De sista sex

Det roligaste med nummerplåtarna, min "platespottinghobby", since 2003, har varit tillfälligheterna. De gånger jag bara sett en bil på en hel väg och det är den jag ska ha. När jag ibland har känt mig som om allt varit riggat och någon har ställt dit den bil jag behöver.

Jag räknar med att bli klar vilken dag som helst. Det är bara det att nu "vet" jag var resten av bilarna "bor" och man kan tycka att det vore enkelt att bara gå och plocka dem. Då står de inte där de ska.

I fredags hittade jag 990, som brukar stå på min gata. Det gjorde den nu också, men längre bort än vad den "skulle". Senare på dagen plockade jag genom en extra promenad 991 och 992. Det var bara det att jag hade räknat med att ta 993 och 994 också. På väg till den gata där 993 brukar stå fick jag se 995, en röd rackare som jag inte sett förut. Jag insåg då att jag efter att ha tagit 993 skulle kunna få även 994, 995 och kanske att 996 skulle stå där den brukade. Då stod 993 inte där den "skulle". På lördagens morgonpromenad gick jag den vägen igen. Ingen 993. Jag visste en till, som åtminstone på vardagar, brukar stå på en annan gata. Jag gick dit förgäves. Retsamt nog körde en 994 förbi på vägen dit... På kvällen igår stod jag och väntade på min kompis i korsningen Hötorget/Kungsgatan. Det kom rätt många bilar. Jag såg två stycken 992:or, men det hjälpte ju inte. Min kompis kom och vi skulle gå över gatan. Då kom 993 rullande förbi!

Trots de två 993:or jag trodde mig ha koll på, blev det alltså en okänd som jag räknade. Ett klassiskt fenomen. 994 "bor" på min gata, så på morgonens promenad skulle jag ta den och hela vägen upp till 998. Så var planen, men den lilla krumeluren är tydligen bortrest över helgen. Vill det sig riktigt illa så kommer den hem lagom till att den röda 995:an visar sig bara ha varit här över helgen.

Vad kan man lära av det här, då? Som vanligt - om man vill någonting för mycket så knyter det sig.

Ur roll

Igår var det Skärtorsdag. Jag passerade genom en galleria i stan när jag bakom mig fick höra en kvinna prata högt och ganska argt i mobiltelefon. Nyfiken av naturen tittade jag över axeln för att få se en vuxen kvinna i påskkärringutstyrsel. Bilden blev genast så mycket roligare.

Idag pratade jag med lillasyrran. Hon, Busen och Snubben hade gått påskparad igår tillsammans med en kompis till syrran. Kompisen hade puttat på syrran och gjort henne uppmärksam på två vuxna påskkärringar som hade rökpaus på illa vald plats.

Jag har uppenbarligen scennärvaro i ryggmärgen sedan mina år inom amatörteatern. Inte gå ur roll!

Jag har precis läst en besynnerlig bok av Chuck Palahniuk (Fight Club). Den här hette Choke. Huvudpersonen i boken jobbar i en 1700-talsby för turister. Om de går ur roll på jobbet, eller är otidstypiska - tuggar tuggummi, pratar i mobiltelefon eller har en stämpel från ett disco på handen - så får de som straff sitta i stocken! Fast vi kan ju inte gärna bränna påskkärringarna på bål...