Hög på höjder

I tisdags började jag jobba. Det var länge sedan jag längtat så lite efter att börja jobba efter sommaren, men det beror på att jag haft en så bra sommar - inte att jag inte trivs på jobbet.

Idag skulle vi ha kick off. Som vanligt var det lite hemligt och oömma kläder var enda instruktionen. Jag gillar vanligen att ha lite mer kontroll än så och när jag började förstå vartåt det lutade blev jag inte särskilt glad. Vi klev av bussen precis vid en skylt där det stod Äventyrsbanan. Jag försökte hålla min höjdskräck i schack och tänkte att det nog inte skulle bli så farligt, att det säkert fanns olika nivåer och att ingen skulle kunna bli tvingad. Jag är inte glad i att gå över Tranebergsbron ens en gång.

Först hade vi ett tvåtimmarspass med samarbetsövningar som var jättekul. Sedan var det kaffe och efter det kom det jag fasat för - höghöjdsbanorna, där vi skulle få tillfälle att utmana oss själva. Vi kom fram till den första. Det var en linbana där man skulle åka två och två i en vajer. 18 meter ovan mark! Och man fick själv klättra upp på märlor inslagna i en tallstam. Jag hade bestämt mig för att inte åka, men sedan var det andra som var lika rädda som jag som sa att det var klart att jag skulle och en arbetskamrat som såg att jag var rädd och frågade med en gång om jag ville åka med henne. Så jag gjorde det! Ganska snart. Jag tror vi var tredje paret ut. Det skulle varit mycket värre att vänta. Jag var skiträdd, darrig efter uppklättringen och hade mjölksyra i hela kroppen, men själva åkningen var förtjusning om än skräckblandad. Jag gillar ju faktiskt berg-och-dal-banor. Och självklart skrek jag och klamrade mig fast vid min arbetskamrat.

Nästa station gick ut på att dra på sig en sele med gummisnoddar i, klättra 14 meter upp, gå ut på en smal brygga och hoppa rakt ut i en sorts bungy jump. Jag stod nedanför och svettades i händerna för varje hoppare, men jag visste att alla inte skulle hinna och ville liksom ändå inte missa chansen, så rätt vad det var stod jag och drog på mig den där selen i alla fall. De flesta tyckte att den här var värre, men jag tror banne mig att när jag väl klarat av tröskeln (som var 18-metersklättringen) så släppte det. Här fick man hoppa själv. På den förra utlöste en personal linbanan. Hjärnan växlar mellan att inse att det är säkert och att det är totalt mot allt förnuft att frivilligt låta sig falla från hög höjd.

Och på tal om hög, så är det vad jag har varit resten av kvällen och jag är inte så lite stolt!!! Detta hade jag aldrig trott mig själv om!