Retrospektiv

För mer än 10 år sedan var jag väldigt förtjust i en ung man i min hemstad. Jag bearbetade honom så till den milda grad att han gick med mig på bio (men tackade nej till fika efteråt) och dansade sista dansen med mig (men avslutade med en puss på kinden). Den typen av envägsförälskelse. Så småningom tappade jag, i brist på gensvar, intresset, men det var en liten stad och vi sprang på varandra ofta och kände samma folk och så där som det är. No hard feelings och allt det där. Nu har jag inte bott där på 9 år och jag kan inte ha sett honom mer än en gång om året och jag har inte tänkt på honom.

Idag står människan före mig i bussbiljettkön i en helt annan stad. Det var en mycket skum upplevelse att prata med honom i drygt en timme. Vi har aldrig pratat så länge förut. En annan faktor är ju också att jag haft ganska heta känslor för honom en gång. Det kändes ingenting, men han har fortfarande fina ögon - rent objektivt betraktat. Framför allt var det skumt att korsa varandras banor igen efter så lång tid. Han är nu en inte fullt så ung man längre, vilket kändes underligt mest för att jag tycker att jag själv inte har åldrats speciellt mycket. Jag är på topp i min livsbana, känner mig nöjd med mitt liv, mitt utseende och min kropp. And still going strong!

Sådana positiva bokslut borde jag göra oftare utan att behöva ställas öga mot öga med mitt förflutna!