Idag såg jag mig nästan utifrån, kanske från den satellit min pulsklocka står i förbindelse med. Det var lite dimmigt ute. Först kallt om mina bara armar, sedan fuktigt och mysko. Benen pinnade på under kroppen med lagom små steg. Axlarna sänkta och armarna böjda med löst knutna händer. Jag läste någonstans att man kan sticka ut tummen mellan pek- och långfingret för då blir det svårare att knyta handen. Så tummen ligger där. "Korsetten" är åtdragen så ländryggen skonas. Jag drar åt extra hårt om jag känner mig trött. Det är oerhört meditativt att springa. I många år har mina långa promenader fyllt den funktionen, men jag sorterar banne mig ännu bättre på hjärnkontoret när jag springer och efter löprundan känner jag mig kreativ och effektiv och tar itu med en massa saker.
Idag sprang jag 45 minuter i sträck, veckans långlopp. Jag hann 7 kilometer i 6:25-tempo. Jag (tävlingsledningen på hjärnkontoret, rättare sagt) har börjat umgås med tankar på att kanske kunna klara milen under 60 minuter inom en hyfsat snar framtid, för jag håller igen när jag springer i nuvarande tempo. Jag vill lära mig hur min kropp fungerar och jag vill inte få håll, mjölksyra eller andnöd. På slutet tog jag den långa backen hyfsat enkelt. Visst hjärtat slog hårdare, men det är inte många veckor sedan jag kallade den "jävla mördarbacke".
På måndag är det bara en vecka kvar till "Krossa 28:31" (PB på 5 km i skrivande stund):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar