Victoria hjärta Daniel

Idag gifter sig Victoria och Daniel. Bortsett från det faktum att jag alltid har tyckt om att titta på vad kungligheterna har för kläder och smycken så har jag följt just det här brudparet mycket på grund av den kärlek som de utstrålar.

Ända sedan förlovningsdagen har jag sett på dem med varma, lyckönskande ögon. Jag grät när de satt i förlovningssoffan, jag grät under deras festkonsert igår. Den var helt fantastisk och det vet jag ju: musik+känslor=tårar, rys och knotter. Jag grät i morse när jag läste om folkets stöttning (jubel) av Madeleine, när hon klev ut på röda mattan på Hötorget. Bland alla kungliga gäster kunde man se ögonkast och handpåläggningar, som man inte ser annars. Jag blev till och med rörd av statsministerns tal till brudparet och hans smekningar av Filippas armar när alla gäster kommit till Skeppsholmen.

Love is all around. Den här kärleken är av en sort som gör mig helt oförmögen att känna avundsjuka eller missunnsamhet. Jag uppfylls bara av hopp - om att kärlek på det här sättet finns. Den smittar och påminner människor om att uppskatta den kärlek de har och känner.

Jag har alltid trott att om jag någonsin gifter mig så kommer jag att gråta mig igenom hela dagen, men kanske inte. Kanske är lyckan så stor att man bara ler, som Victoria. Trygg i förvissningen. Dessutom har jag på senare år klarat både att läsa bibelord på min brors bröllop och att hålla ett improviserat tal på farmors begravning utan att gråta, så det ska inte få stoppa mig.

Denna dag hyllar jag kärleken och önskar alla att få uppleva den. Särskilt mig själv.