Jakten på 523

När jag förra veckan såg en bil med nummerplåt 522 susa förbi mig gladdes jag både för den och för den enkla 523:an som jag visste var den "bodde". Jag har gått förbi den många morgnar. Det är en ljusblåmetalic Saab. Nästa morgon gick jag den vägen, fylld av tillförsikt. Jag skulle bara se den en gång till för att få räkna den. Då stod den inte där!

Nåja, skam den som ger sig, jag gick samma väg nästa morgon. Ingen 523:a. Då började några dagar av försök till att överlista den lömskingen. Jag gick parallellgatan istället och kikade in på alla tvärgator och parkeringsplatser. Ingen 523:a.

Igår var den dag som ödet grinade mig allra mest i ansiktet. Bara på vägen hem från jobbet såg jag 023, 323, 423, 823, 323 en gång till och 623 för att avrunda med en 522, som jag redan har, men ingen 523:a så långt ögat nådde, vilket är ganska långt nu i takt med ökad mängd dagsljus.

I morse tänkte jag ta nya djärva grepp och gå en annan väg. Jag har bra variation på vägar till jobbet, det blir aldrig långtråkigt. Ca 1½ minuts rask promenad från hemmet står en 523:a som om inget hade hänt. Skylten var ren och fin. Ingen snömodd eller frost som täckte den. Jaha, tänkte jag, här har du antagligen stått hela tiden och fnissat åt mina fåfänga försök att hitta dig!

Jag gick vidare och funderade på att jag skulle kunna blogga om den här upplevelsen. Jag skulle kanske kunna få folk att förstå att nummerplåtsamlande är som livet självt. Man får inte vilja något för mycket, men när man slappnar av kommer det till en. Där gick jag i dessa tankar när en stor långtradare kom frustande i den backe jag gick. Med nummer 523...