Ikväll satt jag med fossingarna i en balja framför tv:n, zappade och hamnade på tvåan på SVT precis när en dokumentär började. Det visade sig att det var första delen i en serie av sex om och med en kvinna som heter Jennifer Fox. Den hette En fri kvinnas bekännelser.
Jag kände så klart igen en del, men inte en del. Hon, Jennifer, är 42 (jag är inte där än) och bor i USA (ett land jag aldrig varit i) och har två älskare (jag har två färre) och massor av vänner (det har jag också) och vill hitta ett sätt att leva sitt liv (vem vill inte det) och så vill hon uppenbarligen dokumentera alltihop (på film - inte i blogg).
Medan jag satt där och tittade fick jag exakt samma grå, sorgsna, unkna känsla som jag brukar få när singlar framställs på film. Det är ändå Jennifers egen film, men det blir sorgligt som första scenen i Bridget Jones när hon sjunger "All by myself" i pyjamas eller som hela filmen "Underbar och älskad av alla" av och med Martina Haag. Allting ska handla om att gå i mål, vilket är lika med att bilda par, skaffa barn och bli accepterad av samhället. Annars är man en patetisk uddaperson som kommer att dö ensam.
Å andra sidan har jag aldrig känt igen mig i den vilda, fräscha, sexgalna och härliga singelbilden som målades upp framför allt för några år sedan och framför allt av kvällspressen. Lite Sex and the City-aktig. Men vad har hänt med alla de där singelpinglorna i filmen? Jag ska inte avslöja för er som inte sett den...men ni som gjort det, ni vet.
Mitt liv är bra och jag är min egen familj. Jag är lycklig. Helt fri är det väl ingen som är. Visst längtar jag ibland efter att dela livet med en man, men delar livet gör jag redan med många andra.
Det där skrev jag nästan i ett svep. Blev visst lite upprörd... Dokumentären var rätt bra annars. jag ska nog se de övriga delarna.
6 kommentarer:
Jag fastnade också framför den dokumentären. Riktigt bra, men sen är jag ju en dokumentär-älskare också!
Missade dock lite. Blev hon gravid och fick missfall eller?
Typ så (eller om hon aldrig var gravid, jag hajade aldrig riktigt). Hon fick ont och doktorn hittade aldrig något foster. Hon filmade verkligen hela tiden, mellan sina ben på gynekologen medan han undersökte.
Det var en kul dokumentärform att skicka kameran emellan så där. Det blir som om man är med och tjuvlyssnar.
Jag såg den också! Men jag tycker hon är lite patetisk ibland. Jovisst svårt med stora livsfrågor och så, men ibland kanske man måste lyfta sig lite i kragen också. Hon är så velig på något vis? Men det klart, hon lever ju på att göra film om sin velighet :-)
Tack, då är det inte jag som är helt negativt inställd. Jag tycker likadant, men jag såg andra delen också och jag börjar vänja mig vid hennes uttrycksform. Behöver ju inte nödvändigtvis betyda att man delar hennes sätt att se på livet som singel :)
Intressant inlägg som tangerar det jag tidigare idag har berättat om i min blogg. Lyssnade du på Kristina Lugns radioprogram igår så är det inget nytt...
Att just parrelation anses som det mest eftersträvansvärda tror jag är vanetänkande som Kristina uttryckte det. Visst är det litet knepigt att just att leva tillsammans under samma tak ska vara det mest åtråvärda med tanke på att fler än hälften av alla hushåll i Sverige är just enpersonershushåll.
Hej Mia!
Nej, jag lyssnade inte men kommer kanske att göra. Det ligger väl kvar 30 dagar på nätet. Jag läste ditt inlägg också.
Ha det bra!
Skicka en kommentar