Jag var på årsstämma i bostadsrättsföreningen igår. Jag kände ett kollektivistiskt och demokratiskt ansvar. Dessutom ville jag se om samlingslokalen eventuellt skulle kunna hålla måttet för en rackabajsarns 40-årsfest vad det lider.
Det började klockan 19.00 och när jag kom sa jag att jag måste gå senast 20.30 (salsa). Ja, då skulle vi vara klara. "Inte mer än en timme.".
Årsstämmor är grymt tråkiga, men ganska roliga på ett knastertorrt sätt. Början gick jättebra. Han som höll i stämman var nån extern snubbe som körde järnet, men sedan kom vi till årsberättelser, balansräkningar och noter, alltsammans förevisat med en projektor men pyttelitet så man inte såg siffrorna. Och sedan visade sig att många av de här grannarna jag har, men aldrig ser röken av, hade en och annan fråga eller observation.
När jag tassade ut (med min prassligaste vinterjacka) hade de bara hunnit till "beslut om fastställande av resultat- och balansräkning", vilket var punkt "j" av "a-t".
Och snart kommer årsmöte med kören. Då förvandlas mina trevliga körkamrater och fram kryper alla pensionerade akademiker och före detta ordförande i olika styrelser fram, för att inte tala om körmedlemmarna som varit med sedan körens grundande. Man kan inte säga pip med mindre än att det ska bläddras i stadgar och säger man mer än pip så blir man invald i styrelsen. Slutsats: silvertejpen på när det stadgeenligt utlyses om årsmöte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar