Alan Banks musikval

Nu har jag läst min tolfte deckare av Peter Robinson. Fråga mig inte hur Minotaur gör när de översätter böckerna, för den här gavs ut 1997 och utspelar sig före den som jag trodde var först. Reginald Hill har jag slutat att läsa just på grund av den, minst sagt underliga, översättningsordningen.

Mycket av Alan Banks personlighet beskrivs genom hans val av musik. Detta har jag ibland tyckt varit irriterande och irrelevant, tills idag. I en scen står Banks med tårar brännande i ögonen. "Sedan gjorde han vad alla riktiga män skulle ha gjort i samma situation. Han satte på Mozarts Requiem på så hög volym han stod ut med och söp sig redlös." Lite senare åker han och lyssnar på repetitionen av Vivaldis Gloria med en kammarorkester där hans vän spelar altfiol.

Jag får säga att det var utomordentligt väl vald musik av Alan Banks. Där steg han i graderna, eftersom båda verken ligger mig extra varmt om hjärtat.