Fan!

Jag känner mig besviken och besegrad idag. Jag tog en taxi mellan tunnelbanan och hemmet inatt.

Det går två olika bussar som jag kan ta, men välplanerat nog skulle båda gå 00.50. Klockan var 00.27. Alla andra gånger har jag promenerat i ett sådant läge. Det tar bara drygt 10 minuter. Igår stod jag och tvekade. Det var mörkt och kallt. Det duggregnade och blåste. Jag överlade med mig själv om hur många överfallsvåldtäktsmän som kunde stå i buskarna på den vägen. Inte så många, tänkte jag sedan, av vädret att döma. Det var ändå något ödsligt och kusligt över staden igår. Den var så tom! Många gick på semester i fredags och stack tydligen så fort de kunde.

Så jag tog en taxi för 72 spänn. Jag kom ända fram till dörren. Det var ju skönt och han som körde taxin verkade inte heller ha våldtäkt i tankarna.

Det är helt sjukt att jag ens ska behöva tänka så här och jag blir så arg över att jag gör det, men så har det blivit. Jag har köpt ett överfallslarm. Jag går på gräset bredvid trottoaren för att inte ljudet av mina klackar ska väcka uppmärksamhet. Jag funderar på att gå kvinnligt självförsvar, trots att det är mot mina principer. Jag inte vill behöva lära mig att slåss! Jag vill få gå oantastad på min stads gator! Fan också!

Dessutom...kommer antagligen all min rädsla, upprördhet och allt producerat adrenalin vara helt obefogat för jag kommer säkert aldrig att bli överfallen. Det är kanske det som är det värsta och som gör mig så arg och besviken över hur det är.