Eftersom jag vill ta det lugnt, vänja kroppen och hitta njutningen i att bli en löpare lyssnade jag istället på min bror och min kompis. De sa: "Ta inte ut dig helt. Sätt upp delmål. Öka långsamt. Börja med att varva gång med jogging."
Detta är vad jag har gjort. På grund av avbrott för sjukdom, semester m.m. har det kanske gått lite långsammare än jag tänkt mig, men idag plockade jag en delseger (så här i OS-tider) - 2,4 km i sträck! Jag minns inte när jag gjorde det senast. Kanske på högstadiet, kanske aldrig. Det kändes helt bra. Flåsigt och svettigt, men superstarkt.
Nu sätter jag ett nytt mål - att springa 30 minuter i sträck. Jag springer fortfarande långsamt och har ingen uppfattning om hur långt det kan bli i km (kanske 5?), men jag börjar med tiden så kan jag öka hastigheten (och hur långt jag hinner) som nästa mål.
Det härligaste är att klara något som jag inte trodde jag kunde, och därför har undvikit i alla år. Jag har hemska minnen från skolan, där jag aldrig fick lära mig hur. Det var bara att lägga nyckelknippan i frökens cykelkorg och sedan ge sig av ut i skogen, gråtfärdig. Fruktansvärda minnen, men nu byter jag ut dem!
4 kommentarer:
Vad duktig du är!!
Tackar!
Bravo! Försöker själv komma igång igen! Min saudikompis hade bästa ordet för den där långsamlångsamjoggen - lufsa! Lycka till!
Tackar! Jag är uppe i 22 minuter nu.
Skicka en kommentar