Jag har en vän som jag retsamt kallar för tvångssocial för att han går igång på och får massor av energi av att umgås med människor i olika sammanhang. Han är mingelproffs och är alltid redo att möta nya människor och lära sig något nytt. Efter att ha diskuterat det med honom och funderat lite fram och tillbaka har jag kommit fram till att jag nog inte är helt asocial själv. Genom sig själv känner man andra, men det finns många grader på skalan och jag skulle inte kalla mig tvångssocial.
En gång när jag skulle åka tåg sa jag till en annan kompis att jag hoppades att jag inte skulle ha någon i stolen bredvid som ville prata, för jag hade en bok jag ville läsa. Då dristade sig min vän till att säga att hon nog tyckte att det var jag som brukade börja prata med människor.
Som det nästan alltid är när jag får en ny hypotes i huvudet så trillar de levande exemplen in som på beställning. Här kommer tre stycken, som en hederlig gammal spaning, alla från idag:
1. Jag var inne i en mataffär och när jag stod nere vid bandet var det en liten kille som pratade med sin mamma. Mamman frågade varför han inte sagt en sak med en gång, varpå killen svarade att då hade han inte fått ändå. Jag skrattade och bytte några ord med mamman, typ att hon hade en smart unge. Det är sån där kontakt som gör mig glad och det var ju roligt sagt.
2. På tunnelbanan hem från kören hamnade jag mitt i ett gäng damer i åldern mellan 70 och 80. Först recenserade de en konsert de just varit på och därefter började de jämföra gympapass. En av damerna kommenterade ett annat pass och sa att det var nog seniorerna som hade det. Då började jag skratta och damerna också. Jag skojbad om ursäkt och sa att jag ju inte var någon junior själv, men vilka gick i den där seniorgruppen egentligen?
3. Slutligen avrundade jag min sociala kontakt med okända med att prata med en jättesöt, genomblöt, darrig liten hunds matte om hur mycket han längtade efter att få komma hem till en torr handduk.
Slutsats: Jag får sluta gå runt och kalla folk för tvångssociala medan jag själv sitter i det berömda glashuset!
PS. Men jag delar åtminstone inte ut visitkort! DS.
4 kommentarer:
Det är skillnad på att vara ärligt, normalt social för att man verkligen tycker om att prata med människor (som du!) och att vara det tvångsmässigt, känna sig tvungen att prata med alla eller många under en kväll för att de inte ska uppfatta en som tråkig. Sådana personer känns ofta som att de alltid är "på väg" när de stannar upp och pratar med en och inte är ärligt intresserade av mig och mina åsikter.
Jag, som iofs inte är så social, har alltid tänkt att det känns bättre att ha några få vänner som står en riktigt nära än flera ytliga bekantskaper som man minglar med på fester och ringer en gång i halvåret. Att vara social och trevlig mot okända så där helt apropå tycker jag är ett trevligt drag!!!
Ja, alla är väl olika. För mig varierar det också. Ibland är jag supersocial och ganska "minglig" medan jag andra gånger bara vill vara med riktigt nära vänner eller ingen alls.
Lite pinsamt det där, när man tjuvlyssnar på andra och börjar skratta åt det de säger!! =)
Det är bra att vara social! Finns väl inget tristare än sällskap där ingen säger flaska. Då måste man ju ta på sig rollen att börja prata!!
Det hade kunnat bli pinsamt, Prinsessmamman, om de inte också börjat skratta. Jag fick ju genast en bild av 101-åriga damer med en hand på rullatorn och en hantel i den andra!!
Skicka en kommentar