Stranger than fiction

Upplägget på "Stranger than fiction" lockade mig redan när jag såg några filmtips på tv i julas. Filmen handlar om en man som lever ett inrutat liv. En dag börjar han höra en berättarröst som kommenterar allt han gör. Så småningom upptäcker han att han är huvudperson i en roman och sätter igång att försöka spåra författaren. Det är allt jag tänker berätta om handlingen, men det var som sagt ett upplägg jag fann intressant och gärna skulle vilja se om man lyckades göra en bra film av. Jag var förberedd på a) en rejäl besvikelse eller b) en film i min smak.

Nu kan jag konstatera att det var en film helt i min smak! Den innehöll mycket av sådant som snurrar i min hjärna just nu, inte så mycket på djupet kanske, men ändå. Att leva sitt liv fullt ut till exempel. Att fundera över hur man skulle leva sitt liv om man visste att slutet var nära. Att uppfylla sina drömmar, om de så bara är att få åka på Space Camp. Att säga "jag vill ha dig" till den man vill ha.

Språket var fantastiskt, särskilt det som berättarrösten (Emma Thompson) läste. Det var fullt av härliga, brittiska ord och formuleringar. Jag skulle gärna höra om hela filmen.

Humorn passade mig också. Lågmäld och lite torr. Huvudpersonen själv har nästan bara ett ansiktsuttryck genom hela filmen. Roligaste scenen är när han sitter på ett säte mitt i själva leden på en ledbuss. Hon med stort H kliver på och han försöker hålla igång en stel, men mycket välment konversation medan bussen kränger så de aldrig riktigt ser varandra helt utan sitter i olika vinklar från varandra.