Barnen

Jag är förkyld, men Busen smäller högre. Han opererade bort sin blindtarm igår kväll. När jag skulle somna hade jag alla möjliga jobbiga tankar om att se barn sövas ner och rullas iväg på bårar. Syrran har sett båda sina söner sövas ner och säger att det inte är så farligt. Det kanske värre när man inte är där.

Mina värsta mardrömmar handlar alltid om att jag tappar bort mina syskonbarn eller elever. Det finns så mycket hemskheter som kan hända dem. Jag vet att man inte kan leva i skräck för allt som skulle kunna hända. Jag vet att det goda, roliga och bra överväger. Men det är läskigt ändå. När jag har tänkt klart allt det hemska och läskiga så brukar jag ändå kunna vända känslan av maktlöshet till dess motsats. Jag kan faktiskt göra någonting för att barn ska få det bättre. Jag kan vara världens bästa moster. Jag kan visa att jag bryr mig. Jag kan få en flicka eller pojke att tro på sig själva genom att hjälpa dem se sina framsteg. Jag kan ge en kram eller lite vuxentid. Allt det där gör jag varje dag och det gör faktiskt skillnad. Ibland glömmer jag bort att det är en av de bästa sakerna med att jobba med barn. Bäst att jag påminner mig ibland.