Bara på det här årets ca 70 dagar räknar jag till minst fem par i min närhet som gått skilda vägar.
Inte precis hoppfullt för mig, som ännu inte funnit en livskamrat. Snarare får jag belägg för min senaste teori att man klarar sig bättre utan. Alla typer av relationer är besvärliga, men kärleksrelationen verkar vara värst. Naturligtvis också bäst, när den fungerar, men måste lycka och olycka ligga så snubblande nära varann?
Jag har nog alltid ansett mig vara en stolt person, som klarar mig bra på egen hand. När jag fick höra om den senaste separationen kände jag något som väldigt mycket liknade lättnad och det fick mig att inse att jag är rädd. Livrädd för att få mitt hjärta krossat, bli bedragen eller att få se kärleken ta slut.
Jag förstår att man inte kan vinna något utan att satsa och allt det där, men just nu känner jag mig väldigt säker, som ensamstående. Jag kan inte förlora min älskade eller bli bedragen. Sorgligt, men sant...Jag hoppas att jag kommer på bättre tankar. Får börja fokusera på de lyckliga par jag känner.
2 kommentarer:
Usch, vilken prognos... Betyder det att det blir 20 par till innan året är slut?!? Tack o lov är vi förskonade från sådant i vår bekantskapskrets även om det väl finns några par där man kan undra om det kommer att hålla i längden för dem...
Nä, jag hade mer tänkt att det var årsdosen komprimerad. Det får vi verkligen inte hoppas.
Skicka en kommentar