Jag tänker mycket på vilka val jag gör i livet. Jag vill ha ett bra liv, som känns meningsfullt och rikt och där jag är i balans. Just det här med valen är intressant tycker jag. Man gör ständigt val och fattar beslut (runt 30 000 läste jag nånstans) varje dag. Ibland är det tydliga, väl begrundade val med plus- och minuslistor och ibland gör vi dem omedvetet utifrån gamla mönster, erfarenheter eller magkänsla.
Jag har läst en bok som heter "Du styr ditt liv" av Jan Kallberg. Det var inte så mycket nytt i den för min del, men det kanske kan vara det för andra som inte funderat så mycket på att leva det liv man vill och vara öppen för det livet har att erbjuda. En sak intresserade mig. I början av boken uppmanas man av författaren att skriva sin egen dödsruna. Man ska sätta sin dödsdag som till exempel sin 68-årsdag och skriva som att man levt utifrån den normala, förväntade planen. I slutet av boken kommer en liknande uppgift. Den här gången ska man skriva sin dödsruna utifrån det liv man vill leva och sätta dödsdagen vid 82 års ålder, med argumentet att man lever längre om man har kul.
Det här kanske låter lite bisarrt, men jag brukar läsa dödsrunorna. Ibland gråter jag en skvätt, men oftast - och särskilt nu sedan jag läste den här boken - tycker jag att de är så platta och tråkiga. De brukar inledas med personens namn och ibland dödsorsak och sedan vilka den döda eller döde efterlämnar. Sedan handlar dödsrunorna nästan uteslutande om personernas yrkeskarriär. Eventuella positiva egenskaper är sådana som varit meriterande inom yrket. Detta kan kanske förklaras av att de som skriver dödsrunorna ofta är arbetskamrater och jag tror att det finns vissa begränsningar i vad man får skriva i dödsrunor.
Banne mig att jag ska skriva en dödsruna som jag vill ha den och sätta igång att leva med den som mål och där är jag stolt över att redan vara en bit på väg.
ISBN: 91-7241-114-7
2 kommentarer:
Hörde en diskussion på Mix Megapols morgonprogram med Gert, Titti och Roger.
En man hade skickat in en fråga: Borde man berätta en "fräckis" på en persons begravning eftersom den döde älskat denna typ av historier?
Upprörda lyssnare hävdade att det inte är den döde som så att säga förfogar över sin begravning utan att det är de efterlevande, medan andra hävdade att det visst är den dödes begravning och att man självklart ska göra något som denne skulle ha gillat.
Hur är det med dödsrunor då? För vems skull är det egentligen till?
Ja, det kan man verkligen undra! Förhoppningsvis har de efterlevande sagt allt det fina till personen medan den fortfarande var i levande tillstånd, eftersom man ju inte vet om de läser tidningen på andra sidan.
Skicka en kommentar