Gud på en Harley-Davidson

Många är de böcker jag läst på temat älska-dig-själv och lev-i-nuet. Ofta har de känts klämkäcka, amerikanska eller varit skrivna av någon människa som själv blivit "frälst" på det ena eller andra sättet. De kan kännas svåra att ta till sig. Jag har kanske hittat något bra visdomsord, men inte så mycket nytt. Särskilt besviken brukar jag bli på böcker som av andra höjts till skyarna, till exempel Alkemisten av Paulo Coelho.

Kanske är det för att det är väldigt personliga ämnen och att de inte riktigt går att fånga med ord för de är upplevelser. Ungefär som med kärlek. Låttexter om och bok- och filmbeskrivningar av kärlek blir lätt platta eller töntiga.

Nu har jag i alla fall läst en sån där bok igen! Nämligen Gud på en Harley-Davidson av Joan Brady (ISBN 91-7643-312-9). Den var på 134 sidor så den gick snabbt att läsa och den presenterade sitt budskap väldigt tydligt. I korta drag handlar den om Christine, 37 år, som är bitter och missnöjd med sitt liv och vars enda egentliga mål i livet är att hitta en man att gifta sig med. Mitt i all bedrövelse träffar hon Gud, eller Joe, som kör Harley-Davidson och kan läsa hennes tankar. På cirka sex veckor övar Joe upp Christine och ger henne sex personliga Guds bud att leva efter. Tanken är väl att vi ska fatta att hon har allt det här i sig av sig själv, men hon har tappat fokus och lagt sig till med en massa ovanor med åren. Ovanor som hindrar henne från att vara lycklig och leva i nuet, eller träffa en man (för man måste älska sig själv innan någon kan älska en tillbaka). Man kan bara gissa hur läraktig hon visar sig vara och hur det går till slut.

Det som ändå slog mig när jag sträckläste boken i solgasset på min balkong var att jag redan lever efter många av de där buden. Det var roligt att få ett kvitto på att jag färdas längs en bra väg, även om jag redan visste det själv. Fast det är klart att om Joe skulle söka upp mig så skulle han kanske ge mig helt andra bud att följa...

Jag läste på Joan Bradys hemsida om en uppföljare till den här boken och där har tydligen den kära Christine tappat fokus igen och lagt sig till med nya ovanor, men det är väl så livet är för de flesta av oss.

Slutligen vill jag säga att jag tycker att det ändå är en bra bokidé, men att jag tror att den hade vunnit på att vara skriven i romanform. Då hade Joan Brady kunnat brodera ut mer och man hade fått mer tid på sig att se Christine genomgå sin förvandling. Nu måste jag nog tyvärr sortera in den bland de klämkäcka.