Den perfekta sparringpartnern

Januari var en kanonmånad! Jag kom igång med power walks och zumba. I februari hade jag alla möjliga och omöjliga ursäkter. Det var is på trottoarerna, jag var förkyld, det var kallt.

När jag var hemma hos mamma och pappa på sportlovet hade jag tänkt ut den perfekta planen. Jag skulle fråga pappa om vi kunde utmana varandra. Han är som jag - envis med tävlingsinstinkt. Han låtsades ljummet intresserad "jag går ändå". Sedan var han ute och gick en timme en dag och en och en halv en annan, fast det fortfarande var februari och alltså utom tävlan. Min tanke var att utmaningen skulle vara mars-maj, men vi kom aldrig fram till hur den skulle gå till. Som det är nu sms:ar vi varandra när vi har varit ute och ringer ibland med glada tillrop, men det blev inte direkt någon utmaning. Fast jag leder.

Det är svårt att hitta en bra sparringpartner. Pappa är för långt bort och min kompis som jag drog igång med i januari har blivit ett träningsfreak och då blir jag inte heller inspirerad. Det finns säkert något bra program eller någon app, men jag ska nog klara att vara min egen coach. Jag är snart över tröskeln nu med 50 minuter i lördags, 60 i söndags och 40 idag. Ljuset och de isfria trottoarerna är på min sida.

Heja mig!