Jag har hört att gravida, som snart ska föda, kan få höra hemska historier om trassliga, komplicerade förlossningar och allt som kan gå snett. Jag har också hört (och varit med om) att när man står inför en visdomstandoperation så utlöser det folks obändiga lust att måla upp sina egna eller andras skräckupplevelser om vridna rötter och tandläkare som ser för gott att dra alla fyra på en gång när de ändå håller på.
Nu har jag noterat ett drag hos mig, som jag kanske alltid haft, men som blivit högaktuellt. Jag pratar om hemska saker i värsta tänkbara läge. Den senaste tiden har jag varit ute på långa kvällspromenader med en kompis. När jag har sällskap vågar jag gå på ställen där jag aldrig skulle gå själv, bland annat på oupplysta skogsvägar. DÅ, när vi befinner oss på det allra MÖRKASTE och LÄTTÖVERFALLNASTE stället då pratar vi om - våldtäkter, rånöverfall och hur lång tid det skulle ta för polisen att komma fram. Vi går över Årstabron. DÅ, när vi befinner oss MITT på bron vi båda sett under konstruktion och ett tåg SUSAR förbi då väljer vi samtalsämnet - rasade broar, hur vi minns Tjörnbron och vilka förvånansvärt låga räcken bron har.
Vad är detta? Samma mystiska gen som får människor att se filmer som skrämmer livet ur dem? Mamma lärde mig i och för sig en gång en metod som går ut på att man tänker ut det värsta tänkbara som kan hända om man är rädd eller nervös för något. Sannolikheten att det ska hända är så liten att man tänker ut det näst värsta och så håller man på tills det värsta som kan hända inte är så farligt. Jag tror jag ska damma av gamla värstatänkbarhetsteorin!
2 kommentarer:
Det är nog nåt terapeutiskt! Att prata om det för att övervinna rädslan (om det inte blir så att man blir ännu räddare!)
Ja, det tror jag med! Igår gjorde jag det igen. Det är lite som att gå ner i en mörk källare och ropa: "Här kommer jag och tjugo till!" :)
Skicka en kommentar