Civilstånd: ogift

Jag har ganska mycket galghumor (somliga kanske skulle kalla det rustning eller annan armering) rörande mitt civilstånd och jag tänkte brodera lite på det ikväll.

Jag är singel, som det så tjusigt heter. Eller snigel, som Cecilia Hagen kallade det i "Ellen Svenssons dagbok". Ensamstående eller Enastående. Man kan kalla det vad man vill, men innebörden i alla uttryck är ungefär att jag är en ogift kvinna i mina bästa år som är den enda som bor i min bostad, men är en i övrigt välfungerande samhällsmedborgare, skattebetalare och social individ som ser till att få de flesta av mina behov fyllda av olika personer i min stora bekantskapskrets.

Jag trivs bra med mitt liv och klarar mig själv utom möjligtvis när jag ligger utslagen i vinterkräksjukan (så det gör jag bara inte) eller måste köra gamla julgranar, masonitskivor och dammsugare till återvinningscentraler. Eller - Gud bevare mig - ska gå på middagar "med respektive".

Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har och det finns mycket att vara nöjd med. Det jag saknar försöker jag att inte stirra mig blind på, men det är bland annat att gå hand i hand med X, att X väntar på mig när jag kommer hem med lampor tända och maten klar, att sova sked med X och ha sex med X och kanske bli befruktad av X. Det vore trevligt innan den där fördömda biologiska äggklockan tickar ut. Byt ut X mot mannen i mitt liv, som jag inte slutat vänta på. Jag valde kanske en lite taskig bokstav där, eftersom den uttalas ex...

En ganska trevlig sak numera är att folk (vänner, bekanta, mamma) inte så ofta frågar om jag har träffat nån. De gjorde det mer förr. Ibland, om jag känner mig lite elak, frågar jag tillbaka hur min vän och hennes man har det nu för tiden. Fast jag tror för det mesta det bästa om folk - alltså att de frågar av välmening, inte för att jag ska må dåligt.

Jag är ändå stolt över de medvetna och omedvetna val jag gjort i livet och som har fört mig dit jag är idag. Fullt medveten om att jag skulle kunna ha haft man och barn idag om jag hade valt det eller nöjt mig med mindre än jag letar efter. Ibland tycker jag att jag har osedvanligt dålig tajming med män och att jag har missat alla tåg. Hur stor chans är det då att det ska komma nån liten dressin knirkande med min man på? Så då tänker jag istället att det inte var meningen att jag skulle med de där tågen som gått utan att mitt bara är lite försenat på grund av en brand i ett ställverk eller kanske ett blixtnedslag!