Det lilla på de stora skeppen

Jag och min kamera på upptäcksfärd bland mexikanska matroser och tusen turister. Synd att jag inte har en riktigt bra kamera. Jag tog mer bilder på detaljerna än på helheten. Rostiga ankare och kättingar, snygga knopar, linor kors och tvärs, fernissat trä och hopbuntade segel. Gud vad vackert! Och himlen såg ut som på en målning farmor hade när jag var liten...
Jag lyckades få bilderna klickbara den här gången. Klicka på dem så blir de större.

Take no for an answer, please! Exempel II

Exempel II handlar om burdusa karlar. Jag har bara två exempel (även om tre krävs för en spaning...), men de är å andra sidan rykande aktuella. I båda fallen har männen varit runt 50 och båda två har utländsk härkomst, vilket skulle kunna förklara deras "tjat" och krock med vad jag tycker är okej uppvaktande. Däremot vill jag verkligen poängtera att detta inte gäller de flesta män med utländsk härkomst. Jag vet det eftersom säkert mer än hälften av alla killar som dansar salsa är från andra länder och kulturer och de är inte som de här två männen. Tvärtom. De flesta som dansar salsa är väldigt trevliga, glada, nyktra och intresserade av att dansa!

Nåväl, den förste herren har jag träffat genom salsan. När vi hade setts vid två tillfällen och dansat och pratat lite ville han ses på en fika. Jag sa tack, men nej tack så trevligt men rakt jag kunde. Tro inte att han gav sig. Han började fråga varför och babbla om att han minsann var envis och brukade få sin vilja igenom. Han frågade vilket stjärntecken jag var och det var då jag började skruva upp otrevlighetsgraden. Jag är nämligen lejon och de är rätt envisa av sig. Han hade tusen argument, men jag skulle gå hem. När jag stod i garderoben och bytte skor kom han smygande med ett snett leende och la sitt visitkort ovanpå min väska. Efter det har jag träffat honom två gånger till och han fortsätter bearbeta mig och ser lika förtjust ut över att träffa mig varje gång. Ska jag behöva bli otrevlig för att han ska förstå att jag inte är intresserad?! Det förtjänar varken han eller jag!

Den andre herren är vän till en vän. Hans intervjuer av mig och amatörpsykologutlåtanden om min rädsla för kärleken (eftersom jag avvisade honom) var som en komedi. Han kunde verkligen inte stoppa sig själv. Han måste varit desperat för han tog till den här gamla godingen: "Det sägs att det regnade den dagen du föddes, men det var Gud som grät för han förlorade sin vackraste ängel.". Please, den funkar inte ens som skämt.

Jag vill åter igen säga att mitt nej betyder nej. Det finns tusen och åter tusen andra trevliga tillvägagångssätt för att väcka mitt intresse. Det hela slutar oftast med att jag tvingas till otrevligheter eller går hem för att jag inte orkar.

Take no for an answer, please! Exempel I

Vad är det med folk?! Varför tolkar vissa människor "nej tack" som ett förhandlingsbart alternativ?! Måste jag tvingas bli otrevlig för att de ska fatta?!

I fredags skulle jag träffa min kompis på Odenplan. Jag åkte upp för rulltrappan och möttes av synen av flera ungdomar med vita pärmar. Det har varit ovanligt mycket sånt i sommar tycker jag, men efter tio års inövande och praktiserande av "gå-förbi-och-se-helt-ointresserad-och-blank-ut-minen" brukar jag kunna hantera dessa situationer väl. I fredags hade jag dessutom mp3-spelaren på mig. Jag satte mig på en bänk vid uppgången. Då kommer en av killarna fram till mig. Jag tog ut ena hörsnäckan. Han började öppna pärmen och prata om sitt välgörande ändamål. Jag skakade på huvudet och sa att jag inte var intresserad. Han fortsätter babbla om att det handlade om ett engångsbelopp om man ville det. Till slut fick jag säga med snäppet argare röst: "Nej tack! Jag vill bara sitta ifred här och vänta!" varpå jag tryckte in hörsnäckan och vände mig bort.

När min kompis kom snitslade hon sig också förbi en som högg direkt. Vi gick och käkade lunch och när vi närmade oss Odenplan igen från andra hållet stod en vitpärmad tjej där på andra sidan övergångsstället. Hon öppnade med en provokativ fråga: "Tycker du att...?" där svaret helt uppenbart var nej. Min kompis som gick närmast avfärdade henne varpå hon sa "Nähä, inte det! Ha en bra dag då!" med sarkastisk röst. Jag hade tidigare sett samma tjej gå tvärs över Odenplan bredvid en kvinna som var på väg ner i tunnelbanan och såg uppenbart irriterad ut.

Vad är det för stil? Vad vill de? Att man ska bli förbannad? Det lär de ju inte vinna nåt på. De har ingen rätt att döma oss som bara vill vara ifred på stan, som kanske redan är med i 30 andra välgörande organisationer och som är vuxna tänkande människor som själva kan söka upp den organisation vi vill stötta! Jag undviker ens att nämna organisationen det handlade om, för jag tycker att de hade en mycket ful och hård stil.

624 - mötet

Jag började att samla nummerplåtar för att min bästa kompis höll på. Sedan dess har hon haft uppehåll och sedan tagit vid igen. Nu ligger hon på 292 eller nåt. Jag har sedan min start julen 2003 inspirerat bland annat min chef och min pappa att börja. Nu de senaste dagarna har jag fått indikationer på att ännu en kompis och en farbror har börjat och en kusin har för avsikt att börja så fort hon ser 001. Det borde bli tämligen snart eftersom jag ser det numret ofta. Vad ska jag säga? Det är en smittsam lek, eller som jag sa till den där kompisen: "Man måste inte, men man kan inte låta bli!". Däremot tror jag att man måste vara av en viss personlighetstyp för att hålla på.

De som inte håller på ligger på skalan från att åse spektaklet med ett roat leende och så hela vägen till nästan ilska. Där har vi min ena syster och min andra farbror (källa: pappa).

Pappa började på 001 och 999 ungefär samtidigt, men har hunnit bra mycket längre från 999. Vi har precis mötts. Jag tog 623 och 624 igår. Han ringde mig i morse för att meddela att även han nu tagit 624 (fast från andra hållet, då). Nu är bara frågan vem av oss som vann! Jag tycker jag och pappa tycker han. Mamma frågade: Om Baba startar i en bil i 90 km/h och pappa i en annan i 70km/h och de kör mot varandra på en sträcka mellan A och B. Vem är då närmast B när de möts? Hon förstår uppenbarligen inte allvaret i det hela!

Nobody puts Baba in the corner!

Ha, jag har förvanskat en Dirty Dancing-replik, eller förädlat snarare!

Jag har dansat salsa i ganska exakt ett år och det är nu det börjar bli kul och jag känner mig biten på allvar! I Stockholm finns det i princip möjlighet att gå ut och dansa varje dag om man vill.

Fram till nu har jag gått igenom följande "faser":

A) Nej, Gud, hoppas jag inte blir uppbjuden! (förra sommaren)

B) Å nej, jag blir inte uppbjuden av nån och vågar inte bjuda upp själv heller. (hösten 2006)

C) Mina kurskamrater bjuder upp och även en och annan okänd. Jag vågar fråga om jag känner killen ifråga. (vintern 06-07 och våren 2007)

D) Jag blir uppbjuden ganska mycket av alla möjliga, alltså även av killar som jag vet dansar på högre nivå än jag. Ibland dansar jag jättebra med dem för att de är duktiga. Ibland känner jag mig urdum, stel och fattar ingenting. Tröstar mig med att det beror på killarna och inte mig... :) (nuläget)

Mina mål är fas:

E) Jag ska våga bjuda upp (eller se till att bli uppbjuden av) de där riktigt duktiga killarna jag ser varje gång och vet vilka de är.

F) Jag ska vara en riktigt indansad tjej som aldrig hinner stå och hämta andan mer än en halv låt, som de där riktigt duktiga tjejerna jag ser varje gång och vet vilka de är.

Fas E har jag inom räckhåll, medan fas F kanske är att ha lite för stora förhoppningar. Jag har ju bara dansat ett år, men jag ska dit!

Datorns dragningskraft

Ta bort mig härifrån!! Jag sitter alltid och wilfar när jag har tusen andra icke-cyber-saker att göra. Ett urval:

bära ner saker i källaren
byta knappar på (i?) en cardigan
sortera mina skärp
stryka (booooring)
ta hand om en fläskfilé

Jag har i alla fall:

duschat
diskat
gratulerat två Kristinor i fruntimmersveckan
gått igenom en av mina pappershögar
skrivit en inköpslista

Alltid något...

Baba - amatörfilosof

När solen strålar och det är varmt och skönt - då blommar människorna upp, medan de små blommorna slokar.

När det regnar - då sträcker blommorna på sig och dricker törstigt, medan människorna går och hänger som vissna blommor under kapuschonger, trasiga paraplyer och vattenfyllda markiser som nån glömt att veva in.

Nissar på loftet

Jag tycker fortfarande att det här är min roligaste (och mest freudianska) felläsning så här långt, men idag gjorde jag en ny.

På en byggställning på en fasad hängde en skylt, där jag läste:
BYGGKRANAR BYGGNISSAR MOBILKRANAR

Fast där spelade mina ögon mig ett spratt. Det stod BYGGHISSAR. Där stod jag och skrattade skrockande åt mitt slarviga, men icke desto mindre roliga, felläsande!

Instruktion och inspiration

Jag har på allvar upptäckt YouTube! Jag skulle kunna spendera timtal framför datorn endast genom att söka på "salsa", "rumba", "merengue", "bachata", "cha cha cha" och liknande skönklingande namn.

Sån tur att jag har ett dansutrymme på ca 1 kvm framför datorn (om jag skjuter in tangentbordet) samt helfigurspegel.

Som ett skott

Bakgrundshistoria: Jag upptäcker konstig mjölkvit fläck över iris. Uppsöker S:t Eriks ögonsjukhus den 15/6. Den 20/6 har jag återbesök på Södersjukhusets ögonmottagning. Läkaren där vet inte vad det är. Han fotograferar/dokumenterar eländet och skickar remiss till S:t Eriks igen. Det ska ta en dag.

Idag är det den 19/7. Jag får en kallelse. Brevet är märkt "A Prioritaire".

Synvilla - hörvilla

Varje gång jag slänger ett öga på Lars Johan Hierta på Aftonbladet så tror jag att det är Astrid Lindgren. Eller menar jag kanske Lasse Lindgren...?
(tack Prinsessmamman för ett gott skratt)

Glitter

Learning the hard way...

Den här dagen kan inte sammanfattas så mycket bättre än: Wow! Ursprungstanken var att hälsa på min gamla kollega på hennes skärgårdsö förra veckan, men det blev idag istället och det kunde inte varit en bättre dag.

Kräftan i mig hade nogsamt smort in armar, panna, näsa, hals och urringning med solskyddsfaktor 20 så de delarna av mig verkar ha klarat sig från att ha blivit brända. Men Baba har, liksom medaljen, en baksida och den var det ingen som hade smort in...

Färdmedel

Tre gånger på mindre än en vecka har jag drömt om tåg! Jag har åkt tåg, stått på stationer, mött folk på tåg (i natt en man faktiskt). Vågar jag ens forska vidare i vad det kan betyda? Känns som om det lutar åt någon form av transformation eller förflyttning...

Idag ska jag i alla fall inte åka tåg utan båt. Tut tut!

Fan!

Jag känner mig besviken och besegrad idag. Jag tog en taxi mellan tunnelbanan och hemmet inatt.

Det går två olika bussar som jag kan ta, men välplanerat nog skulle båda gå 00.50. Klockan var 00.27. Alla andra gånger har jag promenerat i ett sådant läge. Det tar bara drygt 10 minuter. Igår stod jag och tvekade. Det var mörkt och kallt. Det duggregnade och blåste. Jag överlade med mig själv om hur många överfallsvåldtäktsmän som kunde stå i buskarna på den vägen. Inte så många, tänkte jag sedan, av vädret att döma. Det var ändå något ödsligt och kusligt över staden igår. Den var så tom! Många gick på semester i fredags och stack tydligen så fort de kunde.

Så jag tog en taxi för 72 spänn. Jag kom ända fram till dörren. Det var ju skönt och han som körde taxin verkade inte heller ha våldtäkt i tankarna.

Det är helt sjukt att jag ens ska behöva tänka så här och jag blir så arg över att jag gör det, men så har det blivit. Jag har köpt ett överfallslarm. Jag går på gräset bredvid trottoaren för att inte ljudet av mina klackar ska väcka uppmärksamhet. Jag funderar på att gå kvinnligt självförsvar, trots att det är mot mina principer. Jag inte vill behöva lära mig att slåss! Jag vill få gå oantastad på min stads gator! Fan också!

Dessutom...kommer antagligen all min rädsla, upprördhet och allt producerat adrenalin vara helt obefogat för jag kommer säkert aldrig att bli överfallen. Det är kanske det som är det värsta och som gör mig så arg och besviken över hur det är.

Djuriskt

Jag har en bekants bekant som hittar på djurnamn på alla sina bekanta. Djurnamnen får de, efter vad jag har förstått, utifrån utseende men även beteende. Kanske är det lite som att folk ser ut som sina hundar. Då och då ser man lysande exempel på detta.



Igår var jag med systersonen Busen på Skansen och flera gånger blev jag full i skratt av att se mina vänner och bekanta i djuren där. Jag kom på att jag känner en brunbjörn, en varg, en påfågel, en stenfisk, en lappuggla, en babian... Av djuren på Skansen utnämns Busen till killing och jag själv vill gärna likna mig vid en lemur. Både skojfrisk, vaksam och inte främmande för att dra mig undan ibland (för att inte nämna de svarta ringarna runt ögonen).

"Dom har jag sett på Bolibompa!"

GUL BIL

Första gången jag fick ett hårt slag på armen samtidigt som jag hörde någon skrika "GUL BIL!" var för några år sedan. Det var en kompis som hade jobbat på kollo och där höll ungarna på med det när de var ute och körde bil. Till slut gick det nästan över styr och de fick förbjuda leken.

Sedan dess har jag hört och sett folk från olika delar av landet leka denna "lek". Mest förvånad blev jag nog när det visade sig att mamma och pappa höll på med det när de var ute och åkte i bilen. När jag skulle hänga på (och försöka ge igen för pappas ganska hårda slag) visade det sig att de hade ganska stränga regler om vad som betraktades som gul och vad som räknades som bil.

Ännu mer förvånad blev jag idag när jag googlade på fenomenet och fick träff på Wikipedia! Dessutom kom rätt många bloggar upp i träfflistan.

Sedan är det som med andra saker man ställer in siktet på - jag ser SÅ mycket gula bilar. Hela tiden! Oftast när jag är själv, tyvärr, och inte har någon att slå... Är det bara jag, eller finns det ovanligt många gula bilar i Sverige just nu? Nån som har statistik?

Annars är jag ju mest intresserad av registreringsskyltarna. Tog 618 i tisdags och eventuellt 619, men eftersom jag är osäker får jag inte räkna den.

Pyschschsch

Sådärja - jag har just sprutat ner hela mig och halva köket med kolsyrat vatten. Ska jag se det från den ljusa sidan är jag glad att det inte var sockerdricka eller att jag öppnade den vid datorn.

Den stad som fått allt

Jag drabbas emellanåt av hur vacker staden Stockholm är. Ganska ofta faktiskt. Igår var det dags igen. Det var så fint att jag inte ens kom mig för med att dra fram kameran. Mitt undermedvetna sa nog till mig att jag skulle se till att njuta i nuet istället...

Jag hade varit på Djurgården och tog 23.15-färjan över till Slussen. Där stod jag i fören och såg alla husfasader avteckna sig mot den inte helt mörka himlen. Gula ljus glimmade från fönster och gatlyktor. Det var inte precis en ljum sommarkväll, men jag frös inte heller. Jag bara njöt av att bo i en så vacker stad.

Förra veckan såg jag Allsång på Skansen på tv hemma hos mamma och pappa och drabbades av akut hemlängtan varje gång kameran gjorde svepningar ut över Stockholm och då var jag ändå bara hos dem i 8 dagar. Det är väldigt fint där också, men Stockholm är hemma!

Pärlor för svin

Det är trevligt med morgontidning på semestern, det måste jag ändå tillstå. Trots detta väntar jag på den dag prenumerationen ska löpa ut (när som helst enligt mina beräkningar). Främst beroende på att jag känner mig som en miljöbov! Det är knappt en person (jag slänger den ibland oläst) som läser det exemplar som varje gryning levereras rätt in i min lägenhet. Jag hoppas tidningsbudet cyklar annars är jag en ännu styggare miljöbov...

Jag skulle nog förlänga prenumerationen om tidningen innehöll enbart stockholmsnytt, kulturen med tv-tablå och evenemangstips och vetenskapsartiklarna på helgen och det gör den ju inte. Bostadsbilagor, börsnoteringar (typ hela ekonomidelen) och bridge- och schacknotiser släpas hem hit för att förpassas direkt till pappersinsamlingen. De sistnämnda sitter ju i kulturdelen, så de följer ju med, men de förblir olästa. F´låt!

Som tur är har både DN och SvD har väldigt bra nätupplagor. Tack för det!

Muntert

Jag äger en del föremål enbart i syfte att muntra upp mig. Den här pennan, till exempel, har jag aldrig skrivit med. Den fyller endast en funktion och i dag klarar den inte det. Kan vi få lite sol och sommarfeeling, tack!

Oversattnig

Jag är ingen stenålderskvinna, men det är först idag (2007) som jag köpt en DVD-spelare. Jag har suttit och skrattat gott åt bruksanvisningen. Här är några exempel:

"Om spelaren lämnas i stoppläget mer än en minututan nagån handling från användarens sida aktiveras en skärmsläckare."

"DVD-speleren"

"Om du vill välja spårk..."

"föräldsskydd"

Nä, nu åter till min enda DVD-film så det inte går en minututan nagån handling :)

070707

Jag hörde på radion att det är 38 000 par som gifter sig idag, mot 12 000 motsvarande julihelg andra år.

Heja bror och svägerska som tog en vild chansning (!) och gifte sig ett svårglömt, vanligt datum. Fast bror ska sjunga på ett annat bröllop idag så lite av skrocket kanske faller på honom i alla fall.

Själv tar jag en ännu vildare chansning och gifter mig inte alls, trots att det verkar vara värsta giftasboomen runt omkring mig. Sist jag kollade verkade man i och för sig behöva en sån där brudgum också...

Kontraster

När jag var liten gick Raskens på tv, som nu. Två scener har för alltid etsat sig fast hos mig. Den ena är när Gurie Nordvall, som Ida, ska föda och hur hon skrumpnar ihop hela sitt ansikte och vrålar medan hon kramar om en träslev. Den andra är när deras lille Martin, fjärde sonen som bara skriker sig igenom vinternätterna, ligger död i hennes knä när hon vaknar sittande med honom i knäet. Den scenen var idag, precis när jag zappade in svt 24. Annars handlar väl Raskens mest om elände, elände och...eländes elände.

Desto större blev kontrasten eftersom jag zappade till Raskens efter något galet brudprogram på 400 där bröllopsfixarna hade "no limits". De flög dit det mesta (vilket gör underverk för miljön) och hade 315 gäster, som alla fick varsin orkidé á 75 dollar vid sitt kuvert. Tårtan kostade 3 750 dollar. Bara som prisexempel.

Hur mycket pengar man än har tycker jag inte att det känns riktigt försvarbart att ha ett no limits-böllop när människor fortfarande lever som Gustav och Ida.

Tuta och kör

Jag har varit ute och kört bil idag. Det går lååångt mellan gångerna nu för tiden. När man bor i Stockholm så räcker SL långt, men jag skulle vilja köra oftare faktiskt. Man kanske skulle hyra en bil i sommar och köra runt och öva sena kvällar och tidiga morgnar. Det är alla filerna som skrämmer mig i Stockholm och att trafiken är så pass snabb att jag inte hinner läsa skyltarna. Ett tips jag hörde en gång var att se till att lära sig några huvudstråk, hur man tar sig hemifrån till IKEA till exempel, och sedan får man göra avstickare från de där stråken. Låter fiffigt.

Sedan måste jag nog göra om teorin. Här i stan (ff kvar i hemstaden) har de 40- och 60-skyltar och hur ska man egentligen blinka i rondeller (och nästan alla rödljus har bytts ut till rondeller så det känns lite viktigt att kunna)?

Efter

Det var ett perfekt bröllop igår och så helt i deras stil.

De var så fina och såg så nöjda och lyckliga ut och trots att jag tror att alla grät under själva vigselakten så släppte det snart med alla begåvade människor som sjöng och höll tal och brudparets egen version av brudvalsen, som ingen visste om mer än en koreograf. Senare på kvällen riggades en scen upp och brorsans gamla band återuppstod i sin helhet och körde två bejublade gamla hits helt orepeterat men med mycket hjärta och känsla.

Det var verkligen det bästa och roligaste bröllop jag har varit på!