Vad är det med ens drömmar egentligen? Oftast kommer jag inte ihåg någonting alls eller så är det suddigt. Jag vet inte vem gestalterna är. Men ibland är det kristallklart. Jag kan känna saker, minnas dofter, veta vem alla är och leva kvar i drömmen efter jag har vaknat. Jag tvivlar ibland på om det var dröm eller verklighet.
Sedan tänker jag ett varv till. Jag läste ut Bengt Ohlssons Gregorius igår. Vid ett tillfälle är pastorn iväg och dricker brunn i sex veckor. Han försöker tänka på sin hustru, men han vet inte hur hon ser ut. Det är som om någon klippt ut hennes ansikte. Han tänker på vardagliga ting. Dörren till prästgården, som han går igenom varje dag. Han vet att den är vit, men hur ser dörrhandtaget ut?
Jag började tänka på vad jag har för dörrhandtag och hur andra saker och personer ser ut. Jag har till exempel alltid undrat hur man kan skapa en fantombild av någon. Jag skulle möjligtvis komma ihåg en detalj (stirrande ögon, mustasch, ovanligt stora framtänder), men inte allt. Sedan skulle jag nog ändå känna igen helheten om jag såg personen igen.
Ta bara en före detta kollega till mig. Han har haft skägg i hela sitt vuxna liv. Utom en gång, när han rakade av sig alltihop. Ingen märkte något! Jo, hans fru (det var väl för väl). Till slut hade han frågat en vän om han märkte något särskilt och han hade tittat efter och sedan undrat om han hade bytt glasögon.
Vad är det med vår hjärna, som gör den så selektiv med den här informationen? Den borde väl få plats, eller klarar vi oss utan de riktigt fina detaljerna?
4 kommentarer:
Ja, det är så sant! Jag (som ju har ganska lätt för att komma ihåg namn och personer) tycker det är jättejobbigt när en människa ler igenkännande och jag bara vagt känner igen utseendet. Direkt kommer alla frågor: vem är det? var har vi setts? borde jag veta vem det är??! Speciellt när man är lärare och man möter en massa föräldrar till andra elever som känner igen en själv men som man inte vet vilka det är... hmm...
O nån fantombild skulle jag inte kunna skapa är jag rädd! =)
Jag är likadan - lätt för ansikten och namn. Kan dock bli förvirrad om jag t ex ser en person som jag träffat i ett sammanhang i ett helt annat sammanhang, men polletten brukar trilla ner till slut.
Nä, begriper du hur fantombilderna tas fram?!
Såg en film eller läste en bok nyss där de skulle ta fram en fantombild. Man börjar med nåt och så har de många olika ögon som de bläddrar igenom tills de hittar ett par som känns "rätt", går sen vidare till nästa del och fixar och trixar tills det blir bra. Fast jag vet inte ens om jag skulle kunna återskapa mitt eget ansikte på det sättet! =)
Så sant! Inte ens sitt eget...
Skicka en kommentar