När jag flyttade till Stockholm tänkte jag att jag ofta skulle sitta själv på fik eller en kvarterskrog och känna mig bekväm med det. Det har jag aldrig gjort. Nu när jag är arbetssökande så passar jag på att öva. Jag väljer, så här inledningsvis, gärna barplats i fönster. Det känns lite mer avspänt och så kan jag glo på folk och nummerplåtar.
Det är ganska mycket folk som fikar mitt på dagarna, mest småbarnsföräldrar. Jag antar att de är där av samma anledning som jag, nämligen att få någon sorts social input. Barn gör mig oftast ingenting om de inte gallskriker eller om deras föräldrar inte helt saknar hyfs och sunt förnuft...
Igår satt jag i ett fönster och åt kycklingpasta när det två stolar bort kom en pappa och hans gissningsvis fyraårige pojke. Fel 1) Val av plats. Pojken fick äta sin kanelbulle med bordsskivan nånstans i ögonhöjd. Fel 2) Vad gjorde pappan medan han väntade på sin panini? Tog en Metro och lät sig helt uppslukas av den. Han var okontaktbar. När sonen två minuter senare meddelade att han var klar svarade pappan med ett mummel. Sedan klättrade ungen runt och försökte få sin pappas uppmärksamhet - så klart. Han busade med pappans ben. "Det var jag!" Han hittade en kartong med block och penna, reklam för en träningsklubb och pratade hela tiden: "Ett block. Ska man skriva på det? Ska man skriva på blocket? Får man skriva på blocket? Ska man skriva här? Ska man skriva sitt namn? Får jag skriva på blocket? Å, en specialpenna. Det är som en sån där telefontråd. En telefonpenna. Har du ätit upp din macka pappa?" Pappan svarade mumlande ibland, men han tittade inte upp ur tidningen och såg på sin son förrän sonen rev ner hela härligheten och pappan blev tvungen att gå ned på golvet och plocka upp allt. Här gjorde han rätt 1), för han blev inte arg på sin son. Sonen hade nu börjat intressera sig för mitt sällskap, så när pappan återgick till tidningen arbetade Vincent (som jag nu visste att han hette) metodiskt bort mot mig på det 20 centimeter breda utrymmet mellan bordsskivan och fönstret. Inte förrän han stått där en stund, hämtat upp ännu en reklamskylt och varit på otäckt nysnära avstånd från mitt kaffe sa pappan "Kom här Vincent. Du stör."
Jag måste också bara kort referera till den mamma som idag fick mig att ta till mina skumgummiöronproppar (som lyckligtvis alltid bor i handväskan). Fel 1) Hon pratade högt och undervisande om allt, som för oss andra omkring mer än för sonen. När de hade betalat och satt sig skulle sonen inte ha blåbärsmuffins. Mamman gjorde fel 2) när hon gick i en lam jo/nej-diskussion med sonen så han sprang ut i foajén utanför och fel 3) när hon kom tillbaka med honom och köpte en annan muffin (som han sedan knappt åt av). Sedan började hon läsa högt ur en saga om några hönor. Inte så mycket fel mot honom, men mot mig! Jag tvingades höra fler kommentarer av undervisande karaktär, som när han hällt Trocaderon utanför glaset (även det efter en jo/nej-vill själv-diskussion): "Ja, nu hällde du själv och då kom det lite i glaset och så kom det här!" eller "Nu ska vi gå till a-poteket, förut var vi på biblio-teket, men nu ska vi gå till a-poteket."
De skumgummiöronproppar finns inte som kan bespara mig detta uppfostringselände. Nej, jag har inte egna barn men jag har en hjärna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar