Comeback eller insomning

Jag är inne och skriver dit en läst bok i listan. Som det ser ut så varken läser eller skriver jag särskilt mycket, vilket inte är sant. Jag har plöjt fantasy för unga den senaste månaden och gjort ett klent försök att delta i NaNoWriMo (national november writing month).

Just nu håller jag på och bestämmer mig för hur jag ska göra med det här bloggeriet. Det finns olika alternativ:

1. Återuppta i befintligt skick. Skriva regelbundet och göra mer reklam för mig själv.
2. Säga hej då, men låta bloggen ligga kvar på webben.
3. Starta en ny, snygg 2013-versionblogg. Börja om från början, fast ändå fortsätta.
4. Inse att bloggen har slutat vara min kanal. Skriva en bok istället.

Just nu lutar jag åt alternativ 3. Åsikter någon?

Apan Baba

Min mamma myntade en gång begreppet "Alla mörka skönheter har mustasch.". Eftersom min mustasch överlevde fem laserbehandlingar så går jag på mammas linje.

En av sommarens otacksammaste och tråkigaste uppgift är att hålla efter benbehåringen. En rakning håller inte många dygn och måste tajmas in med brun-utan-solandet, så jag inte rakar bort den lilla konstgjorda färg jag har.

Så här sitter jag nu och kollar yr.no om det är idé att raka och smörja benen idag. Det är så man önskar sig tillbaka till stenåldern.

Mitt bästa ljud

Det finns ett ljud som fyller mig med sommarkänsla och frid och det är blåst i lövträd. Särskilt när det kommer en vindpust och liksom vänder alla blad i träd efter träd så ljudet kommer närmare och sveper vidare. Det finns inget störande moment (smaskande, prassel) eller hårt (tryckluftsbussdörrar, skrik, smällar) utan bara milt sus. Om jag blundar så kan jag fortfarande befinna mig på min balkong eller så ligger jag i hängmattan på mormors och morfars stugtomt sommaren 1983.

Ute och cyklar

Igår cyklade jag drygt 23 kilometer, genom hela stan och ut på Djurgårn och hem igen. Det var fantastiskt härligt, särskilt på ditvägen. Det var mer uppför på hemvägen. För någon som är nervös för biltrafiken och cykelbanornas placering på Götgatan var det den perfekta cykelpremiärdagen, eftersom det var folk- och biltomt på grund av midsommarafton. Jag hade hjälm. Jag ser ut som en svart champinjon, men jag är rädd om innehållet i champinjonen.

Jag är ju så vältränad nu (hum hum) så jag har ingen träningsvärk idag. Däremot fick jag en blåsa på insidan av tummen...lite spänd kanske jag ändå var.

Vänta lite nu

Nu har jag gått på sommarlov, men de senaste veckorna har varit stressiga och jag har inte orkat läsa på kvällarna. Däremot har pocketversionen av Bitterfittan av Maria Sveland åkt med i väskan och idag läste jag ut de sista sidorna. Det är ovanligt att snabbläsande jag läser böcker så pass utdraget, men i det här fallet passade det bra att göra det. Det gav mig tid att stanna upp och må illa över sådant hon skriver om, känna igen situationer eller tänka ut hur jag ska förhålla mig till ett och annat nästa gång jag ställs inför det. Bitterfittan vaknar ofta i mig, trots avsaknad av man och barn. För att inte tala om när jag försöker hitta en trevlig man.

Det som jag känner igen mig mest i är det här med hur nästan skrattretande det blir om en kvinna är lika ogenomtänkt och spontan som en man när hon till exempel lägger fram ett förslag på jobbet eller söker jobb som expert på Skolverket. Då är det väl något som är skumt. När jag läste Tusen gånger starkare av Christina Herrström kom samma känsla över mig. Att det blev skrattretande och nästan överdrivet när huvudpersonen Saga klev in och gjorde exakt som killarna. Men någon måste börja. Det kan man också säga tusen gånger - alla tjänar på jämställdhet. Och vågar man inte själv kan man stå i andra änden och vägra gå på blufförslag eller säga "vänta lite nu" och reagera.

I skolans värld, där jag befinner mig när jag inte är på sommarlov är det oftast väldigt mycket kvinnor i personalen. Ändå har jag många gånger sett manliga kolleger erkännas för sina förslag, tas på allvar med en pondus som inte tillskrivs kvinnor på samma sätt och komma undan med slarv eller att inte ha gjort det de ska. Vi har en kvinnlig träslöjdslärare på min skola, men annars är det väl traditionellt där man hittar män i skolan: i träslöjden, bland lärarna på högstadiet (sällan på låg, där jag jobbar), vaktmästare, it-ansvarig, kock och rektor. Fast det är klart - status och lön har ju gått ner sedan det blev allt fler kvinnor som blivit rektorer.

I mål med min mil

Där satt den! Efter tre löpturer per vecka i tolv veckor sprang jag milen idag. Jag har inte hoppat över en enda gång, men sista veckan spillde över i det som rent strikt skulle vara måndagen i vecka tretton...

Jag tror jag kan göra en del på tiden, öva lite explosivitet och styrka i vader och vrister. Dessutom sprang jag mellan ca 16:30-17:30 när solen fortfarande var stark. Om exakt två månader är det Midnattsloppet! Dags för ett nytt mål.

Fröken förutsägbar

För mer än tio år sedan hade jag nyss släppt en 5:a som blivit 6:a och börjat på högstadiet. Ibland kom ett gäng ner till mig och hängde lite i soffan på eftermiddagen. En dag var det några tjejer som pratade om de nya lärarna och gjorde en hel del rätt träffsäkra parodier på vad de sa och gjorde. Jag tyckte de var roliga...tills en tjej gick ut genom dörren och kom in igen, ställde sig med armarna i sidorna och sa "Näe, vad är det här för dumheter?!" med arg röst.

Jag har inte sagt just den frasen särskilt många gånger sedan dess. Man vill ju inte vara lättläst och förutsägbar. De senaste dagarna är det några i min nuvarande klass som har börjat säga: "Det är inte okej!" En kille sa det till mig på bilden: "Så säger du. Det här är inte okej. Det säger du jätteofta."

Dags för ett nytt mantra.

VårRuset 2013

Mitt första lopp avklarat!

Jag slog inte personbästa. Det gick inte för det var 12 000 kvinnor till på banan. Jag som verkligen ogillar att inte kunna hålla min egen takt hittade ändå ett eget sätt att ta mig fram. Lite ryckigt, men funktionellt. Jag hann inte titta så mycket på de vackra omgivningarna men jag såg bandet av kvinnor framför och bakom mig när stigen gjorde en sväng, som en orm som ringlade sig fram genom landskapet, och jag hörde vår kollektiva andhämtning.

Det var en mycket coolare upplevelse än vad jag hade trott att det skulle vara, med trevlig stämning och en peppig Blossom Tainton i alla högtalare. När jag kom i mål stängde jag av pulsklockan på exakt 5 km (väl uppmätt bana) och 32:22 minuter, tog emot medalj och goodiebag och bad en tjej ta en bild av mig. Nöjd och belåten!

Skrytmoster

Nu börjar jag bli lite pirripirri inför kvällens VårRus. Ska tunnelbanan gå? Kommer jag att välja rätt startgrupp? Även om jag är på hugget så kanske det är en massa damrumpor ivägen, som startar i fel startgrupp eller lägger krokben med sina stavar. Tänk om jag inte sätter nytt PB, som jag gått och skrutit om till höger och vänster.

Det blir Modesty Blaise/Craft-setet, keps på, cerise naglar, attityd och jävlar anamma. Min första tävling om man bortser från att jag faktiskt var med och gick banan runt 1999. Man får medalj för det också, men det här är mitt första springlopp. Heja mig!!

Sociala medier - got to love them

Jag chattar med min kompis på fejjan. Hon tipsar mig om några bra tweets. Plötsligt frågar hon:

- Är du i Vasastan?
- Haha. Står det det? Jag sitter hemma i soffan och läser och stretchar insida lår. Just krigsmålat naglarna cerisa inför VårRuset.

Vad gjorde vi före sociala medier, positionering (och felpositionering ;)),  incheckningar i realtid, ständiga uppdateringar om vad vi gör och äter och all underbar svengelska? Jag skickade ett mms på krigsmålningen. Bilden tagen innan jag topsade spillet.

Ögonsvett

Allting är bra med benhinnor, knän, fötter, kondition och motivation. Jag brukar pricka lagom varma kläder. Löparkarriären går bra, MEN...

...jag har ett problem. Jag svettas groteskt mycket. Man gör väl det när man springer, men jag har alltid gjort det. Foton från barndomen visar en rödkindad, rund och glad krabat med svettiga hårslingor kletade runt huvudet. Jag hade tunt hår då. Nu har jag tjockt hår och är vältränad, vilket sägs göra saken ännu värre. Arvet kommer från fädernet. När pappa spelade badminton så droppade han från näsan så planen var alldeles prickig och både han och jag svettas när vi äter stark mat. Han på flinten, jag under ögonen.

Jag har tidigare mest lidit av mitt svettande när det är väldigt varmt (N.Y. förra sommaren, Grekland) och när jag dansar. Salsa eller bugg spelar ingen roll. Det kommer ut genom håret på mig och det är fruktansvärt pinsamt att slänga svettigt hår i ansiktet på killen man dansar med. Eller värst - när det flyger loss svettdroppar från håret och hamnar i ögonen på dem. Har hänt.

I löpningen är jag från topp till tå dressad i funktionsmaterial och så värst mycket närkontakt är det ju inte. Då får jag det i ögonen istället. Det här har varit ett problem de senaste veckorna och jag måste se till att ta bort ögon-make up innan jag springer, för att undvika att se ut som en tvättbjörn när jag kommer hem. Jag har kollat på pannband och kepsar på sista tiden och igår slog jag till. H&M hade svarta, tvättbara sportkepsar för 79 spänn, så jag slog till på två stycken. Både svettabsorption och solskydd. Jag provsprang en idag. Perfekt! Hårmanen ut genom hålet där bak. Jag ser mer och mer ut som den sportiga brud jag faktiskt har blivit, men har lite svårt att få ihop med min identitet.

Svettig skitunge.

Svettig sportkvinna.

Fortsatta tempoexperiment

Vecka 9 av 12 och idag var det dags för veckans tredje pass, som alltid är sammanhängande löpning utan att gå. Idag skulle jag springa 45 minuter och eftersom det har gått så bra i veckan tänkte jag nog att jag borde kunna hinna åtminstone 7,5 km. I onsdags blev det 7 km på 44 minuter och då gick jag 2x2 minuter under passet. Jag är ju rädd att ta i för mycket och "spränga mig", men en erfaren löpare sa till mig i onsdags: "Äsch, det är ju bara att gå. Du klarar ju att gå.", vilket är sant. Jag kan gå hur långt som helst och hon, hon springer Stockholm Marathon nästa vecka.

Så jag iväg. Det var soligt, varmt och lite blåsigt ute. De första 2 km låg jag en bra bit under 6 minuters-tempo och den tredje på 6:08, sedan började det bli jobbigt. Jag gick en bit här och där för att få ner andningen och dricka några klunkar. Det känns lite nederlagsaktigt att gå, men summan av kardemumman blev ändå 6,87 km på 44 min och snittempo 6:25.

Efteranalysen ger vid handen att jag ätit för dåligt. Det var väl duktigt att jag inte drack vin och fredagsmös igår, men jag åt sista gången vid 17-tiden. I morse åt jag lite och drack stora glas med vatten ca 1½ h innan jag skulle springa, men det kändes i musklerna att det behövdes mer bränsle.

När jag kom hem eftersvettades jag något helt galet, men nu två timmar, en dusch och en stadig äggfrukost senare mår jag toppen.

En vin vin situation

När jag är i en soff-locks-period, säg i november, så kan jag äta smågodis och choklad nästan dagligen, bara mackor till middag och dricka rödvin varje fredag. Idag valde jag bort att gå förbi Systembolaget. Jag ska springa imorgon bitti och vill liksom ha de bästa av förutsättningar.

Jag vill alltså leva mer hälsosamt ju hälsosammare jag lever. Slantarna jag sparar ska gå till ett par nya löparskor. Imorgon blir det i och för sig något glas på stan med en kompis, bara så jag inte blir slav under min nya last träningen.

När du får oväntad present

Nu för tiden är det så smidigt att handla på nätet. Jag gör det ofta. Det är lätt att jämföra priser på olika sajter och man får avisering via sms, så man slipper åka hem för att hitta en avi på dörrmattan och måste gå ut igen till det ICA man nyss åkte förbi.

Idag hade min hårtoning kommit, som jag inom parentes köpte för 88:- istället för 159:- och så var det fri frakt. Det kändes som om jag fick sms:et två gånger under dagen, men när jag dubbelkollade på väg till ICA så var det två olika och det andra var från adlibris. Det kan ju bli fel också, i den fantastiska dataåldern, så tillsammans med expediten kollade vi att det verkligen var till mig. Det var det, men för ytterligare säkerhets skull öppnade jag det i butiken. I paketet låg Bodil Malmstens Så gör jag och en följesedel med mammas namn och adress.

Vad glad jag blev! Hon hade läst här på bloggen att jag ville ha boken och busig som hon är så beställde hon den hem till mig. Jag blir alltid glad av presenter, särskilt helt oväntade, men mest blev jag rörd över omtanken. Den känslan är fin.

Grävlingsläsare

Jag har gjort det förr. Hittat en författare jag inte läst förut, upptäckt att det är lätt att låna på mig alla fem utgivna böckerna och plöjläst. Nyss var det Kristina Appelqvist, nu är det Åsa Larsson.

Den stora fördelen är att jag har koll på ramberättelsen och huvudpersonerna. När det går för lång tid mellan två delar så glömmer jag bort och blandar ihop. Jag ser ju sällan till att äga böckerna, så det kan vara svårt att gå tillbaka och kolla. Särskilt svårt har jag att lära mig järngängen i de svenska kriminalserierna av Carin Gerhardsen, Lars Kepler och Kristina Ohlsson. Mons Kallentofts och Roslund & Hellströms figurer har jag hyfsad koll på.

Jag är en grävlingsläsare - jag biter tills det krasar.

Helgens vinnare

Fel låt vann Eurovisionsschlagerfestivalen.

Rätt lag vann hockey-VM. 

Reinfeldt har figurerat i båda.

Split vision

Så här såg det ut hemma hos mig klockan 15. Så här klockan 16:30 kan jag konstatera att Sverige är på väg att vinna VM-semifinalen mot Finland. Under tiden har ett litet frö placerats i min hjärna av SVTplays eftersnack, Anders Gärderud och 64 000 svettiga, men glada kämpar: Jag kanske ska sätta upp "Springa Göteborgsvarvet" på min att-göra-innan-jag-dör-lista.

Okej, jag sätter även upp "Skaffa en platt-tv på sisådär 40-50 tum" på samma lista.

Ovanför molnen står himlen på glänt

De som känner mig, och vet vad jag håller på med, missuppfattar inte frasen: "På måndag går jag in i vecka 9." Min löparkarriär är min egen lilla bäbis.

Idag såg jag mig nästan utifrån, kanske från den satellit min pulsklocka står i förbindelse med. Det var lite dimmigt ute. Först kallt om mina bara armar, sedan fuktigt och mysko. Benen pinnade på under kroppen med lagom små steg. Axlarna sänkta och armarna böjda med löst knutna händer. Jag läste någonstans att man kan sticka ut tummen mellan pek- och långfingret för då blir det svårare att knyta handen. Så tummen ligger där. "Korsetten" är åtdragen så ländryggen skonas. Jag drar åt extra hårt om jag känner mig trött. Det är oerhört meditativt att springa. I många år har mina långa promenader fyllt den funktionen, men jag sorterar banne mig ännu bättre på hjärnkontoret när jag springer och efter löprundan känner jag mig kreativ och effektiv och tar itu med en massa saker.

Idag sprang jag 45 minuter i sträck, veckans långlopp. Jag hann 7 kilometer i 6:25-tempo. Jag (tävlingsledningen på hjärnkontoret, rättare sagt) har börjat umgås med tankar på att kanske kunna klara milen under 60 minuter inom en hyfsat snar framtid, för jag håller igen när jag springer i nuvarande tempo. Jag vill lära mig hur min kropp fungerar och jag vill inte få håll, mjölksyra eller andnöd. På slutet tog jag den långa backen hyfsat enkelt. Visst hjärtat slog hårdare, men det är inte många veckor sedan jag kallade den "jävla mördarbacke".

På måndag är det bara en vecka kvar till "Krossa 28:31" (PB på 5 km i skrivande stund):

Boken är bättre än filmen, bevis femtielva

Jag fick tag i Åsa Larssons två första deckare med Rebecka Martinsson som huvudperson och läste raskt den första - Solstorm. Idag såg jag filmatiseringen från 2007, med Izabella Scorupco i huvudrollen. Jag gillade boken och jag gillar Izabella, men om jag var Åsa Larsson skulle jag vara grymt besviken.

Det är inte "Okej, de fick ta bort lite här som inte fick plats." Det är ingenting som stämmer. Vissa viktiga personer finns inte. Saker händer på fel plats. Rebeckas minnen av sin farmor och det vackra med Kiruna hoppades över helt. En isfrostig relation är småmysigt omtänksam. De som dör blir inte mördade av samma personer i filmen som i boken och inte på samma sätt. En brand finns i filmen, som bara planeras men aldrig utförs i boken. Dock finns den med på omslaget av den pocket jag läst. Kraftkällans kyrka finns inte på riktigt i och för sig, men den är långt ifrån det församlingshem med gradänger som är kyrkan i filmen och som jag undrat hur ful "hästhuvudet" Anna-Maria Mella var egentligen. Det betonas många gånger i boken hur ful hon är, men bra och smart. I filmen är hon jättesöt.

Näe, jag var arg hela filmen. Jag är redan en bit in i andra boken Det blod som spillts. Gott så. Jag håller mig till mina egna bilder.

Strutsmentalitet

Veckan har dragit igång med full fräs, utvecklingssamtal, löpning, tandläkarbesök, Biggest Loser både måndag och tisdag och sista perioden av Sverige- Danmark i hockey-VM hann jag visst klämma in.

Det är under sådana lägen jag läser som mest. Jag känner igen mönstret. Många läser när de har mycket fri tid, på semestern exempelvis. Jag läser som någon desperat verklighetsflykt på resan till jobbet och i sängen tills jag verkligen måste sova åtminstone sex timmar. Förstås beror det även på tillgång och just nu har jag många bra böcker som jag är sugen på att läsa. Igår läste jag Kristina Appelqvists De blå damerna, den fjärde mysdeckaren från Skövde på kort tid. Se här. Idag har jag läst Torka aldrig tårar utan handskar, del 2, av Jonas Gardell. Jag grät på exakt samma scener som i SVT:s fantastiska filmatisering.

Lånebokens baksida

Det finns egentligen bara en dålig sak med låneböcker. Man vet aldrig var de har varit innan, eller med vem.

Skrivspaning

Som jag har undrat när jag ska få tummen ur och skriva "på riktigt" och inte bara blogga. Vad väntar jag på? Gör bara. Puttarna i rätt riktning kom i grupp om tre och antagligen precis lagom när det är dags.

Ungefär i samband med bokmässan i höstas hörde jag för första gången talas om en tidning som hette Skriva. Jag gillar den på Facebook och för någon månad sedan gjorde jag slag i saken och tecknade en prenumeration. Den verkar mycket lovande.

Jag har haft ögonen på en bok av Bodil Malmsten, som heter Så gör jag och handlar om skrivande. Bodil var med i Go'kväll och pratade om boken. Redan då kände jag att det här nog är en bok jag vill äga. Nu har jag lagt vantarna på den på biblioteket och jag hade rätt. Det är en bok jag vill äga. Mycket matnyttigt, som jag vill kunna återvända till.

En annan av mina "likes" på Facebook är LitteraturMagazinet. För sådär två veckor sedan startade de en mötesplats för skrivintresserade, med skrivarskola, forum och artiklar. Gissa om jag är med där. Och jag gör faktiskt övningarna.

Tre är en spaning, så det skulle kunna sluta där, men en fjärde bonusspaning kan jag bjuda på: Jag träffade min bror i fredags. Han följde mig till tunnelbanan när jag skulle åka hem och jag pratade lite om mitt skrivande och mina skrivardrömmar. Brorsan har aldrig visat intresse för mitt bloggande och han är redan fullt upptagen med övriga sociala medier. Idag har han startat en blogg. Jag säger inte att det är syrrans förtjänst, men han kan inte heller stoppa orden.

Powerpuffpingla

Idag var det veckans långpass/sammanhängande tid i 40 minuter. Jag höll ett tempo på 6:33 och då kändes det som om jag höll igen hela tiden. Å andra sidan blev det aldrig jobbigt. 5:56 höll jag när jag slog senaste rekordet på 5 km. Slutsatsen är väl att jag kan öka. Brorsan pratade om att man kan beräkna tempo och sluttider på olika lopp, men jag har googlat en halvtimme utan framgång.

Igår köpte jag ett nytt löparset från Craft. Efter viss tvekan slog jag till på en knallcerise överdel som matchade tajtsens ränder. Förut bad jag nästan om ursäkt för mig själv, när jag kom flåsande. Nu inser jag att jag springer bättre om jag är lite snygg samtidigt. I den här outfitten känner jag mig nästan som en superhjälte. Blixten blev som en ledstjärna!

ICE HOCKEY WORLD CHAMPIONSHIP GAME 32 SWE-CAN

Jag har aldrig sett en hockeymatch live i hela mitt liv. Jag tror mest det beror på a) jag är en bandytjej och b) jag håller inte på något elitserielag. Eftersom jag tycker att "ska man göra något kan man lika gärna göra det ordentligt" så var jag igår på VM-matchen SWE-CAN i Globen, inbjuden på ett företagsevent. Här är min kväll i bilder:

15:00: Champagne på uteservering. Matchtröjor utdelas och hela gänget inväntas.

17:00: Taxi till Globenområdet. Fortfarande hopp om seger.

17:15: Toast Skagen och Wallenbergare (jättegod). Kurre Lundmark var kvällens värd. Här pratar han med Challe Berglund. Där var också Jonas Bergqvist, som visade sig vara en av alla som inte kan säga Schweiz...

Ca 18:30: Jag har fått Challes autograf och blivit lite kär. Jag får be Mats Sundin om ursäkt, men av alla trevliga hockeykillar som jag inte har en chans på så delar ni förstaplatsen.

20:10: Loa Loa Loa.

20:35: Vi ligger under med 0-1 efter första perioden, men jag njuter av stämningen inne i ett fullsatt Globen tillsammans med 12 499 personer.

När Kanada gjorde första målet ringde jag upp pappa. Jag hörde inte honom så mycket, men jag hoppas han hörde hur jag hade det just då. Sedan promenerade jag det stenkast jag har hem från Globen. Fett najs kväll fast vi förlorade. Man måste alltid gå på helhetsintrycket och inte snöa in på en sån liten detalj.

Befriad

Före klockan tio denna röda dag har jag redan blivit skjutsad två vändor till återvinningscentralen, jag har pumpat cykeln, bäddat med nya lakan och nu kör jag en maskin tvätt.

Jag känner mig helt lätt och befriad. Äntligen är jag av med två års ihopsamlade gamla tvättkorgar, sopsäckar, ett set med utemöbler, gammalt elskräp och färgpytsar. Det är ju inget jag ser dagligen, för det har stått nere i källarförrådet, men det har stått på min att göra-lista och det har varit så belamrat där nere att jag knappt får in mina resväskor och annat som jag verkligen behöver ha där.

En del i den befriande känslan ligger nog i att jag blev erbjuden hjälp av en kompis, som hyrt bil för att slänga skräp och åka till IKEA. Jag tycker att det är jobbigt att be om hjälp och vara till besvär, så när någon frågar om de får hjälpa mig blir jag så glad och tacksam.

Faster Baba

Jag är inte bara moster längre. Sedan 11½ vecka tillbaka är jag också faster. Jag är mer förtjust i brorsonen än i titeln. Jag har vant mig vid att vara moster och det låter yngre. Hur som helst tänker jag inte byta namn på bloggen. Däremot har jag funderat på att göra den lite snyggare för mina fyra something läsare. Vi får se. Det är som med allting annat - innehållet är ändå det viktigaste.

Goda kroppsminnen

Pass två, vecka sju och jag var fast besluten att hitta ett tempo som ger mig ett bra kroppsminne av hur det ska kännas när det känns bra. Jag sprang-gick 15+2+15+2+10 idag, totalt 44 minuter och tempot snittade på 6:30. Det verkar vara ett lagom tempo för mig när jag ska springa lite längre. Ett tempo under 6 min/km funkar bara om jag springer under 5 km...än så länge, jag kanske blir snabbare. På lördag är det dags för veckans sammanhängande pass, 40 minuter utan gång. Det känns verkligen bra, det här.

Nog med nörderi, här lite andra betraktelser från morgonen:

Jag är ledig idag och ska åka och handla korta löpartajts, dock känner jag mig lite rädd för de allra kortaste. Jag tänker vita, dallrande lår...mina ben är snyggast helt täckta i svart, gärna i ett material som lyfter och håller in.

Vilken skillnad på grönska bara sedan i måndags! Jag är så tacksam att jag inte är pollenallergiker. Jag har kanske en ganska ful löprunda just nu (Sockenplan-Svedmyra-Tussmötevägen-Årstafältet), men jag behöver inte åka till Kungsträdgården för att se körsbärsblom. De finns vid Årstafältet också.

De har fortfarande inte sopat bort allt grus, men där det är nysopat flyger man fram. Lite samma känsla som när jag var liten och cyklade på nyasfalterat. Man är först och inget är i vägen.

Två män cyklade förbi mig och ropade "Heja, heja!". Det var kul. Jag ropade "Tack!", men sedan såg jag att jag ökade i tempo av de glada tillropen. Kan bli jobbigt under till exempel Midnattsloppet om jag är så lättflirtad, bäst att jag håller mig till tempot jag har bestämt.

Det verkar som om svett inte håller samma salthalt som tårvätska, för aj vad det sved i mina ögon på slutet.

Omständigheter

Idag var första passet på vecka sju av tolv: springa 15 min, gå 2, springa 10, gå 2, springa 10. Glad i hågen kutade jag iväg. Jag försökte hålla nere tempot, för när jag glatt springer på i början blir jag alltid trött på slutet, men jag har upptäckt att det inte är lätt att springa långsamt. Mina ben är för långa. Solen sken och idag hade jag kortärmad funktionströja och trekvartstajts.

Fem minuter in i de sista löpminutrarna fick jag min första mjölksyra sedan jag började springa. Jag blev jättetrött. Då gick jag faktiskt en minut innan jag sprang de sista fyra igen. Under den där minuten tänkte jag att det kanske inte var så konstigt. Vi hade friluftsdag idag. Jag har varit ute i solen, gått med 26 ungar 3 km till och 3 km hem ifrån platsen där vi hade orientering, ätit en rätt klen matsäck (jämfört med vanlig lunch) och försökt efterdricka vatten när jag kom tillbaka till skolan. Med detta i tankarna kände jag mig i slutänden fett nöjd och eftersvetten rann länge i mitt solanfrätta anlete.

Extra knäckande i det hela var att jag blev omsprungen av en kille i Guns N' Roses-t-shirt, cargoshorts med fickor och nån sorts platta tennisskor, men jag tänker att han är en sån där som sticker ut en gång för att se hur det känns och blir så slut så han inte orkar fler gånger. Dessutom hade han ännu vitare ben än jag.

No shit, Sherlock.

Visst kan jag ibland ge en kommentar till någon, utan att det är vare sig en komplimang eller en förolämpning. Jag sa till exempel "Du är alldeles rosig om kinderna!" till min kompis igår när vi var och dansade på Gröna Lund. Med det menade jag säkert ungefär "Vad roligt du måste ha och vad glad och uppspelt du ser ut."

Ändå! Ändå kan jag inte bli klok på kommentaren "Vad lång du är." Det var ett tag sedan sist, faktiskt, men jag får den rätt ofta och igår var det dags igen. Det är lika kul och obegripligt varje gång. Vad ska jag svara liksom? Den här gången fann sig killen rätt fort och tillade "...ja, det är fint alltså."

Let's go crazy

Mina systrar var med mig en gång när jag skulle "köpa 3 betala för 2" nagellack och de skrattade åt min beslutsvånda, eftersom de tyckte att jag ändå valde tre nästan likadana. När jag radar upp hela min palett kan jag se vad de menar. Jag går aldrig långt från Las Vegas, min favorit, nummer sex från vänster. Det turkosa längst till höger har jag bara använt en gång.

Let's go crazy är också namnet på nummer tre från höger. Klicka på bilden och njut av hela spektrumet i närbild.

Varma ben och lite för het hjärna

Två konstateranden efter morgonens löprunda:

1. Hög tid att lägga undan fleecetajtens. Nu verkar våren någorlunda stabil och man blir ju fasligt varm av att springa. För varm i fleecetajts och dubbla överdelar...även om det behövdes häromdan när det blåste och jag längtade efter vantar.

2. Dags att sluta med vinnarskallefasoner på träningsrundorna. Idag var det dags för veckans sammanhängande pass (utan gång inlagd) och jag skulle springa 35 minuter. Målet är att orka längre och längre och hitta ett bra tempo, men jag hade bara "slå PB på 5 km" för ögonen. Jag lyckades med det (28,31) men i gengäld orkade jag inte springa 6,30 minuter till efteråt med mindre än att mina lungor hade exploderat.

Skrevande män

Listan över irriterande saker i kollektivtrafiken kan göras lång, men en av mina värsta grejer är män som sitter och skrevar så jag måste sitta mellan deras ben. Det här råkar jag ut för flera gånger i veckan och många har vett att maka på sig när 181 cm kvinna med väl tilltagna lårben slår sig ner. Idag råkade jag dock ut för en av de värsta någonsin, så skrevande att jag trodde det var ett skämt. Det var en ung kille, som inte flyttade sig en millimeter när jag satte mig mittemot, snarare tvärtom. Han sjönk ännu längre ner i sätet. Till slut hade han sina fötter under mitt säte.

Så jag gjorde lite som hemsidan Macho i Kollektivtrafiken. Jag tog en bild. Där kan man se att det är ju inte direkt för att han är extra välhängd som han måste sitta så där, så man undrar vad grejen är.

Konsten att vara kvinna

Caitlin Morans twitterkonto är skitsvårt att följa. Jag är för dåligt insatt i personer och referenser. Men hennes bok Konsten att vara kvinna är asbra. Läs!

Jag började på den på pendeltåget till jobbet igår och redan i kapitlet "Jag får päls!", som handlar om puberteten och könshår, skrattade jag så jag skakade och tårar rann nedför kinderna. Boken är väldigt underhållande skriven. Kapitlen består av egna erfarenheter och åsikter, nästan i dagboksform, blandat med fakta och referenser från andra feminister .

Jag måste köpa ett eget exemplar så jag kan göra understrykningar. Hon har så många enkla och användbara knep. Om man till exempel är osäker på om man blivit utsatt för sexism, kan man byta ut ordet sexism mot hövlighet och säga "Ursäkta, men det där lät allt lite...oartigt". Boken innehåller inga pekpinnar, snarare ifrågasättanden och undringar, om hur det kan vara och vad hon har kommit på under åren.

"Jag trodde att jag måste lägga allt krut på att vara fantastisk snarare än att göra fantastiska saker."

Löparnörden

Varje träningsblogg med självaktning ska väl ha skrytbilder av hurtbullen ifråga. Den här är tagen 8:01 på morgonen idag, 1:a maj. Kroppen trodde det var vardag och väckte mig halv sex, så jag passade på att gå upp och äta och dricka lite. Sedan somnade jag om tills alarmet ringde och upp och ut 5,5 km.

Det var en alldeles underbar löprunda. Helt tyst ute. Man kunde inte höra det vanliga bakgrundssuset av tung trafik långt bort. Jag mötte bara några hästar, några som sprang och några som promenerade. På Årstafältet var rätt många hunddressörer och några golfspelare stod så klart och slog på driving rangen.

Det är vi som är nördarna och vi gillar't!

Väldigt likt

Jag har läst För dig blottad av Sylvia Day och fattar inte hur mycket man får "låna" av en annan författares idé och genre. Jag jämför nu med E L James Fifty Shades of Grey.

Det börjar redan med omslaget. Ett par manschettknappar mot gråsvart botten. Jag såg det första gången på en affisch i en rulltrappa. Hoppsan, tänkte jag då, någon vill åka snålskjuts på en viss genre (vi byt er manschettknapparna mot en slips eller handklovar bara).

Det här är också första boken i en trilogi. Huvudpersonerna är Gideon Cross - en svinrik, omänskligt snygg, sexosande, men hemlighetsfullt inbunden man strax under 30 och Eva Tramell - en några år yngre kvinna som trillar in på Gideons kontor. Alltså nästan exakt så som Ana möter Mr Grey. Möjligen har Eva en aning mer skinn på näsan än Ana, men hon är undergiven och Gideon dominant.

Upplägget är att de ska ha en överenskommelse, dock inget kontrakt, om att ha sex men inte en relation. Efter mycket sex, detaljerat beskriven, förtroendekriser och försoningssex hamnar de såklart i en relation. Hoten som lurar inför andra och tredje delen i serien är åtminstone två ex till Gideon, demoner i det förflutna hos båda, kändisskap och oönskad publicitet i pressen, för mycket pengar...

Jag skulle kunna ha varnat för en spoiler innan någon hann läsa ända hit, men sanningen är att har man läst Grey känner man igen allt. Jag fick till och med upp samma inre bilder av miljöerna. Jag säger inte att den här boken också hade driv. Den hade bättre sex och jag kommer definitivt att läsa fortsättningen. Jag är bara så förvånad över det uppenbara plagiatet.

Nu till det värsta av allt. Efter hela den här stölden har Sylvia Day mage att tacka E L James "som skrev en historia som trollband läsarna och skapade en hunger efter mer. Du rockade."

Livemusik äger

Igår var jag på en fantastisk, utsåld konsert på Nalen. Artisten som uppträdde heter Buika, eller Concha Buika. Hon blandar flamenco, jazz, soul och blues. Hennes röst går nästan inte att beskriva. Ibland låter hon som Tina Turner och ibland som Edit Piaf, men mest som sig själv förstås. När hon klev upp på scenen såg hon så liten ut och hon skojade om att hon var blyg när hon pratade, men det var hon sannerligen inte när hon sjöng. Med ganska små medel gjorde hon någonting av varenda sekund på scenen - hon jobbade hela tiden med kroppen och armarna, håret, leendet, en liten glittrande grej som hängde från handen, samspelet med musikerna och publikkontakten. Folk bara vrålade och visslade. Musikerna var också helt outstanding. Det finns många klipp med Buika på YouTube, men inget som kan förmedla vad jag kände igår.

När konserten var slut kom jag att tänka på att jag är bra på att förse mig med upplevelser av livemusik. Senast jag var på Nalen var 29 december förra året, när Calle Real spelade. På de fyra månader som gått sedan dess har jag varit på en 80's Funk Night på Fasching med Roots of Funk, konsert med Voces Nordicae på Södra Teatern, Matteuspassionen i Engelbrektskyrkan, We love gospel med Lasse Axelsson i Berwaldhallen. Sist, men inte minst - är det något som är live och publikkontakt i skön sammansmältning så är det dansband. Hittills i år har jag dansat till Scotts, Casanovas, Elisa's, Titanix och Date. Elisa's går vinnande ur just den danskampen.

A goal without a plan is just a wish

I vår ska jag springa VårRuset med jobbet. Det blir årets första lopp. Idag anmälde jag mig till Tjejmilen i september. Målet med min löpning i år, är ju att jag ska springa några lopp.

Jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag är en löpare. Efter cirka 24 års uppehåll började jag lufsa och insåg att varken knän eller benhinnor tog stryk. Just nu följer jag det perfekta löpprogrammet, som jag hittade i en bok utgiven av iForm. Det heter "Från 5 till 10 km på 12 veckor" och innehåller enbart löpning varvat med rask gång. Jag tänker att jag behöver få kilometrar i kroppen, sedan kan jag börja träna intervall och fartlek.

Jag är envis som en åsna när jag är så där målinriktad. Det är mig man får träff på om man googlar "allt-eller-inget-mentalitet". Under mina första fem veckor av programmet har jag hoppat över piloxingen två gånger, sprungit samma dag som buggkursen (för mycket), samma dag som salsa på kvällen (för eftersvettigt). Jag har sprungit med syskonbarnen när jag barnvaktat dem och nattgästande mamma och pappa fick vänta lite på frukosten när de sov över här.

Det är ingen slump att jag började nu, för det känns som om alla springer. Jag diskuterade VårRuset med en av mina vänner som sprungit det förut. Jag hade en idé om att då skulle jag nog kunna få lite extra tävlingsnerv och ta de fem kilometrarna på under halvtimmen. Hon sa att det inte var någon bra idé, eftersom det är så mycket folk. Hon rekommenderade att jag gjorde det på en egen löprunda. Dessutom springer inte hon för att slå tider, utan för att hitta flow. Det ena utesluter väl inte det andra, tänker jag. I morse klämde jag 5 km på 29,30.

Skövde i nytt skimmer

Det finns en elak slogan som säger "Skövde - stan som ingen behövde". Jag, som mest ser staden som en transitstad, är benägen att hålla med. Visst har jag handlat i Commercehuset medan vår hund besökte sin trimmare och vi har kusiner som bodde utanför stan i många år, men det är inte en stad jag skulle vilja bo i.

Nu har jag läst Kristina Appelqvists deckare, som utspelar sig i Skövde med omnejd. I min lästa-böcker-list kan man se att jag har plöjt de tre första i rask följd och det finns även en fjärde, som jag också tänker läsa. De påminner en del om Camilla Läckbergs och Ann Rosmans deckare, med en ramberättelse med personer man får följa på en mindre ort och mordhistorienystande som är underhållande och med bra driv.

Baksidestexten på böckerna liknar dem vid Morden i Midsomer och beskriver dem som feelgood-deckare och det är precis vad det är. Tack vare denna mysfaktor och igenkännandets glädje att faktiskt känna till Varnhem, Eggby, Flämslätt och MK Bussresor i Skara så blev Skövde genast lite trevligare. Morden till trots.

Istället för omdömen

Den här veckan snittar jag på en roman om dagen så långt. Jag läser ut dem vid halv ett på nätterna, vilket gör att jag sover för lite. Just nu har jag extremt mycket på jobbet, så det är väl någon sorts flyktbeteende.

Sa jag att jag sprang 6 km i måndags och lika långt idag också?