Nu har jag gått på sommarlov, men de senaste veckorna har varit stressiga och jag har inte orkat läsa på kvällarna. Däremot har pocketversionen av Bitterfittan av Maria Sveland åkt med i väskan och idag läste jag ut de sista sidorna. Det är ovanligt att snabbläsande jag läser böcker så pass utdraget, men i det här fallet passade det bra att göra det. Det gav mig tid att stanna upp och må illa över sådant hon skriver om, känna igen situationer eller tänka ut hur jag ska förhålla mig till ett och annat nästa gång jag ställs inför det. Bitterfittan vaknar ofta i mig, trots avsaknad av man och barn. För att inte tala om när jag försöker hitta en trevlig man.
Det som jag känner igen mig mest i är det här med hur nästan skrattretande det blir om en kvinna är lika ogenomtänkt och spontan som en man när hon till exempel lägger fram ett förslag på jobbet eller söker jobb som expert på Skolverket. Då är det väl något som är skumt. När jag läste Tusen gånger starkare av Christina Herrström kom samma känsla över mig. Att det blev skrattretande och nästan överdrivet när huvudpersonen Saga klev in och gjorde exakt som killarna. Men någon måste börja. Det kan man också säga tusen gånger - alla tjänar på jämställdhet. Och vågar man inte själv kan man stå i andra änden och vägra gå på blufförslag eller säga "vänta lite nu" och reagera.
I skolans värld, där jag befinner mig när jag inte är på sommarlov är det oftast väldigt mycket kvinnor i personalen. Ändå har jag många gånger sett manliga kolleger erkännas för sina förslag, tas på allvar med en pondus som inte tillskrivs kvinnor på samma sätt och komma undan med slarv eller att inte ha gjort det de ska. Vi har en kvinnlig träslöjdslärare på min skola, men annars är det väl traditionellt där man hittar män i skolan: i träslöjden, bland lärarna på högstadiet (sällan på låg, där jag jobbar), vaktmästare, it-ansvarig, kock och rektor. Fast det är klart - status och lön har ju gått ner sedan det blev allt fler kvinnor som blivit rektorer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar