En riktigt bra bok

I torsdags läste jag ut Dinosauriens fjädrar av Sissel-Jo Gazan, en dansk författare som tidigare inte givits ut i Sverige. Hon skriver tydligen för Femina, men jag hade inte hört talas om henne förut. Den här boken knuffar sig upp på min, ännu icke nedskrivna lista, över de bästa böcker jag någonsin läst. Jag ska nog försöka sätta ihop en sådan lista.

Vad är det som påverkar att en bok lämnar avtryck hos mig?

Språket - hur författaren skriver/är korrekturläst/översatt. Hur beskrivningar av personer, miljöer och situationer är gjorda så man får lagom mycket till att skapa egna bilder. Hur känslor förmedlas.

Huvudpersonerna - gillar jag personerna? Många av mina deckarserier läser jag för att jag vill se hur det går för Harry Bosch (Connelly), Malin Fors (Kallentoft) och Petra Westman (Gerhardsen). Morden kommer och går. Det är inte ofta jag kommer ihåg vem som gjorde't.

Berättandet - är det ett bra upplägg som knyts ihop bra på slutet? Är det driv framåt, lugn känsla, rolig knorr, något oväntat?

Intelligens - har författaren höga tankar om läsarnas intelligens? Kan jag lära mig något och bli utmanad? Finns det "planteringar" så jag kan ligga steget före? Har boken flera bottnar, blandar den genrer, blir den för högtravande eller svår och snöar in på ett specialområde?

Slumpen - är en viktig faktor.

Tajming - för att en bok ska gå till historien som bra för mig krävs en viss tajming. Var är jag just nu i mitt liv? Är jag mottaglig? Ligger jag på en strand eller sitter jag på ett kallt pendeltåg?

Dinosauriens fjädrar var snygg och stod i ögonhöjd på biblioteket, när jag var på jakt i deckarhyllan (slump). Jag var redo för något med lite substans (tajming). I början tänkte jag att den skulle vara för akademisk kring forskning och dinosaurier så jag inte skulle orka sätta mig in i den, men det var den bara i början. Av baksidestexten trodde jag att det skulle vara en bok med mycket driv, som jag gillar. Det var det också, men på ett mycket mer raffinerat och utdraget sätt än med enkla cliffhangers och korta kapitel (släng dig i väggen Dan Brown). Jag kan inte riktigt genrebestämma boken, eftersom det inte är en ren deckare. Kapitlen är långa och vandrar mellan olika personer och deras historier och vad som gjort dem till de personer de är. De interagerar intressant och det finns kärlek, hat, stora känslor av förlust, svek, att inte räcka till som människa, förälder, vän. Inte en sekund kände jag mig skriven på näsan. Ingen är helt god. Ingen helt ond (berättande, intelligens, huvudpersoner).

Jag älskar språket och vill egentligen läsa om den igen snart för att fokusera på hur hon har skrivit. Hur hon kan skriva om en stor personlig tragedi på ett nästan vardagligt sätt och ändå få mig att känna som ett slag i magen till exempel.

Mycket, mycket bra! Mina varmaste rekommendationer.