Jag har aldrig kunnat lära mig att meditera, men jag finner själsro i mina morgonpromenader. Jag tar på mig för vädret lämplig klädsel (idag snöstormsmundering) och sätter fart på apostlahästarna. Det brukar inte ta lång tid innan armarna pendlar och rytmen är funnen.
I vanliga fall när jag kommer på saker känner jag alltid att jag måste skriva ner dem eller göra dem med en gång. När jag är ute och går låter jag bara tankarna komma och gå. De får flyga genom hjärnan bäst de vill. Jag lägger märke till dem, men de får inte stanna kvar och bli ältade. Det är ju oftast inga nyheter. En del har redan blivit ältade. Det handlar mer om att acceptera att de finns. En sorts defragmentering.
En gång rann det varma tårar ur ögonen under en hel promenad, men jag lät dem rinna och när jag kom hem kändes det lättare. En annan gång kanske jag hittar flera nummerplåtar och solen skiner. Det svänger. Som livet gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar