Jag har haft en sån där skön och lyckad tjänstledighetsdag igen. Här är receptet:
Blanda:
sovmorgon
hann läsa tidningen
grattis-sms på namnsdagen (ej mitt första namn)
ringde en kompis på Barnombudsmannen
fotvård
nya stövlar med 50% rabatt
lunch med kompis
fika med kompisar
524 körde förbi fiket
fixat med ögonintyg och foton till att förnya körkortet
såg inte ut som en häst på passfotot
mannen i passfotoaffären behövde bara ta om några gånger
köpte blommor på Hötorget (en ranunkel - flera ranunklar?)
grejat lite hemma
sålde en auktion på Tradera
tagit det lugnt
Några små bittermandlar för att göra anrättningen mindre slätstruken:
vädret har varit grått och gatorna sörjiga
det ser ut som om jag har en svart prick på ena framtanden på passfotot
min marsbudget innehöll egentligen inte nya stövlar
eftersom jag inte har jobbat gick jag inte med på after work ikväll
onsdag, februari 28, 2007
tisdag, februari 27, 2007
Det hemskaste hemska
Jag tänkte att jag skulle blogga om något lite roligare än dödsrunor idag, men så råkade jag surfa in på Aftonbladets hemsida och fick syn på den här artikeln. Nu sitter jag här och känner mig så förbannad, äcklad och sorgsen att jag mår illa. Mord är någonting fruktansvärt. Våldtäkt är lika fruktansvärt. Det är svårt att säga vilket som är värst för offret. Men båda dessa vidriga brott på en gång och mot ett barn gör det så avskyvärt att jag nästan inte kan ta in det. Att med syltkakor lura med sig en leende liten pojke för att våldta och mörda honom. Hur sjukt är inte det? Vad har den mannen själv varit med om?
Jag kan inte vara alla barns moster och skydda dem, men nu tror jag banne mig att måttet är rågat för Moster Baba. Jag måste göra någonting för några barn, börja någonstans, engagera mig. Annars tror jag att jag exploderar!
Jag kan inte vara alla barns moster och skydda dem, men nu tror jag banne mig att måttet är rågat för Moster Baba. Jag måste göra någonting för några barn, börja någonstans, engagera mig. Annars tror jag att jag exploderar!
måndag, februari 26, 2007
Dödsrunor
Jag tänker mycket på vilka val jag gör i livet. Jag vill ha ett bra liv, som känns meningsfullt och rikt och där jag är i balans. Just det här med valen är intressant tycker jag. Man gör ständigt val och fattar beslut (runt 30 000 läste jag nånstans) varje dag. Ibland är det tydliga, väl begrundade val med plus- och minuslistor och ibland gör vi dem omedvetet utifrån gamla mönster, erfarenheter eller magkänsla.
Jag har läst en bok som heter "Du styr ditt liv" av Jan Kallberg. Det var inte så mycket nytt i den för min del, men det kanske kan vara det för andra som inte funderat så mycket på att leva det liv man vill och vara öppen för det livet har att erbjuda. En sak intresserade mig. I början av boken uppmanas man av författaren att skriva sin egen dödsruna. Man ska sätta sin dödsdag som till exempel sin 68-årsdag och skriva som att man levt utifrån den normala, förväntade planen. I slutet av boken kommer en liknande uppgift. Den här gången ska man skriva sin dödsruna utifrån det liv man vill leva och sätta dödsdagen vid 82 års ålder, med argumentet att man lever längre om man har kul.
Det här kanske låter lite bisarrt, men jag brukar läsa dödsrunorna. Ibland gråter jag en skvätt, men oftast - och särskilt nu sedan jag läste den här boken - tycker jag att de är så platta och tråkiga. De brukar inledas med personens namn och ibland dödsorsak och sedan vilka den döda eller döde efterlämnar. Sedan handlar dödsrunorna nästan uteslutande om personernas yrkeskarriär. Eventuella positiva egenskaper är sådana som varit meriterande inom yrket. Detta kan kanske förklaras av att de som skriver dödsrunorna ofta är arbetskamrater och jag tror att det finns vissa begränsningar i vad man får skriva i dödsrunor.
Banne mig att jag ska skriva en dödsruna som jag vill ha den och sätta igång att leva med den som mål och där är jag stolt över att redan vara en bit på väg.
ISBN: 91-7241-114-7
Jag har läst en bok som heter "Du styr ditt liv" av Jan Kallberg. Det var inte så mycket nytt i den för min del, men det kanske kan vara det för andra som inte funderat så mycket på att leva det liv man vill och vara öppen för det livet har att erbjuda. En sak intresserade mig. I början av boken uppmanas man av författaren att skriva sin egen dödsruna. Man ska sätta sin dödsdag som till exempel sin 68-årsdag och skriva som att man levt utifrån den normala, förväntade planen. I slutet av boken kommer en liknande uppgift. Den här gången ska man skriva sin dödsruna utifrån det liv man vill leva och sätta dödsdagen vid 82 års ålder, med argumentet att man lever längre om man har kul.
Det här kanske låter lite bisarrt, men jag brukar läsa dödsrunorna. Ibland gråter jag en skvätt, men oftast - och särskilt nu sedan jag läste den här boken - tycker jag att de är så platta och tråkiga. De brukar inledas med personens namn och ibland dödsorsak och sedan vilka den döda eller döde efterlämnar. Sedan handlar dödsrunorna nästan uteslutande om personernas yrkeskarriär. Eventuella positiva egenskaper är sådana som varit meriterande inom yrket. Detta kan kanske förklaras av att de som skriver dödsrunorna ofta är arbetskamrater och jag tror att det finns vissa begränsningar i vad man får skriva i dödsrunor.
Banne mig att jag ska skriva en dödsruna som jag vill ha den och sätta igång att leva med den som mål och där är jag stolt över att redan vara en bit på väg.
ISBN: 91-7241-114-7
lördag, februari 24, 2007
The Centralstationen
En anledning till den trötthet jag känner idag kan vara att Busen samtalade med mig från 06.10 i morse. Han inledde med orden "Är du vaken?" och en stund senare hörde jag honom säga att han inte hörde vad jag sa (antagligen för att jag typ sov!). Då sa jag att jag behövde sova lite till och han låg och filosoferade för sig själv, jag hörde att han mumlade lite ibland. Jag somnade naturligtvis inte om utan efter ett tag fick han krypa ner hos mig på madrassen och gosa.
Jag skulle ändå upp rätt tidigt och ta tåget hem till frissan. Suveränt att få en lördagstid där och skön behandling inklusive färg. Jag halvslumrade på tåget, vilket inte gjorde mig piggare, men sedan kom jag till Stockholms Central och där ägnade jag mig åt en av mina favoritsysselsättningar - kolla på människor. Jag köpte en stor latte och satt med denna täckmantel/uppiggande dryck och spanade. Det är så himla kul och varje gång jag gör det tänker jag att jag ska åka oftare till Centralen och sätta mig med ett block och bara skriva ned personskisser och låta fantasin skena kring vilka de är, var de kommer ifrån och vart de är på väg. Särskilt på en plats där människor möts och skiljs, ska någonstans eller kommer hem blir det en särskild dynamik. Jag gillade ju The Terminal - filmen där Tom Hanks bor på en flygplats och det är kanske ingen slump.
Jag skulle ändå upp rätt tidigt och ta tåget hem till frissan. Suveränt att få en lördagstid där och skön behandling inklusive färg. Jag halvslumrade på tåget, vilket inte gjorde mig piggare, men sedan kom jag till Stockholms Central och där ägnade jag mig åt en av mina favoritsysselsättningar - kolla på människor. Jag köpte en stor latte och satt med denna täckmantel/uppiggande dryck och spanade. Det är så himla kul och varje gång jag gör det tänker jag att jag ska åka oftare till Centralen och sätta mig med ett block och bara skriva ned personskisser och låta fantasin skena kring vilka de är, var de kommer ifrån och vart de är på väg. Särskilt på en plats där människor möts och skiljs, ska någonstans eller kommer hem blir det en särskild dynamik. Jag gillade ju The Terminal - filmen där Tom Hanks bor på en flygplats och det är kanske ingen slump.
fredag, februari 23, 2007
Barnvakt
Jag är barnvakt åt Busen ikväll. Det är så himla roligt och mysigt. Jag önskar jag fick tillfälle att vara det oftare, men syrran och hennes sambo är helt enkelt ute för lite.
Kvinnor som är mödrar brukar säga att sedan de fick barn har de blivit extra blödiga och ser faror överallt. Detta - kan jag meddela - är inget som är förbehållet mödrar. Det funkar alldeles utmärkt för mostrar också. Om något skulle hända Busen (eller Lillan eller Lillen)...nä, jag vet inte vad jag skulle göra. Och blotta tanken på hur många barn som blir utsatta för olika hemskheter och försummelser gör mig djupt bedrövad och fruktansvärt upprörd. De som är så tillitsfulla och håller på och lär sig om världen.
Nu ska jag gå och lägga mig på en madrass nedanför hans säng och somna till hans andetag.
Kvinnor som är mödrar brukar säga att sedan de fick barn har de blivit extra blödiga och ser faror överallt. Detta - kan jag meddela - är inget som är förbehållet mödrar. Det funkar alldeles utmärkt för mostrar också. Om något skulle hända Busen (eller Lillan eller Lillen)...nä, jag vet inte vad jag skulle göra. Och blotta tanken på hur många barn som blir utsatta för olika hemskheter och försummelser gör mig djupt bedrövad och fruktansvärt upprörd. De som är så tillitsfulla och håller på och lär sig om världen.
Nu ska jag gå och lägga mig på en madrass nedanför hans säng och somna till hans andetag.
onsdag, februari 21, 2007
Får jag sitta i ditt minne
Av irriterande anledningar, som jag inte orkar gå in på just nu, befann jag mig på Norrmalm idag. Så gjorde även dagens tredje 523:a! De regnar över mig.
Jag har också köpt och stoppat i (nästan alldeles själv) 1 GB RAM-minne i min dator. Jag trodde det var mitt bredband som var söligt, men det visade sig att jag bara hade 192 MB i RAM-minne och det är tydligen lite... Ja, vad vet man? Huvudsaken med en dator är att den går att blogga med!
Jag har också köpt och stoppat i (nästan alldeles själv) 1 GB RAM-minne i min dator. Jag trodde det var mitt bredband som var söligt, men det visade sig att jag bara hade 192 MB i RAM-minne och det är tydligen lite... Ja, vad vet man? Huvudsaken med en dator är att den går att blogga med!
Jakten på 523
När jag förra veckan såg en bil med nummerplåt 522 susa förbi mig gladdes jag både för den och för den enkla 523:an som jag visste var den "bodde". Jag har gått förbi den många morgnar. Det är en ljusblåmetalic Saab. Nästa morgon gick jag den vägen, fylld av tillförsikt. Jag skulle bara se den en gång till för att få räkna den. Då stod den inte där!
Nåja, skam den som ger sig, jag gick samma väg nästa morgon. Ingen 523:a. Då började några dagar av försök till att överlista den lömskingen. Jag gick parallellgatan istället och kikade in på alla tvärgator och parkeringsplatser. Ingen 523:a.
Igår var den dag som ödet grinade mig allra mest i ansiktet. Bara på vägen hem från jobbet såg jag 023, 323, 423, 823, 323 en gång till och 623 för att avrunda med en 522, som jag redan har, men ingen 523:a så långt ögat nådde, vilket är ganska långt nu i takt med ökad mängd dagsljus.
I morse tänkte jag ta nya djärva grepp och gå en annan väg. Jag har bra variation på vägar till jobbet, det blir aldrig långtråkigt. Ca 1½ minuts rask promenad från hemmet står en 523:a som om inget hade hänt. Skylten var ren och fin. Ingen snömodd eller frost som täckte den. Jaha, tänkte jag, här har du antagligen stått hela tiden och fnissat åt mina fåfänga försök att hitta dig!
Jag gick vidare och funderade på att jag skulle kunna blogga om den här upplevelsen. Jag skulle kanske kunna få folk att förstå att nummerplåtsamlande är som livet självt. Man får inte vilja något för mycket, men när man slappnar av kommer det till en. Där gick jag i dessa tankar när en stor långtradare kom frustande i den backe jag gick. Med nummer 523...
Nåja, skam den som ger sig, jag gick samma väg nästa morgon. Ingen 523:a. Då började några dagar av försök till att överlista den lömskingen. Jag gick parallellgatan istället och kikade in på alla tvärgator och parkeringsplatser. Ingen 523:a.
Igår var den dag som ödet grinade mig allra mest i ansiktet. Bara på vägen hem från jobbet såg jag 023, 323, 423, 823, 323 en gång till och 623 för att avrunda med en 522, som jag redan har, men ingen 523:a så långt ögat nådde, vilket är ganska långt nu i takt med ökad mängd dagsljus.
I morse tänkte jag ta nya djärva grepp och gå en annan väg. Jag har bra variation på vägar till jobbet, det blir aldrig långtråkigt. Ca 1½ minuts rask promenad från hemmet står en 523:a som om inget hade hänt. Skylten var ren och fin. Ingen snömodd eller frost som täckte den. Jaha, tänkte jag, här har du antagligen stått hela tiden och fnissat åt mina fåfänga försök att hitta dig!
Jag gick vidare och funderade på att jag skulle kunna blogga om den här upplevelsen. Jag skulle kanske kunna få folk att förstå att nummerplåtsamlande är som livet självt. Man får inte vilja något för mycket, men när man slappnar av kommer det till en. Där gick jag i dessa tankar när en stor långtradare kom frustande i den backe jag gick. Med nummer 523...
tisdag, februari 20, 2007
Kategoriserande kategorisering
Nu har jag valt ett utseende på bloggen som kan få hålla ett tag. En liten bild på mina ständigt vakande ögon fick vara med. Och så har jag ägnat helgen åt att dela upp mina över 300 blogginlägg i kategorier. De ligger här ute i högerspalten under Etiketter.
Det var inte lätt ska jag säga. Jag har skrivit ut alla mina inlägg månadsvis, så först satte jag mig med dem och började spåna på etiketter som skulle kunna funka. Det blev ganska många och raskt insåg jag att jag skulle få klumpa ihop vissa närliggande ämnen. Jag vill att det ska vara lätt att överblicka, annars är det ingen mening. Det är ingen hemlighet att jag gillar ord så jag bestämde mig för att försöka skriva så många etiketter som möjligt som allitterationer - till exempel Verbala vändningar, Smil o skratt och Babas betraktelser.
En sak som förvånade mig var hur ofta jag har kommenterat vädret! Som om jag skulle behöva syssla med sån "polite conversation", men det är ju för att vädret påverkar mitt humör och känslan för dagen så oerhört mycket. Inte så mycket temperaturen, men tillgången på sol. Som idag när solen nästan sken fortfarande vid halv fem! Underbart!
Det var inte lätt ska jag säga. Jag har skrivit ut alla mina inlägg månadsvis, så först satte jag mig med dem och började spåna på etiketter som skulle kunna funka. Det blev ganska många och raskt insåg jag att jag skulle få klumpa ihop vissa närliggande ämnen. Jag vill att det ska vara lätt att överblicka, annars är det ingen mening. Det är ingen hemlighet att jag gillar ord så jag bestämde mig för att försöka skriva så många etiketter som möjligt som allitterationer - till exempel Verbala vändningar, Smil o skratt och Babas betraktelser.
En sak som förvånade mig var hur ofta jag har kommenterat vädret! Som om jag skulle behöva syssla med sån "polite conversation", men det är ju för att vädret påverkar mitt humör och känslan för dagen så oerhört mycket. Inte så mycket temperaturen, men tillgången på sol. Som idag när solen nästan sken fortfarande vid halv fem! Underbart!
söndag, februari 18, 2007
Under ombyggnad
Okej! Om du kliver in här de närmaste dagarna får jag be dig ha överseende med att jag håller på och bygger om lite. Just nu är det väldigt färglöst, men det ska bli ordning på det. Hav förtröstan! Det försöker jag ha. Jag kan inte garantera att du blir räknad heller, för min susnet-räknare verkar ha kommit bort i röran. Dessutom har text bestämt sig för att flyta ihop i gamla inlägg och strunta i mina kommandon om nytt stycke.
Förhoppningsvis lär jag mig lite mer om datorer av bara farten. Så var det ju med bilar. Tänk vad jag lärde mig om urladdning av batterier och lameller som osade under de år jag hade bil.
Å andra sidan gjorde jag mig av med dem...
Förhoppningsvis lär jag mig lite mer om datorer av bara farten. Så var det ju med bilar. Tänk vad jag lärde mig om urladdning av batterier och lameller som osade under de år jag hade bil.
Å andra sidan gjorde jag mig av med dem...
Språkkonstapel Baba
På senaste tiden har jag av flera, av varandra oberoende personer, blivit tipsad om Språkpolisens blogg. Några gånger har jag varit inne och kikat, men idag plöjde jag igenom hela. De där personerna hade rätt. En blogg helt i min smak.
Irriterande med det hela är dock att upptäcka att jag stavar fel till schysst och att alla hjärtans dag ska stavas med litet a i alla. Schysst nog tänker jag inte ta någon som helst hänsyn till att schysst ska stavas shyst, sjyst eller möjligtvis juste. Det är för inarbetat för mig. Personligen tycker jag att shyst ser galet ut!
När jag skrev mitt inlägg på alla hjärtans dag blev jag faktiskt tveksam och slängde ett öga i DN. Där hade de skrivit med stort A - faktiskt! Nu vet jag dock bättre. Min nya husgud är Språkrådets hemsida. Det är verkligen inte lätt att vara källkritisk nu för tiden. Googlar man på ett ord får man upp allt möjligt och det mesta är ogranskat. De flesta träffarna är på bloggar faktiskt. Min "analoga" (av papper och med bokrygg) SAOL är från 1991.
Det bästa av allt är att jag har en aktuell liten språkstrid om huruvida det heter biblan eller bibblan. Jag är ivrig förkämpe för bibblan och jag har rätt enligt Språkrådet! (plats för segerdans) Det här är viktiga saker. Att sedan min mobiltelefon protesterar när jag vill skriva idag och inatt och inte i dag och i natt kan jag stå ut med, för jag vet ju att båda är accepterade. Jag talar dock inte om för samma mobiltelefon att den står för den rekommenderade stavningen. Istället lägger jag i tysthet in min stavning i ordlistan.
Irriterande med det hela är dock att upptäcka att jag stavar fel till schysst och att alla hjärtans dag ska stavas med litet a i alla. Schysst nog tänker jag inte ta någon som helst hänsyn till att schysst ska stavas shyst, sjyst eller möjligtvis juste. Det är för inarbetat för mig. Personligen tycker jag att shyst ser galet ut!
När jag skrev mitt inlägg på alla hjärtans dag blev jag faktiskt tveksam och slängde ett öga i DN. Där hade de skrivit med stort A - faktiskt! Nu vet jag dock bättre. Min nya husgud är Språkrådets hemsida. Det är verkligen inte lätt att vara källkritisk nu för tiden. Googlar man på ett ord får man upp allt möjligt och det mesta är ogranskat. De flesta träffarna är på bloggar faktiskt. Min "analoga" (av papper och med bokrygg) SAOL är från 1991.
Det bästa av allt är att jag har en aktuell liten språkstrid om huruvida det heter biblan eller bibblan. Jag är ivrig förkämpe för bibblan och jag har rätt enligt Språkrådet! (plats för segerdans) Det här är viktiga saker. Att sedan min mobiltelefon protesterar när jag vill skriva idag och inatt och inte i dag och i natt kan jag stå ut med, för jag vet ju att båda är accepterade. Jag talar dock inte om för samma mobiltelefon att den står för den rekommenderade stavningen. Istället lägger jag i tysthet in min stavning i ordlistan.
fredag, februari 16, 2007
Civilstånd: ogift
Jag har ganska mycket galghumor (somliga kanske skulle kalla det rustning eller annan armering) rörande mitt civilstånd och jag tänkte brodera lite på det ikväll.
Jag är singel, som det så tjusigt heter. Eller snigel, som Cecilia Hagen kallade det i "Ellen Svenssons dagbok". Ensamstående eller Enastående. Man kan kalla det vad man vill, men innebörden i alla uttryck är ungefär att jag är en ogift kvinna i mina bästa år som är den enda som bor i min bostad, men är en i övrigt välfungerande samhällsmedborgare, skattebetalare och social individ som ser till att få de flesta av mina behov fyllda av olika personer i min stora bekantskapskrets.
Jag trivs bra med mitt liv och klarar mig själv utom möjligtvis när jag ligger utslagen i vinterkräksjukan (så det gör jag bara inte) eller måste köra gamla julgranar, masonitskivor och dammsugare till återvinningscentraler. Eller - Gud bevare mig - ska gå på middagar "med respektive".
Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har och det finns mycket att vara nöjd med. Det jag saknar försöker jag att inte stirra mig blind på, men det är bland annat att gå hand i hand med X, att X väntar på mig när jag kommer hem med lampor tända och maten klar, att sova sked med X och ha sex med X och kanske bli befruktad av X. Det vore trevligt innan den där fördömda biologiska äggklockan tickar ut. Byt ut X mot mannen i mitt liv, som jag inte slutat vänta på. Jag valde kanske en lite taskig bokstav där, eftersom den uttalas ex...
En ganska trevlig sak numera är att folk (vänner, bekanta, mamma) inte så ofta frågar om jag har träffat nån. De gjorde det mer förr. Ibland, om jag känner mig lite elak, frågar jag tillbaka hur min vän och hennes man har det nu för tiden. Fast jag tror för det mesta det bästa om folk - alltså att de frågar av välmening, inte för att jag ska må dåligt.
Jag är ändå stolt över de medvetna och omedvetna val jag gjort i livet och som har fört mig dit jag är idag. Fullt medveten om att jag skulle kunna ha haft man och barn idag om jag hade valt det eller nöjt mig med mindre än jag letar efter. Ibland tycker jag att jag har osedvanligt dålig tajming med män och att jag har missat alla tåg. Hur stor chans är det då att det ska komma nån liten dressin knirkande med min man på? Så då tänker jag istället att det inte var meningen att jag skulle med de där tågen som gått utan att mitt bara är lite försenat på grund av en brand i ett ställverk eller kanske ett blixtnedslag!
Jag är singel, som det så tjusigt heter. Eller snigel, som Cecilia Hagen kallade det i "Ellen Svenssons dagbok". Ensamstående eller Enastående. Man kan kalla det vad man vill, men innebörden i alla uttryck är ungefär att jag är en ogift kvinna i mina bästa år som är den enda som bor i min bostad, men är en i övrigt välfungerande samhällsmedborgare, skattebetalare och social individ som ser till att få de flesta av mina behov fyllda av olika personer i min stora bekantskapskrets.
Jag trivs bra med mitt liv och klarar mig själv utom möjligtvis när jag ligger utslagen i vinterkräksjukan (så det gör jag bara inte) eller måste köra gamla julgranar, masonitskivor och dammsugare till återvinningscentraler. Eller - Gud bevare mig - ska gå på middagar "med respektive".
Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har och det finns mycket att vara nöjd med. Det jag saknar försöker jag att inte stirra mig blind på, men det är bland annat att gå hand i hand med X, att X väntar på mig när jag kommer hem med lampor tända och maten klar, att sova sked med X och ha sex med X och kanske bli befruktad av X. Det vore trevligt innan den där fördömda biologiska äggklockan tickar ut. Byt ut X mot mannen i mitt liv, som jag inte slutat vänta på. Jag valde kanske en lite taskig bokstav där, eftersom den uttalas ex...
En ganska trevlig sak numera är att folk (vänner, bekanta, mamma) inte så ofta frågar om jag har träffat nån. De gjorde det mer förr. Ibland, om jag känner mig lite elak, frågar jag tillbaka hur min vän och hennes man har det nu för tiden. Fast jag tror för det mesta det bästa om folk - alltså att de frågar av välmening, inte för att jag ska må dåligt.
Jag är ändå stolt över de medvetna och omedvetna val jag gjort i livet och som har fört mig dit jag är idag. Fullt medveten om att jag skulle kunna ha haft man och barn idag om jag hade valt det eller nöjt mig med mindre än jag letar efter. Ibland tycker jag att jag har osedvanligt dålig tajming med män och att jag har missat alla tåg. Hur stor chans är det då att det ska komma nån liten dressin knirkande med min man på? Så då tänker jag istället att det inte var meningen att jag skulle med de där tågen som gått utan att mitt bara är lite försenat på grund av en brand i ett ställverk eller kanske ett blixtnedslag!
torsdag, februari 15, 2007
123 567
Det har hittills gått bra för mig på salsan. Men idag stötte jag på patrull. Sista snurren vi skulle lära oss ville bara inte funka! Jag blev så arg och instruktören fick visa mig efteråt, men hon hade bråttom. Jag vet att jag är envis. Jag kommer att lära mig den och har hittat en hemsida som har små snuttar inspelade av olika turer. Det är bara att öva.
onsdag, februari 14, 2007
Love is all around
Jag har dubbla känslor inför dagar som Alla hjärtans dag. Kärlek och omtanke bör man ju självklart både ge och få alla dagar.
Visst kan man få ge små kärleksgåvor. Inte för att jag nånsin fått vare sig rosor, choklad eller geléhjärtan på Alla hjärtans dag (Oops, inte nån annan dag heller visst!), men ärligt talat vet jag inte hur jag skulle reagera om det plötsligt hände just på den dagen. Kanske skulle det kännas lite billigt att bli uppmärksammad först då. En tjej på mitt jobb fick rosor budade till sig idag, från sin kille. "Vad kul för dig! Verkligen!" låtsasväste jag bittert på skoj. Men skulle det vara så kul? Vet ej.
Det som blir är ju snarare en motreaktion, som de "icke populära" barnen på skolorna som håller stängt idag antagligen känner. Ingen älskar mig!
Idag har jag fått ett mms på Lillen som värsta amorinen iförd gulliga kläder som han fått av mig. Den kärlek jag känner för mina syskonbarn vet faktiskt inga gränser. För säkerhets skull tog jag idag på mig min tröja som påminner mig om att älska mig själv - inte på ett egoistiskt sätt, utan på ett snällt. Jag klappade mig själv på kinden och minsann om inte Amor hade varit och satt ett litet avtryck utanför jobbet...
tisdag, februari 13, 2007
Energitransfusion
Vad skulle kunna vara motsatsen till energitjuvar? Energigivare, energitankare eller bara energi helt enkelt?
Den senaste tiden och framför allt den senaste veckan har jag sovit ovanligt lite mot vad jag brukar. Ändå har jag inte märkt någon motsvarande nedgång i ork och energi. Nyckeln till det hela är förmodligen att de saker som tagit av min nattsömn istället givit mig ny energi på andra sätt. Mentalt, intellektuellt, socialt och emotionellt.
Det är salsan, där jag klivit över en tröskel och börjat våga mig ut med mina nyvunna kunskaper i socialdans och inte bara vid kurstillfällena. Genom salsan har jag också träffat många nya, positiva människor. Det är liksom inbyggt i dansen att det inte går att ha tråkigt.
Så har vi körsången som är så himla kul just nu. Jag vet inte om det är den aktuella repertoaren eller sammansättningen på kören eller min inställning. Något är det i alla fall och det känns mycket bra och kul.
På jobbet har jag fått ett uppsving efter en tung höst. Kanske är det betalning för stretandet, kanske min inställning igen. Vet faktiskt inte.
En ingrediens till finns och det är nya möten. I bloggland upptäcker jag likasinnade eller tänkvärda människor. Det är ju lite som att tjuvläsa andras dagböcker, så man tror att man lär känna folk och en del lär man faktiskt känna. På jobbet, i kören och genom salsan finns det andra nya favoriter. Ibland kan ju andra människor vara energitjuvar, men å andra sidan är det också hos andra människor jag tankar, hittar något nytt, lär mig nya sidor hos mig själv, speglar mig, får inspiration. Det är så himla häftigt när man tänker på det!
Jag vet inte exakt vad det är att befinna sig "i flow", men det måste vara det här!
PS. Det kan vara delvis Chi sans förtjänst också. :) DS.
Den senaste tiden och framför allt den senaste veckan har jag sovit ovanligt lite mot vad jag brukar. Ändå har jag inte märkt någon motsvarande nedgång i ork och energi. Nyckeln till det hela är förmodligen att de saker som tagit av min nattsömn istället givit mig ny energi på andra sätt. Mentalt, intellektuellt, socialt och emotionellt.
Det är salsan, där jag klivit över en tröskel och börjat våga mig ut med mina nyvunna kunskaper i socialdans och inte bara vid kurstillfällena. Genom salsan har jag också träffat många nya, positiva människor. Det är liksom inbyggt i dansen att det inte går att ha tråkigt.
Så har vi körsången som är så himla kul just nu. Jag vet inte om det är den aktuella repertoaren eller sammansättningen på kören eller min inställning. Något är det i alla fall och det känns mycket bra och kul.
På jobbet har jag fått ett uppsving efter en tung höst. Kanske är det betalning för stretandet, kanske min inställning igen. Vet faktiskt inte.
En ingrediens till finns och det är nya möten. I bloggland upptäcker jag likasinnade eller tänkvärda människor. Det är ju lite som att tjuvläsa andras dagböcker, så man tror att man lär känna folk och en del lär man faktiskt känna. På jobbet, i kören och genom salsan finns det andra nya favoriter. Ibland kan ju andra människor vara energitjuvar, men å andra sidan är det också hos andra människor jag tankar, hittar något nytt, lär mig nya sidor hos mig själv, speglar mig, får inspiration. Det är så himla häftigt när man tänker på det!
Jag vet inte exakt vad det är att befinna sig "i flow", men det måste vara det här!
PS. Det kan vara delvis Chi sans förtjänst också. :) DS.
söndag, februari 11, 2007
H2O
Vi har haft körhelg hela helgen. På väg till dag 1 slank jag in i en närbutik för att köpa en flaska vatten och jag skojar inte om det var en hel kyl med bara mineralvatten med olika smaker. Säg att varje fabrikat hade 7-8 smaker var. Detta fick mig att tänka 2 saker.
Tanke 1:
Vad jag är en tråkig vanemänniska som fortfarande alltid köper samma sort.
Tanke 2:
I många länder har de inte ens tillräckligt med vatten eller rent vatten. Vi har tagit upp hyfsat rent vatten, renat det, tillsatt mineraler (säkert tagit bort någonting), smaksatt det, hällt det på flaskor av plast i en fabrik och kört det i lastbil till affärer där folk jobbar med att ställa flaskorna i snygga rader i specialdesignade kylskåp.
Tanke 1:
Vad jag är en tråkig vanemänniska som fortfarande alltid köper samma sort.
Tanke 2:
I många länder har de inte ens tillräckligt med vatten eller rent vatten. Vi har tagit upp hyfsat rent vatten, renat det, tillsatt mineraler (säkert tagit bort någonting), smaksatt det, hällt det på flaskor av plast i en fabrik och kört det i lastbil till affärer där folk jobbar med att ställa flaskorna i snygga rader i specialdesignade kylskåp.
onsdag, februari 07, 2007
Hönan eller ägget...?
När jag ändå är inne på skyltar kom jag på att jag fotade den här i somras inne i en BajaMaja "in the middle of nowhere" så att säga. Jag tyckte den var rolig för i instruktionen för det bakteriedödande skum de har istället för vatten står det att man ska skölja med vatten om man får skummet i ögat.
Hm...?
Hm...?
tisdag, februari 06, 2007
Gunfred - my friend
Jag har nog några gånger nämnt att dansen och sången är sådant jag kan gå upp i så att det snudd på kan liknas vid meditation eller att rensa hjärnan eller åtminstone se till att jag håller mig i nuet. Nu är det ju så att jag måste erkänna att det inte är riktigt sant...
Jag har en iakttagelseförmåga som ibland kan vara störande. Bäst som jag sitter där i ett tråkigt litet rum på ett äldreboende och det inte råkar vara min stämma som repeterar så vandrar min blick iväg. Den tar en tur över de trasiga taklamporna, de tillknölade gardinerna, det fula vitrinskåpet med snett påklistrade spröjsade fönster. Så vandrar den vidare ett varv runt mina sångarkollegers klädval, frisyrbyten och pigghetsstatus. Jag vet var golvet är slitet, vilken kontakt som behöver skruvas fast och så har jag lärt känna Gunfred.
Gunfred är bara en enkel vikdörr avsedd att dela av rum med, men jag misstänker att hon aldrig används för rummet är ganska litet som det är. Jag tycker det är roligt med skyltar och instruktioner och på den vägen är det. Jag kan meditera i evighet kring Gunfreds öde och författaren till Gunfreds skötselanvisning. Får jag presentera henne (hon är lite blyg, men klicka på henne så går det att läsa bra):
Jag har en iakttagelseförmåga som ibland kan vara störande. Bäst som jag sitter där i ett tråkigt litet rum på ett äldreboende och det inte råkar vara min stämma som repeterar så vandrar min blick iväg. Den tar en tur över de trasiga taklamporna, de tillknölade gardinerna, det fula vitrinskåpet med snett påklistrade spröjsade fönster. Så vandrar den vidare ett varv runt mina sångarkollegers klädval, frisyrbyten och pigghetsstatus. Jag vet var golvet är slitet, vilken kontakt som behöver skruvas fast och så har jag lärt känna Gunfred.
Gunfred är bara en enkel vikdörr avsedd att dela av rum med, men jag misstänker att hon aldrig används för rummet är ganska litet som det är. Jag tycker det är roligt med skyltar och instruktioner och på den vägen är det. Jag kan meditera i evighet kring Gunfreds öde och författaren till Gunfreds skötselanvisning. Får jag presentera henne (hon är lite blyg, men klicka på henne så går det att läsa bra):
måndag, februari 05, 2007
Mitt bästa kort
Sedan mitt SL-säsongskort maj-augusti 2006 löpte ut har jag sparat ca 200 kronor i månaden på att gå, gå, gå nästan överallt. Det har varit några månader av intensivt promenerande. Jag har gått i princip vart jag än har behövt ta mig om det inte varit på helt andra sidan av stan. Det har varit smidigt med enhetstaxan om man bara kan komma ihåg att ha några tjugor i fickan (en liten bedrift för en kortbetalande kvinna), men jag har märkt en sak. Jag blev småsnål på kuppen. Ett ärende inne i stan var bra om jag hade klarat av på en timme till exempel. "Du kan väl komma till mig.", blev en välanvänd fras.
Nu har jag månadskort igen sedan en vecka tillbaka. Det känns så lyxigt! Medan jag varit utan har jag inte tänkt på det, men nu åker jag glatt hit och dit igen och slipper stå i kö vid spärrarna. Jag bara drar lilla kortet. Så smidigt och aldrig behöver jag skrapa rutor eller byta däck och bromsklossar!
Nu har jag månadskort igen sedan en vecka tillbaka. Det känns så lyxigt! Medan jag varit utan har jag inte tänkt på det, men nu åker jag glatt hit och dit igen och slipper stå i kö vid spärrarna. Jag bara drar lilla kortet. Så smidigt och aldrig behöver jag skrapa rutor eller byta däck och bromsklossar!
söndag, februari 04, 2007
En liten vink
Det här är riktigt spoooky, men jag gillar när livet/ödet/Gud ger mig sådana här sammanträffanden.
Jag satt igår och gjorde en sammanställning på vilken musik jag gillar. Jag skrev ner allt i en salig blandning. Jag har några riktiga favoriter, skivor som jag skulle rädda om det började brinna. Ibland lyssnar jag ofta på dem, ibland går det längre tid. Just den här favoriten börjar på V, vilket innebär att de står rätt så nära golvet i min cd-hylla, men de har ändå gått ganska mycket sista tiden. Jag pratar om belgiska Vaya Con Dios. Jag har två cd-skivor med dem, som jag köpte när cd började bli större än lp (som jag hade dem på tidigare).
Igår, i alla fall, hade jag dem framme. Jag undrade om de använder de stora och små bokstäver så här: Vaya Con Dios eller så här: Vaya con Dios eller något annat. Jag drog ut omslagen och läste Dani Kleins namn och allting. Svaret på bokstäverna fick jag inte - det stod med enbart versaler överallt naturligtvis.
Så kommer då sammanträffandet igår eftermiddag. Jag har varit och ätit på restaurang med en kompis, vi kommer ut, jag sätter på mig vantarna, vi stannar för att bestämma åt vilket håll vi ska gå. Då faller min blick på en affisch som talar om att Vaya Con Dios och Dani Klein kommer hit till Stockholm i april!
JA, jag kan ta en vink!
Jag satt igår och gjorde en sammanställning på vilken musik jag gillar. Jag skrev ner allt i en salig blandning. Jag har några riktiga favoriter, skivor som jag skulle rädda om det började brinna. Ibland lyssnar jag ofta på dem, ibland går det längre tid. Just den här favoriten börjar på V, vilket innebär att de står rätt så nära golvet i min cd-hylla, men de har ändå gått ganska mycket sista tiden. Jag pratar om belgiska Vaya Con Dios. Jag har två cd-skivor med dem, som jag köpte när cd började bli större än lp (som jag hade dem på tidigare).
Igår, i alla fall, hade jag dem framme. Jag undrade om de använder de stora och små bokstäver så här: Vaya Con Dios eller så här: Vaya con Dios eller något annat. Jag drog ut omslagen och läste Dani Kleins namn och allting. Svaret på bokstäverna fick jag inte - det stod med enbart versaler överallt naturligtvis.
Så kommer då sammanträffandet igår eftermiddag. Jag har varit och ätit på restaurang med en kompis, vi kommer ut, jag sätter på mig vantarna, vi stannar för att bestämma åt vilket håll vi ska gå. Då faller min blick på en affisch som talar om att Vaya Con Dios och Dani Klein kommer hit till Stockholm i april!
JA, jag kan ta en vink!
torsdag, februari 01, 2007
A, men åååh!
Här går jag extra långsamt hem från salsan. Riktigt släpar benen efter mig i snömodden. Handlar lite ost och choklad i affären för att inte komma hem före 20.00. För mellan 19.55 och 20.00 skulle man stänga av all el hemma och jag vill gärna bidra till såna behjärtansvärda manifestationer, som jag läste om idag på nätet.
Kommer hem (ca 20.01). Slår på endast lampan i hallen och datorn. Kollar genast kvällstidningarnas hemsidor. DÅ ser jag att den här manifestationen som gått ut via mail till folk handlar om att stänga av huvudströmbrytaren. Det har ju inte jag gjort! Räknas nu inte jag!?
Fråga: om man ville hjälpa jorden att hämta andan/visa något, varför inte gå ut liiite tidigare med information?
Insikt: jag har ju hjälpt till ändå, för jag var ju inte hemma och hade igång massa elsaker. Högst ofrivilligt kyl och frys, då. Ingen standby så långt ögat kan nå. Så det var inte i onödan och det känns bra för mina eventuella ofödda barns skull om inte annat.
Kommer hem (ca 20.01). Slår på endast lampan i hallen och datorn. Kollar genast kvällstidningarnas hemsidor. DÅ ser jag att den här manifestationen som gått ut via mail till folk handlar om att stänga av huvudströmbrytaren. Det har ju inte jag gjort! Räknas nu inte jag!?
Fråga: om man ville hjälpa jorden att hämta andan/visa något, varför inte gå ut liiite tidigare med information?
Insikt: jag har ju hjälpt till ändå, för jag var ju inte hemma och hade igång massa elsaker. Högst ofrivilligt kyl och frys, då. Ingen standby så långt ögat kan nå. Så det var inte i onödan och det känns bra för mina eventuella ofödda barns skull om inte annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)