För cirka 20 minuter sedan åkte min bror och hans best man (för övrigt en kvinna) iväg för att lägga sista handen vid festlokalen och göra sig själv färdiga för fotografering och vigsel. Den blivande bruden är hos frissan nu.
Själv har jag sovit på soffan i vardagsrummet, vägg i vägg med uterummet. Uterummet har tak av plaströr och det har regnat precis hela natten, men jag har sovit gott av det ljudet.
Nu sitter jag här vid mammas dator med en kopp kaffe. Mamma och pappa sover fortfarande. Jag känner mig sentimental av alltihopa. Att befinna mig mitt i familjen och om bara några timmar få vara med om vårt första bröllop. De första nerverna har börjat ge sig till känna i form av ilningar i magen när jag tänker på att jag ska läsa ett bibelord under vigseln samt hålla tal tillsammans med syrrorna. Hittills har jag varit underligt lugn. Syrrorna är i upplösningstillstånd, pappa satt med sitt tal till sent igår och brorsan var som en spänd fjäder när han dök upp igår kväll.
Jag räknar helt enkelt med att gråta mig igenom denna dag, för det kommer att vara nästan smärtsamt vackert med all the love around och fina sånger och tal, men jag blir inte den enda som kommer att ha näsdukar i beredskap. Ändå (och kanske just därför) tror jag att det kommer att bli det bästa bröllop jag någonsin varit på.
Puss brorsan!
5 kommentarer:
Å, fy....nu blev jag ännu mer nervös.
Jag lovar, du kommer inte vara den enda som behöver näsdukar. Har redan packat ner dom i väskan.
Det kommer att bli en alldeles underbar dag, tror jag!
JA! Trots regnet :)
Jag är övertygad om att ni får en alldeles fantastisk, underbar och ljuvlig dag! Kände tom själv lite fladder i magen när jag läste ditt inlägg!
Önskar självfallet lycka till och hoppas ni får det himla trevligt... =)
Det var det bästa av bröllop med de finaste av människor!
Skicka en kommentar