Väldigt likt

Jag har läst För dig blottad av Sylvia Day och fattar inte hur mycket man får "låna" av en annan författares idé och genre. Jag jämför nu med E L James Fifty Shades of Grey.

Det börjar redan med omslaget. Ett par manschettknappar mot gråsvart botten. Jag såg det första gången på en affisch i en rulltrappa. Hoppsan, tänkte jag då, någon vill åka snålskjuts på en viss genre (vi byt er manschettknapparna mot en slips eller handklovar bara).

Det här är också första boken i en trilogi. Huvudpersonerna är Gideon Cross - en svinrik, omänskligt snygg, sexosande, men hemlighetsfullt inbunden man strax under 30 och Eva Tramell - en några år yngre kvinna som trillar in på Gideons kontor. Alltså nästan exakt så som Ana möter Mr Grey. Möjligen har Eva en aning mer skinn på näsan än Ana, men hon är undergiven och Gideon dominant.

Upplägget är att de ska ha en överenskommelse, dock inget kontrakt, om att ha sex men inte en relation. Efter mycket sex, detaljerat beskriven, förtroendekriser och försoningssex hamnar de såklart i en relation. Hoten som lurar inför andra och tredje delen i serien är åtminstone två ex till Gideon, demoner i det förflutna hos båda, kändisskap och oönskad publicitet i pressen, för mycket pengar...

Jag skulle kunna ha varnat för en spoiler innan någon hann läsa ända hit, men sanningen är att har man läst Grey känner man igen allt. Jag fick till och med upp samma inre bilder av miljöerna. Jag säger inte att den här boken också hade driv. Den hade bättre sex och jag kommer definitivt att läsa fortsättningen. Jag är bara så förvånad över det uppenbara plagiatet.

Nu till det värsta av allt. Efter hela den här stölden har Sylvia Day mage att tacka E L James "som skrev en historia som trollband läsarna och skapade en hunger efter mer. Du rockade."

Livemusik äger

Igår var jag på en fantastisk, utsåld konsert på Nalen. Artisten som uppträdde heter Buika, eller Concha Buika. Hon blandar flamenco, jazz, soul och blues. Hennes röst går nästan inte att beskriva. Ibland låter hon som Tina Turner och ibland som Edit Piaf, men mest som sig själv förstås. När hon klev upp på scenen såg hon så liten ut och hon skojade om att hon var blyg när hon pratade, men det var hon sannerligen inte när hon sjöng. Med ganska små medel gjorde hon någonting av varenda sekund på scenen - hon jobbade hela tiden med kroppen och armarna, håret, leendet, en liten glittrande grej som hängde från handen, samspelet med musikerna och publikkontakten. Folk bara vrålade och visslade. Musikerna var också helt outstanding. Det finns många klipp med Buika på YouTube, men inget som kan förmedla vad jag kände igår.

När konserten var slut kom jag att tänka på att jag är bra på att förse mig med upplevelser av livemusik. Senast jag var på Nalen var 29 december förra året, när Calle Real spelade. På de fyra månader som gått sedan dess har jag varit på en 80's Funk Night på Fasching med Roots of Funk, konsert med Voces Nordicae på Södra Teatern, Matteuspassionen i Engelbrektskyrkan, We love gospel med Lasse Axelsson i Berwaldhallen. Sist, men inte minst - är det något som är live och publikkontakt i skön sammansmältning så är det dansband. Hittills i år har jag dansat till Scotts, Casanovas, Elisa's, Titanix och Date. Elisa's går vinnande ur just den danskampen.

A goal without a plan is just a wish

I vår ska jag springa VårRuset med jobbet. Det blir årets första lopp. Idag anmälde jag mig till Tjejmilen i september. Målet med min löpning i år, är ju att jag ska springa några lopp.

Jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag är en löpare. Efter cirka 24 års uppehåll började jag lufsa och insåg att varken knän eller benhinnor tog stryk. Just nu följer jag det perfekta löpprogrammet, som jag hittade i en bok utgiven av iForm. Det heter "Från 5 till 10 km på 12 veckor" och innehåller enbart löpning varvat med rask gång. Jag tänker att jag behöver få kilometrar i kroppen, sedan kan jag börja träna intervall och fartlek.

Jag är envis som en åsna när jag är så där målinriktad. Det är mig man får träff på om man googlar "allt-eller-inget-mentalitet". Under mina första fem veckor av programmet har jag hoppat över piloxingen två gånger, sprungit samma dag som buggkursen (för mycket), samma dag som salsa på kvällen (för eftersvettigt). Jag har sprungit med syskonbarnen när jag barnvaktat dem och nattgästande mamma och pappa fick vänta lite på frukosten när de sov över här.

Det är ingen slump att jag började nu, för det känns som om alla springer. Jag diskuterade VårRuset med en av mina vänner som sprungit det förut. Jag hade en idé om att då skulle jag nog kunna få lite extra tävlingsnerv och ta de fem kilometrarna på under halvtimmen. Hon sa att det inte var någon bra idé, eftersom det är så mycket folk. Hon rekommenderade att jag gjorde det på en egen löprunda. Dessutom springer inte hon för att slå tider, utan för att hitta flow. Det ena utesluter väl inte det andra, tänker jag. I morse klämde jag 5 km på 29,30.

Skövde i nytt skimmer

Det finns en elak slogan som säger "Skövde - stan som ingen behövde". Jag, som mest ser staden som en transitstad, är benägen att hålla med. Visst har jag handlat i Commercehuset medan vår hund besökte sin trimmare och vi har kusiner som bodde utanför stan i många år, men det är inte en stad jag skulle vilja bo i.

Nu har jag läst Kristina Appelqvists deckare, som utspelar sig i Skövde med omnejd. I min lästa-böcker-list kan man se att jag har plöjt de tre första i rask följd och det finns även en fjärde, som jag också tänker läsa. De påminner en del om Camilla Läckbergs och Ann Rosmans deckare, med en ramberättelse med personer man får följa på en mindre ort och mordhistorienystande som är underhållande och med bra driv.

Baksidestexten på böckerna liknar dem vid Morden i Midsomer och beskriver dem som feelgood-deckare och det är precis vad det är. Tack vare denna mysfaktor och igenkännandets glädje att faktiskt känna till Varnhem, Eggby, Flämslätt och MK Bussresor i Skara så blev Skövde genast lite trevligare. Morden till trots.

Istället för omdömen

Den här veckan snittar jag på en roman om dagen så långt. Jag läser ut dem vid halv ett på nätterna, vilket gör att jag sover för lite. Just nu har jag extremt mycket på jobbet, så det är väl någon sorts flyktbeteende.

Sa jag att jag sprang 6 km i måndags och lika långt idag också?