Idag har jag gråtit tre gånger.
Första gången var på biofilmen "Underbar och älskad av alla". Som många komedier hade den svarta sidor, som de sorgliga baksidorna med att vara singel och komma hem till en lägenhet där man måste tända alla lampor och laga en singelportion mat och vara beroende av sitt sociala nätverk i form av släkt och vänner. En annan dag hade jag sett alla dessa saker som tjusningen med singellivet, men icke så idag. Jag fick lite samma känsla som när Bridget Jones sjunger "All by myself" iförd flanellpyjamas och endast i sällskap av sin dagbok och ett stort paket glass om jag minns rätt. (B J nr 2 sänds förresten som söndagsfilm idag...). Jag kände mig alltså lite sorgsen på väg hem från bion.
På tunnelbanan lyssnade jag på min mp3, på vilken jag bara har lugna, fina låtar, något som inte direkt lyfte mitt sinnelag.
Andra gången var när jag tittade på Stilpoliserna. Det gör jag alltid när paren (de hjälper par i den här omgången) ska stå nakna bakom en skärm och säga vad de tycker är fint på den andre. Det är alltid så rörande och nästan alla par verkar så ovana vid att både höra och säga de sakerna. (och jag skulle gärna själv få höra dem)
Om jag bara småsnyftat lite med blanka ögon fram tills nu, så storbölade jag den tredje gången. Det var när jag såg en dokumentär på 2:an, där man under 6 års tid fick följa Nicki, en pojke som skulle dö i sjukdomen ALD och hans familj.
2 kommentarer:
OJ, det är svårt att kommentera en sån blogg... Men jag hoppas verkligen att du förstår vilken fantastisk människa du är! Glad, öppen, spontan, vågar testa nya saker, har många intressen och en stark utstrålning.
Och det var bara en liten, liten del! :)
Stor kram till dig och ett grattis på namnsdagen! (Jag läste inte detta förrän idag,onsdag...)
Tack!! Förlåt att jag inte svarat förrän nu, men jag har läst det :)
Skicka en kommentar