystrar". De är mina äldsta vänner. Jag har inga barndomsvänner eftersom vi flyttade en del när jag var liten. De här vännerna går i alla fall 20 år tillbaka och den ena har jag faktiskt sjungit ihop med i samma kör för längre sedan än så. Det var musikskolans kör och den var hur stor som helst när alla grupperna hade konsert tillsammans så det är inte så konstigt att jag inte visste vem hon var då. Det roliga med de här tjejerna är att vi har flyttat ungefär samtidigt. Ett tag bodde vi alla tre, eller åtminstone två av oss, samtidigt i Göteborg och nu bor alla här i Stockholm. Praktiskt!

Det är så skönt med de här gamla vännerna som man bara kan vara med. Man uppdaterar lite från gång till gång, men så mycket är känt och behöver inte förklaras. Tillfällena när vi kan komma loss på en gång alla tre är lätträknade, men idag gick det ju vägen.

Jag är trött och inte så samlad märker jag, men det var ungefär vad jag ville ha sagt. Alla systrar är bra. Kram på er!

Asplund & Lewerentz

Idag trotsade jag vädrets makter och drog till Skogskyrkogården på guidad vandring. Jag har aldrig varit där förut, men nu tror jag att jag kan säga att det kommer att bli min nya favoritplats att promenera och kontemplera på.

Förutom naturen och idéerna bakom hur Skogskyrkogården skulle se ut och varför den idag är Världsarv blev jag mest intresserad av arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Finast tyckte jag Skogskapellet var och där berättade guiden massa spännande detaljer som fick mig att vilja läsa mer. Hur dödskallen kring låset på porten varit försvunnet, men senare lämnats tillbaka (det var en narkoman som tagit den och sedan fått dåligt samvete), hur vackra grindarna innanför porten var, hur Asplund tänkt kring mörker och ljus, kupolen invändigt med fönster som lät dagsljus falla in över katafalken och att även stolarna var ritade av Asplund. Både Asplund och Lewerentz hade fått strida om sina idéer och förlorat två av striderna. Den ena var att de var tvungna att ha altare där inne och den andra var att kapellen nödvändigt skulle ligga i öst-västlig riktning, medan de ville ha dem i norr-sydlig för att kunna arbeta med att man kom in från den mörka sidan och gick ut en annan väg, mot ljuset. Lewerentz hade lite trotsigt busat till det ändå och lagt sitt altare inne i Uppståndelsekapellet 5 grader ur kurs!

Det måste vara besvärligt att vara arkitekt. Hur bra idéer man än har faller vissa på vad man får göra, andra på vad man kan göra och när det är klart och man själv inte vakar över det längre kan brukarna eller användarna ändra på det man tänkt på ett visst sätt.

Bestsellers

Jag är av naturen skeptisk till så kallade "bestsellers". Absolut inte för att jag nödvändigtvis måste läsa "smal" litteratur, verkligen inte. Jag är nog snarare rädd att bli besviken när jag hört för mycket om hur bra en bok är. Jag var nog sist i Sverige på att läsa Da Vincikoden och nu lagom till att Stieg Larssons tredje bok kommit ut har jag äntligen börjat på Män som hatar kvinnor.

Det gick lite trögt i början. Jag läste cirka en timme per kväll, vilket inte är en snabb hastighet för mig när jag finner behag i en bok! Det var mycket förklaringar och utvikningar på områden som jag inte klassar som intressanta, men nu har jag läst hela eftermiddagen och kvällen och kommit över mitten och befinner mig i drivet. Jag spår att den blir utläst innan jag sluter mitt onda öga (och det andra) inatt, eftersom tv i vanlig ordning bjuder på en urusel lördagkväll. Ska bara äta nåt för jag upptäckte att klockan visst var över åtta! Och jag som tänkte tagit några salsasteg ikväll...

Ett roligt citat ur den annars småvidriga boken kommer från en t-shirt som Lisbeth Salander drar på sig på sidan 325. Det är säkert inte Larssons men jag har aldrig hört det förut: "Armageddon was yesterday - today we have a serious problem."

Uppdatering 00:10: Jag sa ju att jag skulle läsa ut den innan jag somnade! Jag kan bara konstatera att det var en bok som förtjänar bestsellerepitet. ISBN: 91-7001-368-3
Klar fördel med att vänta så här länge med att läsa den är ju att jag inte behöver vänta på nästa bok, eller den tredje för den delen.

Väntan

Jag hade gärna spenderat eftermiddagen och kvällen mot en solig vägg. Istället har jag suttit drygt 4 timmar på S:t Eriks ögonakut...

Något sitter nämligen på mitt öga och skaver. Någon form av ärrbildning visade det sig. Jag vet inte vad den skulle komma sig av, men jag behövde få höra att den inte var farlig. Jag är ganska stingslig när det gäller mina ögon och nu när jag har fått kortisondroppar och ett utlovat återbesök så är jag lite lugnare.

4 timmar hemma i vardagsrummet är inte så mycket, men 4 timmar i ett syrefattigt väntrum där folk sitter och halvsover eller torkar sina rinnande, variga ögon är ganska mycket. Som tur var kunde min bästa kompis droppa förbi och ta ut mig på fika mellan sköterskan och läkaren. Vi skulle vara tillbaka om 45 minuter till en timma. Jag blev inropad efter 2 timmar...

Som alltid när jag sitter i ett väntrum fascineras jag av när sköterskorna kommer och ropar upp den som står på tur. Det här är några (hemmagjort) fonetiska utskrifter på vilka jag spenderade eftermiddagen med:

Ben Attatjili
Savanni Schoify
Kain Ustätt
Evan And Sigrid
Patito Josef

Jag räknade till minst 3 utrop där ingen reagerade och sköterskan fick gå tillbaka tomhänt!

Egna traditioner?

Jaha, det blev en skolavslutning utan "Den blomstertid" för att den innehåller ordet Gud och för att vi ska skapa våra egna traditioner på vår skola...

Så istället sjöng vi "Nu grönskar det". Där sjunger man om att var dag är som en gyllne skål till brädden fylld med vin, men det är väl okej så länge vi inte nämner Gud...

Jag tycker inte att någon av låtarna är hemsk eller diskriminerande, kränkande eller att de uppmanar till fylleri, men kan inte gamla och nya traditioner få samsas sida vid sida så alla får sitt? Jag blir bara så trött! Jag känner mig faktiskt lite rotlös. Vart ska jag vända mig för att få det jag vill ha? Börjar jag bli gammal? Är jag konservativ? Nä!

4

I övermorgon fyller Busen redan 4 år och i vanlig ordning fattar man ingenting! Vart tog tiden vägen? Och hur var världen innan Busen fanns? Jag älskar verkligen mina syskonbarn så jag inte förstår hur egna kan smälla högre, men kan de det så har jag det bästa framför mig.

För att fira dagen rotade jag fram ett foto på mig på min egen 4-årsdag. Förutom det härliga 70-talsmöblemanget med mörkgrön sängmöbel och vackert påslakan slås jag av den totala avsaknaden av genustänk. Jag är iförd knallrosa pyjamas (heltäckande i augusti!) och uppvaktas som en liten prinsessa. Presenterna är en docka (Ida), en strykbräda till vilken jag vet att det hörde ett strykjärn med sladd och sugpropp så man kunde låtsas att kontakten satt i, en baby sitter, en babysele som verkar vara till min docka (fruktansvärt trollansiktefula pojkdocka med kissbar snopp) Nutte som jag fick året innan när min lillebror föddes. Dessutom får jag pixiböcker och byggklossar med bokstäver. Dessa presenter beror antingen på att mamma är lärare eller att jag visat intresse för läsning alternativt en kombination av de båda.

Undrar vad Busen får? Grattis från bus- och bajsmoster Baba!

Tilltvålad

Natten mellan fredag och lördag sov minstasyrran över hos mig. På söndagen fick jag detta sms av henne:

Om du minns att jag sa att det sved runt mina ögon, så är det för att min nya lotion inte var lotion utan duschkräm! Smart...

Det tyckte jag var ganska roligt, särskilt som jag samma dag fotat min pumptvål för att göra ett inlägg i tvåldebatten. Förutom att det står på tvålen att det är lavendeldoft, att formen är flytande (vilket är tur, för gasformig tvål är så svårhanterlig) och att den passar alla hudtyper så står det även att den är stimulerande. Till vad skulle jag vilja undra?!

Gud på en Harley-Davidson

Många är de böcker jag läst på temat älska-dig-själv och lev-i-nuet. Ofta har de känts klämkäcka, amerikanska eller varit skrivna av någon människa som själv blivit "frälst" på det ena eller andra sättet. De kan kännas svåra att ta till sig. Jag har kanske hittat något bra visdomsord, men inte så mycket nytt. Särskilt besviken brukar jag bli på böcker som av andra höjts till skyarna, till exempel Alkemisten av Paulo Coelho.

Kanske är det för att det är väldigt personliga ämnen och att de inte riktigt går att fånga med ord för de är upplevelser. Ungefär som med kärlek. Låttexter om och bok- och filmbeskrivningar av kärlek blir lätt platta eller töntiga.

Nu har jag i alla fall läst en sån där bok igen! Nämligen Gud på en Harley-Davidson av Joan Brady (ISBN 91-7643-312-9). Den var på 134 sidor så den gick snabbt att läsa och den presenterade sitt budskap väldigt tydligt. I korta drag handlar den om Christine, 37 år, som är bitter och missnöjd med sitt liv och vars enda egentliga mål i livet är att hitta en man att gifta sig med. Mitt i all bedrövelse träffar hon Gud, eller Joe, som kör Harley-Davidson och kan läsa hennes tankar. På cirka sex veckor övar Joe upp Christine och ger henne sex personliga Guds bud att leva efter. Tanken är väl att vi ska fatta att hon har allt det här i sig av sig själv, men hon har tappat fokus och lagt sig till med en massa ovanor med åren. Ovanor som hindrar henne från att vara lycklig och leva i nuet, eller träffa en man (för man måste älska sig själv innan någon kan älska en tillbaka). Man kan bara gissa hur läraktig hon visar sig vara och hur det går till slut.

Det som ändå slog mig när jag sträckläste boken i solgasset på min balkong var att jag redan lever efter många av de där buden. Det var roligt att få ett kvitto på att jag färdas längs en bra väg, även om jag redan visste det själv. Fast det är klart att om Joe skulle söka upp mig så skulle han kanske ge mig helt andra bud att följa...

Jag läste på Joan Bradys hemsida om en uppföljare till den här boken och där har tydligen den kära Christine tappat fokus igen och lagt sig till med nya ovanor, men det är väl så livet är för de flesta av oss.

Slutligen vill jag säga att jag tycker att det ändå är en bra bokidé, men att jag tror att den hade vunnit på att vara skriven i romanform. Då hade Joan Brady kunnat brodera ut mer och man hade fått mer tid på sig att se Christine genomgå sin förvandling. Nu måste jag nog tyvärr sortera in den bland de klämkäcka.

Musikalisk skolning

Nu har ju kören sommaruppehåll, men jag hittade lite roliga anteckningar som jag gjort i noterna. Vi har en dirigent som gör tappra försök att skola oss musikaliskt, så förutom uppmaningar som "sjung utropstecknen", "trippande dansant" och "obs, ej begravning" så hittade jag längst bak i Brahmshäftet följande ord, som jag krafsat ned under repetitionerna:

plagal kadens
liksvävande temperering
tvärstånd (tyckte jag så klart var fnissigast)

Kladdigt värre!

Om jag hette Kladde och skulle öppna ett kebabställe skulle jag nog tänka ett varv till innan jag döpte den i mitt namn, men det är ju jag.
(skylten sågs på Drottninggatan)

Heja Sverige friskt humör!

Jag gjorde Råsunda-debut igår och det var väl en väl vald dag! 5-0 mot Island på självaste nationaldagen. Jag har aldrig sjungit nationalsången så högt och så gul och blå i ansiktet. Häftigt var det, men jag saknade kommentatorer...

Music in my ears

Jag har medvetet jämkat för lite för att inte få kvarskatt. Detta tilltag lönade sig och igår gick en välbehövlig klumpsumma in på kontot. Jag ska lägga det mesta på kistbotten, men en sak ska jag införskaffa. En MP-3spelare. Jag blir bara inte klok på vilken. En iPod blir det nog, men ska jag ha en shuffle som jag garanterat lätt plockar med mig eller en 30GB där jag kan fixa med spellistor och köpa till en dockningsstation (har ingen riktig stereo)? Det finns ju 80 GB också, men vem fasiken behöver så mycket?!

Jag kommer att behöva vänja mig vid att bli en användare. Än så länge har jag svårt för att stänga ute omvärlden. Jag vill vara med och höra folk prata, fåglar sjunga och bilar tuta. Å andra sidan är det något speciellt att få musik rätt in i huvudet i stereo. Det är ett annat lyssnande än att ha radion på i bakgrunden. Allra bäst tycker jag att musik i hörlurar passar på tåg, faktiskt. Att susa fram med X2000 och se naturen svischa förbi och lyssna på Brahms på hög volym är nog det närmaste både meditation och tårar jag kommer.

Ja, jag måste ju inte bestämma mig idag...

Diskriminering eller tradition?

Runt om i Sverige diskuteras det, och har diskuterats i flera år, huruvida skolavslutningar ska få hållas i kyrkan eller ej. Det påstås även att det skulle vara olagligt och diskriminering.

Lokalen spelar mig mindre roll. Kyrkan kanske rent av från början visade sig vara en rymlig och bra, central lokal, helt enkelt. Jag tycker att kyrkor är jättevackra men utomhus är också fint.

Min skola har inte skolavslutningarna i kyrkan, men idag förde vi en annan diskussion. Den handlade om vilka traditioner och värderingar vi vill föra vidare på vår skola och om vi ska sjunga "Den blomstertid" eller ej. Detta enbart baserat på att Gud nämns i texten. Jag blir oerhört provocerad. Guds godhets rikedom, i de här sammanhangen, kan för min del vara Guds eller Allahs, en högre vidunderlig makt eller naturens kraft. Frånsett den textraden handlar psalmen om naturen och sommarens prakt.

Jag känner att mitt blod börjar puttra vid blotta tanken på att ta bort allt som är kristna traditioner och arv, kultur och litteratur. Det handlar ju inte om att man måste tro på Gud, mer att man trodde det när psalmen skrevs. Tolkningarna kan vara många och allt handlar om hur man laddar ordet Gud. Vissa argument säger att barn som har en annan tro kan känna sig åsidosatta och kränkta av att vi har kristna skolavslutningar, men vad är vi så rädda för egentligen? Kan inte de som är kristna eller vill värna om sina traditioner känna sig kränkta? Jag vill slå vakt om det som är mitt kulturarv och mina traditioner i det land som är mitt. Det betyder inte att jag inte är nyfiken och intresserad av andra religioner, livsåskådningar eller filosofier. Ska vi sluta med allt som har kristen anknytning? Får vi inte sjunga "Nu tändas tusen juleljus" på julavslutningen heller?

Jag lär återkomma till ämnet.

Tänk på ett tal

När jag är bjuden på bröllop är mitt största problem vanligtvis vad jag ska ha på mig som inte är svart (eller vitt - jag hoppas ju alltid att på nästa bröllop ska jag vara den enda som får bära den färgen). Den här gången är det redan klart.

Den här gången är det största problemet att det är vår ende bror som gifter sig och då känner sig systrarna tvungna att göra någonting i talväg. Hålla ett tal, sjunga en trudelutt, göra någonting kul! Det finns inget så pressande som att försöka prestera "någonting kul". Hur kan man vara stå-uppare eller komiker?! Och tro mig när jag säger att min bror är någonting-kul-typen, till skillnad från sentimental-typen. No pressure, brorsan är musiker och blivande svägerskan skådespelerska så det kommer nog inga begåvade människor på bröllopet...alls...

Jag är inte jättejätteoroad (än). Det är 27 dagar kvar, men taket börjar sänkas och väggarna rör sig mot mig och de är fyllda med taggar. Ingen panik! Han läser inte min blogg, vilket är tur, annars skulle jag inte kunna skriva om min ångest i min egen blogg! Men jag har tagit tjuren vid hornen och börjat på nån sorts utkast idag. Vi kan inte ha 3 syrror som är så nervösa så de är packade när det blir deras tur.

Blåsväder

Visst blåste det igår, men jag uppfattade aldrig att det var speciellt hårt. I Humlegården hade det fallit ett träd mitt över en gångstig och jag såg ett på hemväg från jobbet som knäckts en bit upp på stammen. När jag kom hem och tittade ut från balkongen låg det en rotvälta precis över stigen.

Det är något visst med naturen, som är både skrämmande och fascinerande. Nu var ju inte det här stort, som en tsunami, men vi små människor har ingenting att sätta emot när naturen tar kommandot. Vi borde verkligen ha vett att ha lite mer respekt för vårt klot!

Missuppfattad firre

Jag har sett ordet

TORNFISKSALLAD

en gång och jag trodde det var det roligaste i den kategorin. Idag såg jag

TONFISPASTA

och jag svär att jag skrattade högt hela sista biten hem så det var en kille som vände sig om längre fram på gatan. Jag ringde mamma och skrattade så jag inte kunde prata ordentligt. Snälla, säg att det är ett slarvfel och att de inte tror att det heter så. Jag hyser inget större hopp till den teorin, för skylten stod utanför ett fik som kursat tre gånger det senaste året. Jag skrattar fortfarande varje gång jag säger ordet inne i hjärnan. Trevlig helg!