Eldvittnet

"Men hur fort läser du, elle' ?!" sa min nya kollega idag när jag viftade med Lars Keplers Eldvittnet och beskrev den som en äkta bladvändare, som hållit mig vaken till midnatt två kvällar i sträck.

Igår såg jag i och för sig Guldbaggegalan, så där förlorade jag två timmars lästid, men sedan läste jag två timmar efter det. En långfilm med reklam är värd ungefär 120 sidor i en bra roman. Den lånade första säsongen på "True blood" ligger osedd på soffbordet och det säger en del om mina prioriteringar. Jag har ingen man, inga barn och lagar inga komplicerade maträtter. Jag har hyfsat lång restid till jobbet och kan ses ointaglig för chit chat på pendelperrongen om morgnarna. Uppfälld kapuschong, mp3-lurar, undandragen position nära en pelare (gärna med belysning) och bok i händerna.

Alla Lars Keplers (pseudonym, som väl alla känner till) böcker är våldsamma, psykologiskt stressande och skrivna med ett otroligt driv samt det gamla tricket breda marginaler och många korta kapitel. Så görs det väl också film på Hypnotisören nu. Paganinikontraktet var en mellanbok för mig. Titeln "Keplers hittills bästa" kniper nog Eldvittnet, tätt följd av Hypnotisören. Fast jag tror jag ska läsa om den innan jag ser filmen.

Ikväll är målet att släcka före 22.