Idag var första passet på vecka sju av tolv: springa 15 min, gå 2, springa 10, gå 2, springa 10. Glad i hågen kutade jag iväg. Jag försökte hålla nere tempot, för när jag glatt springer på i början blir jag alltid trött på slutet, men jag har upptäckt att det inte är lätt att springa långsamt. Mina ben är för långa. Solen sken och idag hade jag kortärmad funktionströja och trekvartstajts.
Fem minuter in i de sista löpminutrarna fick jag min första mjölksyra sedan jag började springa. Jag blev jättetrött. Då gick jag faktiskt en minut innan jag sprang de sista fyra igen. Under den där minuten tänkte jag att det kanske inte var så konstigt. Vi hade friluftsdag idag. Jag har varit ute i solen, gått med 26 ungar 3 km till och 3 km hem ifrån platsen där vi hade orientering, ätit en rätt klen matsäck (jämfört med vanlig lunch) och försökt efterdricka vatten när jag kom tillbaka till skolan. Med detta i tankarna kände jag mig i slutänden fett nöjd och eftersvetten rann länge i mitt solanfrätta anlete.
Extra knäckande i det hela var att jag blev omsprungen av en kille i Guns N' Roses-t-shirt, cargoshorts med fickor och nån sorts platta tennisskor, men jag tänker att han är en sån där som sticker ut en gång för att se hur det känns och blir så slut så han inte orkar fler gånger. Dessutom hade han ännu vitare ben än jag.
2 kommentarer:
Han hade säkert börjat springa precis ;) eller inte men du rockar stort! Vad är det för program du följer?
Kolla inlägget "A goal without a plan is just a wish". Det är ett långsamt ökande från 5 km till 10 på 12 veckor. Perfekt! Sedan går jag på intervall och finlir :) Tack för pepp!
Skicka en kommentar