Att tappa fotfästet

Idag är det fullkomligt livsfarligt att gå ut. Trottoarerna är knöggliga av is. Snöhögarna är också hala och går att rutscha utför om de är branta. Ser man en kal bit av gatan att sätta foten på för lite fäste, så kan man ge sig sjutton på att den är slipprig av väta eller salt. Två gånger for jag nästan omkull och båda gångerna ryckte jag ut med högerarmen, som nu behöver stretchas.

Jag firade nyår i London och det jag saknade mest när jag kom hem var inte folket, afternoon tea eller de fantastiska fyrverkerierna vid tolvslaget. Det var de snöfria trottoarerna... Vi gick och gick utan att vara rädda för att falla omkull en enda gång.

Jag har egentligen svårt för käcka ordspråk. Ta till exempel "Man saknar inte kon förrän båset är tomt", men det har något snille kommit på, som långt innan mindfulness hade hajat att det är i avsaknaden av något som man uppskattar det som mest. Sedan när man får sin barmark i nio månader då går man ju inte dagligen och njuter av den. Synd.