Igår var jag på en fantastisk, utsåld konsert på Nalen. Artisten som uppträdde heter Buika, eller Concha Buika. Hon blandar flamenco, jazz, soul och blues. Hennes röst går nästan inte att beskriva. Ibland låter hon som Tina Turner och ibland som Edit Piaf, men mest som sig själv förstås. När hon klev upp på scenen såg hon så liten ut och hon skojade om att hon var blyg när hon pratade, men det var hon sannerligen inte när hon sjöng. Med ganska små medel gjorde hon någonting av varenda sekund på scenen - hon jobbade hela tiden med kroppen och armarna, håret, leendet, en liten glittrande grej som hängde från handen, samspelet med musikerna och publikkontakten. Folk bara vrålade och visslade. Musikerna var också helt outstanding. Det finns många klipp med Buika på YouTube, men inget som kan förmedla vad jag kände igår.
När konserten var slut kom jag att tänka på att jag är bra på att förse mig med upplevelser av livemusik. Senast jag var på Nalen var 29 december förra året, när Calle Real spelade. På de fyra månader som gått sedan dess har jag varit på en 80's Funk Night på Fasching med Roots of Funk, konsert med Voces Nordicae på Södra Teatern, Matteuspassionen i Engelbrektskyrkan, We love gospel med Lasse Axelsson i Berwaldhallen. Sist, men inte minst - är det något som är live och publikkontakt i skön sammansmältning så är det dansband. Hittills i år har jag dansat till Scotts, Casanovas, Elisa's, Titanix och Date. Elisa's går vinnande ur just den danskampen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar