Tillit

Iväg med tåget.
Hämta Busen.
Åka tåget tillbaka.
Gå från Centralen till Skansen.
Gå på Skansen.
Åka färjan till Slussen.
Handla.
Hem.
Laga mat.
Läsa saga för utmattad Buse.
Klockan 18.00.

Jag har haft en superbra dag men jag hyser den största beundran för föräldrar och framför allt ensamstående sådana. Det som slår mig mest efter att den här lilla Busen somnat är ändå den tillit han visar mig. Vi har visserligen träffats regelbundet och ganska tätt under hela hans levnad, men hur kan han vara så trygg med mig? Hur kan han lita på att jag vill hans bästa, att jag finns där och vill honom väl? Han är så rar och lätt att ha hand om och han är säkert lydigare mot mig än mot mamma och pappa (obs 3-åring), absolut ingen buse.

Jag har inte släppt honom ur sikte under hela dagen. Vad skulle jag säga eller göra om någonting hände honom...eller om någon tog honom?! Och så läser man dagligen om barn som blir misshandlade fysiskt och psykiskt, utnyttjade, bortrövade och mördade. Hur kan någon ta sig rätten att utnyttja den här tilliten? Jag fattar inte och jag tror banne mig att det är på tiden att jag engagerar mig i någon organisation som jobbar för att förhindra det.

Nu ska jag gå och titta till den lille juvelen. Jag önskar alla barn att få känna sig som juveler och ögonstenar. Oantastliga.