Här går jag helt oskyldig till årsmöte med kören och tror att det värsta som kan hända är att jag kommer att gå därifrån som omvald stämfiskal (och det är lugnt) och vad händer? Jo, nu är jag klubbmästare!
Alltid knepigt det där med förtroendeväljande. Vill de andra ha mig där för att jag är bra eller för att slippa själva. "Åh, men jo så bra. Det passar att du är. Vi föreslår och klubbar innan du hinner blinka." :) Jag väljer att tro att de andra tror att jag kan höja mysfaktorn och den sociala samvaron och det tror jag att jag kan.
En snarlik sak hände mig på vägen dit. Jag stod i "kö" vid busshållplatsen efter en kille uppskattningsvis tio år yngre än mig. När bussen kom gick han inte fram utan nickade att jag skulle gå före. Gjorde han detta av respekt för en "äldre" kvinna? Självfallet inte. Jag väljer att tro att han gjorde det som en gentlemannagest eller för att jag skulle se honom (han var ganska snygg och vältränad). Alternativet att han ville gå bakom mig för att kolla in någonting är uteslutet eftersom det är mars och jag var inpaketerad i vaddfylld jacka!
Man väljer ju sina egna tankar, eller hur?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar