Puss på den 23 november

Vecka fyrtioåtta

Min ut-i-dagsljus-dag regnade bort, men jag strök en gigantisk strykhög framför vardagsrumsfönstret till discomusik, sedan möblerade jag om och städade samtidigt, tvättade en maskin tvätt, grillade kyckling och diskade. Matlådan är klar till imorgon.

Det utvärderar jag som en ovanligt bra söndag. Uppmuntrad av dagen har jag kommit fram till följande må-bra-grejer inför årets sista novembervecka: börja läsa SvD:s och DN:s nyhetssidor istället för två andra som jag brukar ögna igenom. Ha mer och starkare läppstift varje dag den här veckan. Skratta högt minst fem gånger per dag - kommer det inte av sig självt får jag titta på roliga klipp eller nåt.

Jag rapporterar hur det går. Tre mål är lagom tycker jag.

Message from the dark side

Mitt senaste inlägg hette visserligen R.I.P. men det avsåg Michael inte Moster Baba. Jag är här på söndagmorgonen för att säga er att jag är återuppstånden från andra bloggar och Facebook.

November 2009 kan ha varit den jobbigaste, mörkaste och mest energidränerade av alla novembrar jag upplevt (41 sycken). I Stockholm hade vi tydligen 1½ soltimme förra veckan...men igår sken solen i flera timmar. Nu på morgonen gjorde den det också, fast den har gått i moln igen. Då får man ta plan b, som är att åtminstone vara tacksam för dagsljuset. Enligt min almanacka gick solen upp 8.01 idag och den ska gå ner 15.06. Då är detta i Stockholm. I Kiruna gick solen upp 9.30 och den går ner igen 13.20.

Så - av med datorn, ut i dagsljuset!

R.I.P.

Jag har snyftat mig igenom Michael Jacksons minnesceremoni ikväll. Den fyllde mig med så många olika känslor. Vilket amerikanskt jippo, men ändå inte så svulstigt som jag kanske hade trott. Vilka fina ord alla sa nu när han inte finns här för att höra dem, men vad mycket känslor de visade. Allt han gjorde för barn, hur sorglig hans egen barndom antagligen var (fast det vet man ju inte) och tankarna går till pedofilanklagelserna (som man inte heller vet nåt om). Är det han i guldkistan? Hur ska det gå för hans barn?

Men framför allt tänker jag: lilla lilla Michael. Sov gott. Hoppas du fått frid.

Det kunde man väl vänta sig

Det finns nästan inget mer irriterande än teknik som strular, där tror jag nog att jag klargjort min ståndpunkt mer än en gång. I sådana stunder får man vara glad om felmeddelandena åtminstone är lustiga:

Ett oväntat fel har inträffat

eller

ETT FEL HAR UPPSTÅTT

Om du tycker att innebörden i meddelandet är oklar kan du kontakta Internetsupport - KLICKA HÄR!

Släkten är värst

"Företaget statades 1943 av två bröder Sven och Sten. 1983 övertogs företaget av Stellan, son till Sven. Nu drivs företaget av Stellans söner, Axel och hans tvillingbröder Sven & Sten."

Ovanstående är ett citat från en hemsida. Jag har läst det om och om igen, men kan inte få till det. Jag kan inte ens hitta det eventuella syftningsfel som gör texten obegriplig. För att göra förvirringen än större var det en kvinna som svarade i telefon och sa att hon hade lämnat över företaget till sina söner...

Prosit

Om man hickar, nyser, gäspar, rapar och fiser samtidigt så dör man.

Det sa min kusin igår mitt i en våldsam och långdragen hickattack. Jag undrar om det ens är möjligt, om det har hänt någon gång, hur det annars är vetenskapligt belagt och om det kommer från samma källa som "om vinden vänder blir du sån".

Grönt är skönt

Nu har det regnat ungefär en månadsdos på en vecka. Allting är fuktigt. Handskar och halsduk åker på. Fester som hade kunnat hållas på pooldäck och i partytält får hållas inomhus. Ingen är på allvar förvånad, för på fredag är det midsommarafton.

Men om man ska se det från den ljusa sidan så tror jag aldrig det har varit så här grönt och frodigt förut. Ibland, om maj varit varm, slokar träden och gräsmattorna är torra. Nu ser träden ut som färsk broccoli. Det är bulligt och grönskande och ombonat härligt. Tur det, för det är det enda som får mig att komma ihåg att det inte är höst.

Panik i butik

Fredag för den relativt nyblivna arbetstagerskan. Jag slank in på Systembolaget mellan jobbet och soffan.

På grinden in satt en lapp att kortläsaren hade lite problem och att de helst tog kontanter. Jag blev så ställd att jag fastnade i grind två. Kontanter?! Jag betalar jämt med kortet. Om jag vet att jag behöver kontanter så tar jag ut en hundring extra när jag handlar på ICA.

Jag fick upp plånboken och inventerade dess innehåll. Tänka sig att jag hade tre tjugor och en guldpeng. Ännu ett tag finns konkreta mynt och sedlar kvar, även om det snart är ute med 50-öringarna.

Läpparnas bekännelse

Det enda jag egentligen behöver för mina läppar är Eight Hour Cream, men den har två nackdelar: man måste använda fingrarna för att smörja på den och tuben, även den lilla storleken, är otymplig att ha med sig.

Ibland köper jag försvarets hudsalva. Den är bra och funkar om man måste steka någonting har jag hört, men den har två nackdelar: den blir mosig om man har den i fickan och locken spricker alltid och känns ohygieniska.

Förra veckan var jag på apoteket och skulle välja ut ett nytt cerat. De hade en så där tio sorter och jag kan aldrig minnas vilka jag har provat och utvärderat som för mycket hinna, eller försvinner direkt eller smakar illa. Till slut tog jag apotekets eget Apoliva-cerat för 16 spänn. Det var tur att det inte kostade mer, kan jag säga, för det kan mycket väl vara det sämsta cerat med den äckligaste smak jag någonsin haft.

Jag minns fortfarande ett saligt lypsyl som dog smältdöden i ett par termobrallor i ett torkskåp på fritids ca 1978. Min komplicerade relation till cerat började tidigt.

Rutans år 2009

För några veckor sedan satt jag med två kompisar på Grodan på Grev Turegatan. Vi började att skoja om de quiltade jackor som många bär på Östermalm. Men se, det skulle vi inte ha gjort. Tiden efter såg vi dem överallt, i alla stadsdelar, på människor i alla åldrar. Jackorna, som utstrålar lantliv och stall och får mig att tänka på prins Charles marknadsförs bland annat av Barbour. Jag ser dem oftast i marinblått eller militärgrönt.

Och nu, fast jag fortfarande ser dessa jackor överallt, är det dags för nästa trend. Jag såg dem först i söndags och sedan dess har det varit några varje dag. Kom inte och säg att båda dessa plagg är klassiker. De är också trend - här och nu - och nu har jag lurat också era hjärnor till att börja se dem. Kul!

Smoking generation

Jag har börjat på mitt nya jobb. Det är mycket nytt och en sak som är ny för mig är att det är så många som röker. Genast sätter min spanarhjärna igång att se - och tyvärr även känna lukten av - rökare. Det är som en komplott!

När jag väntar på tunnelbanan står folk och röker och det är ute, men ändå inne, på Gullmarsplan till exempel. Värst är när de röker ända tills dörrarna öppnar och sedan slänger en brinnande fimp på perrongen eller ner på spåret. Dessutom tar de med sig ett litet sunkigt moln in i vagnen.

Föräldrar röker med ena handen och håller sitt barn eller drar en barnvagn med den andra. Både mammor och pappor.

Jag lyckas ideligen hamna bakom folk som precis tänder en cigarett eller som en tjej som jag inte lyckades gå om. Hon gick med en brinnande cigarett lite chict mellan fingarna, men jag såg henne aldrig ta några bloss.

Det är väl årstiden som gör det enklare för rökarna. De måste känna sig huttriga och jagade på vintern. Uteserveringarna får dem antagligen att känna sig som i gamla tider. Men jag tycker det är bra att 73% av svenskarna är positiva till rökförbud även där. Vill de inte sluta för min skull så kan de väl åtminstone fatta att det är ohälsosamt, snuskigt och dyrt för dem själva!

501

Nummerplåtsspaningarna behöver inte upphöra bara för att jag är klar... Min pappa förser mig med material. Han har hela tiden jobbat från båda håll - från 001 uppåt och från 999 nedåt. Lite mer avancerat för minnet, men han har ett block i bilen där han skriver upp vad han är på. Det har hela tiden gått bättre på nervägen.

Det lustiga är att nu mot slutet av min jakt har han närmat sig ett möte på mitten mellan upp- och nedgång. Han menade rent av att han skulle vinna över mig om han mötte sig själv innan jag tog 999. Inte för att jag höll med och som vi alla vet hann jag ju till 999 innan vi ens behövde ta den diskussionen.

Det ännu lustigare (särskilt med tanke på att han hela tiden hittat fler bilar på nervägen) är att jag i fredags fick ett sms: "501", vilket innebär att han mötte sig själv precis på mitten. Det är nummerplåtssammanträffandehumor det!

Lördagsskörden i bild

The End

Jag jagade 994 några fruktlösa dagar. Gick extrapromenader på okända gator. Den 994 som jag sedan tog var en som susade förbi medan jag slängde ett papper i en papperskorg.

995 tog jag när jag var ute och majade i Tyresö, eftersom den där röda 995:an som jag sett försvann lika plötsligt som den dök upp.

Redan på fredagkvällen gick jag en extrapromenad för att plocka en av de två 996:or jag "visste". Helt i onödan annat än ur motionssynpunkt... På lördagen hade jag bättre tur. Jag visste en 996 längre bort och den var snällt hemma när jag tog min morgonpromenad och sedan tog jag 997 på väg till en kompis och 998 på väg ut på Djurgården. Alla stod stilla, så jag kunde fota dem, men inte en enda av dem var de bilar jag "visste" fanns.

Idag - måndagen den 4 maj, ca 14,08 - tog jag 999. Det känns riktigt skönt och jag törs lova att jag inte ska börja om.

De sista sex

Det roligaste med nummerplåtarna, min "platespottinghobby", since 2003, har varit tillfälligheterna. De gånger jag bara sett en bil på en hel väg och det är den jag ska ha. När jag ibland har känt mig som om allt varit riggat och någon har ställt dit den bil jag behöver.

Jag räknar med att bli klar vilken dag som helst. Det är bara det att nu "vet" jag var resten av bilarna "bor" och man kan tycka att det vore enkelt att bara gå och plocka dem. Då står de inte där de ska.

I fredags hittade jag 990, som brukar stå på min gata. Det gjorde den nu också, men längre bort än vad den "skulle". Senare på dagen plockade jag genom en extra promenad 991 och 992. Det var bara det att jag hade räknat med att ta 993 och 994 också. På väg till den gata där 993 brukar stå fick jag se 995, en röd rackare som jag inte sett förut. Jag insåg då att jag efter att ha tagit 993 skulle kunna få även 994, 995 och kanske att 996 skulle stå där den brukade. Då stod 993 inte där den "skulle". På lördagens morgonpromenad gick jag den vägen igen. Ingen 993. Jag visste en till, som åtminstone på vardagar, brukar stå på en annan gata. Jag gick dit förgäves. Retsamt nog körde en 994 förbi på vägen dit... På kvällen igår stod jag och väntade på min kompis i korsningen Hötorget/Kungsgatan. Det kom rätt många bilar. Jag såg två stycken 992:or, men det hjälpte ju inte. Min kompis kom och vi skulle gå över gatan. Då kom 993 rullande förbi!

Trots de två 993:or jag trodde mig ha koll på, blev det alltså en okänd som jag räknade. Ett klassiskt fenomen. 994 "bor" på min gata, så på morgonens promenad skulle jag ta den och hela vägen upp till 998. Så var planen, men den lilla krumeluren är tydligen bortrest över helgen. Vill det sig riktigt illa så kommer den hem lagom till att den röda 995:an visar sig bara ha varit här över helgen.

Vad kan man lära av det här, då? Som vanligt - om man vill någonting för mycket så knyter det sig.

Ur roll

Igår var det Skärtorsdag. Jag passerade genom en galleria i stan när jag bakom mig fick höra en kvinna prata högt och ganska argt i mobiltelefon. Nyfiken av naturen tittade jag över axeln för att få se en vuxen kvinna i påskkärringutstyrsel. Bilden blev genast så mycket roligare.

Idag pratade jag med lillasyrran. Hon, Busen och Snubben hade gått påskparad igår tillsammans med en kompis till syrran. Kompisen hade puttat på syrran och gjort henne uppmärksam på två vuxna påskkärringar som hade rökpaus på illa vald plats.

Jag har uppenbarligen scennärvaro i ryggmärgen sedan mina år inom amatörteatern. Inte gå ur roll!

Jag har precis läst en besynnerlig bok av Chuck Palahniuk (Fight Club). Den här hette Choke. Huvudpersonen i boken jobbar i en 1700-talsby för turister. Om de går ur roll på jobbet, eller är otidstypiska - tuggar tuggummi, pratar i mobiltelefon eller har en stämpel från ett disco på handen - så får de som straff sitta i stocken! Fast vi kan ju inte gärna bränna påskkärringarna på bål...

Earth Hour

Egentligen skulle jag inte varit hemma ikväll så det hade blivit nästan lite osportsligt att säga att jag var med på att släcka ner mellan 20.30 och 21.30. Nu är det dock ändrade planer och jag blir hemma. Jag tänker sträcka mig ut från balkongen, så jag ser nedsläckningen av Globen (nej, jag tänker inte använda det nya löjliga namnet). Efter det ska jag tända stearinljus, men inte fler än jag behöver eftersom det inte heller är bra för isbjörnarna. Efter det får vi väl se om jag kan läsa eller bara tänka i 60 minuter.

Jag blev nästan besviken när jag insåg att det inte är samtidigt på hela jorden. Det är för att jag tycker om kraften i den globala och kollektiva känslan. Om alla drar sitt strå till stacken så gör det skillnad och vi gör det tillsammans, bara på lite olika tider på samma dygn.

Mars 2009

Den här våren eller vintern...eller vårvintern alltså! Aprilväder i mars. För två veckor sedan hade vi mycket snö, sedan platta, gula gräsmattor och krokusknoppar och i morse snö igen. Fåglarna kvittrar åtminstone tappert och litar på sin inbyggda känsla för att våren är här.

Mars 2009 ackompanjerar skrämmande väl mitt läge på arbetsmarknaden. Jag hittar intressanta tjänster som skulle passa mig och söker, väntar förhoppningsfullt, får någon gång komma på intervju. Så vaknar jag en morgon och har fått tre mail med den ungefärliga innebörden "tack för visat intresse, men den av de 400 sökande vi valde var inte du". De flesta har inte tid att svara ens. Så börjar det om igen. Snön lägger sig över mig och mitt CV.

Jag får byta taktik, som jag gör med mars 2009. Jag kan välja att lyssna på småfåglarna och krafsa fram krokusarna igen. Då ska jag väl kunna krafsa fram ett sommarjobb någonstans.

Lyftkranarna dansar igen

Idag har jag lärt mig att inte bara lyftkran utan också trana heter crane på engelska! Det löjliga är att jag vet att trana heter Grus grus på latin, men att jag aldrig reflekterat över vad det heter på engelska.

Man lär så länge man har elever, brukade jag säga, men det här var faktiskt en statusrad på Facebooks förtjänst.

Nya gamla grejer

Man ska inte underskatta glädjen i att få köpa någonting nytt ibland.

Igår var jag på second hand-jakt efter en klänning till en "klädsel: kavaj"-fest. Jag hittade ingen, men däremot två andra plagg. Det första var en topp i stark fuchsia med paljetter runt halsringningen och trekvartsärm. Först lät jag den hänga, fast jag kände direkt att det var en finare sorts viskostrikå och den verkade helt oanvänd. Jag tyckte färgen var lite fel för mig.

Jag vandrade vidare och trodde inte mina ögon när jag stod framför exakt den typen av knickersjeans (vadlånga, något baggy, detaljsömmar och knappar på vaden) som jag är sugen på att ha till sommaren och som är snygga att dansa i. De såg också ut att vara oanvända och var av märket Bon´A Parte, vars katalog jag beställer ur ibland (danskt naturligtvis). 60:-!!!

In i provhytten tog jag dessutom med mig ett par andra jeans, mörka av märket Bläck, och fuchsiatoppen. Jeansen satt skitsnyggt på benen, men eftersom det var herrmodell gick de inte runt mina kvinnliga höfter. Smällar man kan ta när de andra två plaggen satt perfekt! Totalsumma 130:-

Jag vet ju att second hand är bra, men jag har liksom aldrig tagit mig tid att bläddra runt bland plaggen och ibland luktar det lite sunkigt. Det här är definitivt min nya grej. Tid har jag ju och i onsdags hade jag precis sålt två konstböcker för 120:-.

Ur en arbetssökandes torsdagsagenda

- Plocka 954. Bara en liten omväg i solen.

- Köpa strumpbyxor.

- Kolla second hand efter finklänning till kommande fest.

- Lämna böcker på biblioteket och låna några nya.

- Bli bjuden på en öl av före detta arbetskamrat.

- Dansa.

Total summa 90 kronor om jag ej hittar klänning.

Lift

The only way is up! Visst låter det dessutom trevligare med en uppfärd än att bara åka "UPP" eller "NED" eller kommendera "HIT". En uppegupptäcksfärd skulle sitta fint idag.

Nödsituation

Nu när jag är så här ekonomiskt begränsad så händer fantastiska saker.

Mina vänner bjuder på en latte här och ett glas vin där. En vän har bjudit mig på en heldag på Yasuragi Hasseludden. Hon hade presentkort och valde att ta med mig, vilket skulle känts lyxigt vilken dag som helst men extra mycket nu. Min bästis var här en kväll och hade tio lila tulpaner bakom ryggen när hon kom, för hon tänkte att jag inte unnade mig det med min budget trots att jag älskar tulpaner. Jag har käkat flera gånger hos min granne och sett på hennes filmer och bara en gång har jag haft med mig vin (som hon inte ens drack så mycket av). Igår var jag på söndagsmysmiddag hos en gammal kollega och hennes man och på torsdag ska en annan gammal kollega och jag ta en öl eller två, på hans bekostnad. Så där håller det på.

Jag kan tänka att jag har en hel del att bjuda igen när jag får pengar igen.
Eller så kan jag tänka att jag har goda vänner, som ställer upp i nöden.

Så tråkigt att klockorna stannar

Jag är sjuk! Det är ju inte så ofta så jag tycker alltid extra synd om mig när jag blir det. Det som började som heshet, nysningar och nästäppa gick trots fyra dagars vila över i feber och halsfluss. Nu har jag fått Kåvepenin i alla fall. Det är lustigt vad det smakar barndom (minns när jag var 9-10 år och det gick åt ett halvt filpaket innan jag äntligen fick svalt dem).

Hur som helst så är det värsta att det är så tråååkigt att vara sjuk. Tråkigt så klockorna stannar. Jag tappar tidsuppfattningen när jag sover lite här och ser konstiga tv-serier lite där. Igår morse vaknade jag med feber och vinglade huttrande ut i köket efter Panodil. Jag slängde ett öga på köksklockan för att se om jag vaknat tidigt eller sent. Hon var tjugofem över två! För en kort stund hann jag tänka att jag i mina feberyror faktiskt sovit bort hela måndagen, men sedan såg jag hur sekundvisaren spasmiskt stod och högg på fem sekunder i och förstod att den stannat.

Slutlattat?

Jag har ännu inte betalat mer än 32 kronor för en latte på ett fik. Där går min smärtgräns, när ett halvkilo bryggkaffe kostar lika mycket (nästan ett helt kilo om det är extrapris). För några veckor sedan var jag på Coffehouse by George vid Odenplan. Jag blev bjuden på en latte, vilket var tur eftersom de tog 37 spänn! Igår var jag bara inne och vände på Coffehouse by George i NK-huset. De tog 39 kronor för en latte och 110 för en bakad potatis med räkor, som min kompis ville ha. Då gjorde vi det enda rätta och avbröt beställningen och gick. Som min kompis sa: "Det är inte okej."

Hur funkar den där franchisegrejen egentligen? Får samma kedja ha vilka priser de vill?

Att rätta mun efter a-kassan

Jag är en fattigråtta nu för tiden. Det ekar sorgligt tomt i kylskåpet. Allt som kan betraktas som onödigt förblir oersatt när det är slut. Således har jag ingen smörgåsgurka, ingen lingonsylt och ingen saft. Ketchupen tog slut häromdan och honungen också, precis lagom tills jag behövde den för att lindra begynnande förkylningssymtom.

Kläder har jag inte heller köpt på ett halvår eller mer. Att alla mina t-shirts och strumpor ser grådassiga och slitna ut lyckas jag än så länge bortförklara med att allas strumpor ser ut så i vårens obarmhärtiga ljus.

Mat och kläder måste jag ha, men något som jag brukar kosta på mig för att må bra är tjänster i form av kiropraktorbesök och fotvård. Det har varit uteslutet att få in det i budgeten nu. Behovet av kiropraktorn försvann i och för sig i samma stund jag slutade mitt förra jobb, men fotvårdsbehovet är större än nånsin. Idag ska jag gå på fotvårdsbehandling, pedikyr och vad- och underbensmassage! Jag har fått 50% rabatt genom ett erbjudande. Snacka om att det känns lyxigt. Jag har inte varit sedan i mars.

Baba Alling Glans

Jag är ju i allmänhet förtjust i långa killar, men det finns en sak som smäller högre än höjd över havet. I själva verket finns det en hel rad saker, men den jag tänker på nu är humor.

Därför vill jag härmed tillkännage två killar som har dispens om andan faller på (jag tror de är upptagna nämligen): Det är Morgan Alling och Johan Glans. Jag tycker att de verkar helmysiga båda två.

Min hjärna och jag

Jag upphör aldrig över att förvånas över min hjärna och dess selektiva seende.

Efter att ha läst hittills åtta böcker i Alexander McCall Smiths serie om Damernas detektivbyrå samt en i serien om Filosofiska söndagsklubben har jag nu lånat tre stycken i serien om Professor Dr von Igelfeld. Jag satt och drack en kopp kaffe och läste i "Portugisiska oregelbundna verb" som den första boken heter och på sidan 43 dyker en professor J. G. K. L. Singh från Chandighar upp.

Knappt hade jag sett ordet "Chandighar" förrän det började bläddra i arkiven uppe på hjärnkontoret och jag visste att jag hade läst någonstans om denna plats tidigare idag, men aldrig tidigare före det. Ibland - om det är ett ansikte som ska placeras kan jag få bläddra länge i mina imaginära arkiv. Nu visste jag direkt att det varit i DN. Ett under bara det, eftersom jag i princip bara bläddrat rakt igenom den. Efter ytterligare en genombläddring hittade jag bildtexten som levererat informationen tidigare under dagen. Jag läste inte ens Dan Jönssons krönika. Jag såg bilden och läste bildtexten "Mats Eriksson skildrar den indiska idealstaden Chandigarh, här 'The high court, Chandigarh', 2003".

Datumparkering

Om jag inte visste att det är datumparkering på min gata skulle jag kanske ha trott att vi haft en hel armada av marsianer här inatt. Mycket väluppfostrade marsianer, vill säga, som satt sig in i hur det parkeras här på Tellus.

Trots den bilfria gatan har jag håvat in 935, 936 och 937 idag. Känns oerhört bra!

Du är inte ensam i kollektivtrafiken

Jag förväntar mig inte att alla människor ska vara väluppfostrade. Men vad hände med sunt förnuft, vanligt hyfs och hänsyn? Det kryllar av egon, stora som fyra säten på tunnelbanan.

Idag har varit en embarmligt mörk dag. Det är jag den första att skriva under på - men så sitter jag heller inte och vrålgäspar utan att hålla för munnen så personen en meter framför får en titt på vad jag åt till frukost och kanske även lite härlig utandningsluft på köpet!!! Vad är det med folk? Nyser, hostar och gäspar gör man bortvänd eller med förhållen mun. Det lär man ju småbarn. Eller...?

Och vad är det med spottande? Vad är det som driver människor till att sitta på en bänk vid en busshållplats och loska så att det är helt blött och slemmigt på marken (isfläck kan det bli den här årstiden). I min värld är det otroligt nonchalant att spotta inomhus och dit räknar jag faktiskt kaklat golv innanför tunnelbanespärrarna. Är det okej så länge nån annan städar?

Värst just nu är ändå det som jag vill kalla den nya tidens bergsprängare. För 20 år sedan kom de med värsta kassettdäcket på axeln och full kräm. Nu räcker det med en mobiltelefon och några mp3-filer för att störa en hel tunnelbanevagn. Jag tänkte skriva att tonåringar är värst, men efter att ha åkt tvärbana med nån minaretliknande sång på högsta volym är jag beredd att ändra mig.

Tre är, som bekant, en spaning. Adjö!

Årsstämmor

Jag var på årsstämma i bostadsrättsföreningen igår. Jag kände ett kollektivistiskt och demokratiskt ansvar. Dessutom ville jag se om samlingslokalen eventuellt skulle kunna hålla måttet för en rackabajsarns 40-årsfest vad det lider.

Det började klockan 19.00 och när jag kom sa jag att jag måste gå senast 20.30 (salsa). Ja, då skulle vi vara klara. "Inte mer än en timme.".

Årsstämmor är grymt tråkiga, men ganska roliga på ett knastertorrt sätt. Början gick jättebra. Han som höll i stämman var nån extern snubbe som körde järnet, men sedan kom vi till årsberättelser, balansräkningar och noter, alltsammans förevisat med en projektor men pyttelitet så man inte såg siffrorna. Och sedan visade sig att många av de här grannarna jag har, men aldrig ser röken av, hade en och annan fråga eller observation.

När jag tassade ut (med min prassligaste vinterjacka) hade de bara hunnit till "beslut om fastställande av resultat- och balansräkning", vilket var punkt "j" av "a-t".

Och snart kommer årsmöte med kören. Då förvandlas mina trevliga körkamrater och fram kryper alla pensionerade akademiker och före detta ordförande i olika styrelser fram, för att inte tala om körmedlemmarna som varit med sedan körens grundande. Man kan inte säga pip med mindre än att det ska bläddras i stadgar och säger man mer än pip så blir man invald i styrelsen. Slutsats: silvertejpen på när det stadgeenligt utlyses om årsmöte.

Sjuttio to go!

I år kommer jag att bli klar med mitt nummerplåtssparande, det törs jag lova. Jag ska inte börja om, det lovar jag också. Jag behöver lägga min blick och energi på annat håll. Nu ser jag fram emot den dag då jag kommer till 999. Eftersom jag fortfarande är arbetssökande har jag övervägt att eventuellt besöka en eller annan större parkeringsplats. Trots att jag tycker att det är fusk skulle processen kunna påskyndas något. Det är smutstorr januari och många skyltar ser ut så här:

Numret är fingerat och har ingenting att göra med numren i blogginlägget.

Å andra sidan har jag overkligt flyt nu: 924 igår (på min gata), 925 och 926 igår (på Sveavägen), 927 på syrrans gata, två (!) stycken 928 (på samma parkeringsplats när vi skulle hämta Busen på dagis). Anmärkningsvärt är att syrran föraktfullt höjer ett iskallt ögonbryn när jag jublar över det fantastiska i att se två 928:or så nära varandra. Hon är för ung att vara så ironisk. Dessutom samlar hon själv på rådjur!

Idag tog jag 929 på solpromenad med ögonvittne.

Tio år

1999 kan kännas som alldeles nyss eller ganska länge sedan. Eftersom det är tio år sedan roade jag mig med att läsa min gamla kalender från det året (vad ska jag säga - det är alldeles för många mellandagar).

1999 var året då jag hade min första hemdator via jobbet och internet med modem. Jag har på ett ställe gjort en anteckning om hur fantastisk informationstekniken var när jag kunde skicka ett dokument via e-mail. Jag gav också efter och skaffade slutligen ett kontantkort till mobiltelefon och satte i syrrans avlagda Philips fizz (med utdragbar antenn) och var jätteorolig att någon skulle ringa medan jag satt på pendeltåget, för jag tyckte det var oerhört pinsamt. Jag visste inte hur jag skulle öppna ett sms som jag fick på min 30-årsdag.

Det hände rätt ofta att jag somnade framför tv:n med linserna i och fick gå upp och försöka få loss dem från ögonvitorna. Det skulle dröja fem år tills jag lasrade dem.

Det jag ägnade fritiden åt var teatern ute i Haninge. Jag hade ingen aning om att det var så ofta. Jag bodde i princip där ute av kalendern att döma. Så gick jag på långa promenader med Prinsessmamman, som då för tiden bodde nästan granne.

Jag ringde farmor ibland och hon mig. Sedan försvann hon gradvis ur mitt liv och dog i juni förra året.

Vår älskade hund fick somna efter att ha varit riktigt dålig. Han blev nästan 15 år.

Jag var på en föreläsning med Aidan Chambers, som för alltid skulle förändra mitt sätt att se på läsning och böcker. På hösten hoppade jag av teatern, men började sluka böcker på ett sätt som jag inte gjort sedan jag var tonåring.

Jag gick en illustrationskurs på Folkuniversitetet, åkte Fritt fall mot bättre vetande, fick tvätta alla kläder om jag varit ute en kväll eftersom de stank av cigarettrök, var på tvåveckors chartersemester på Zakynthos, magnetröntgade ett knä och en fot på Sophiahemmet, hade järnbrist med bara snäppet bättre värden än i år och sade upp mig från en skola för att bli värvad av en annan.

På julafton spelade vi TP Millennium. Mamma var inte med, men satt i rummet intill och ropade: "Det kan jag!" och "Gud, vad enkelt!". Julafton 2008 spelade vi Rappakalja. Ett tips inför julen 2009 eftersom hon inte kunde ett enda svar :)

Bokbokslut 2008

Dags att sammanfatta 2008 års lästa böcker. Listan omfattar de skönlitterära böcker jag läst under förra året och innehåller 28 titlar, precis som 2007!

- Av dessa 28 är endast åtta deckare. Förra året var det hälften och jag tyckte att det lät lite för att vara jag. Däremot har jag läst sex fantasyböcker i år och det är mycket.
- Det totala antalet författare uppgår till 17. Tre vardera av Terry Pratchett, J. K. Rowling, Connelly och McCall Smith, två vardera av Paulo Coelho, Isabel Allende och Läckberg. Man kan se tydliga trender i mina försök att läsa ut serier/läsa allt av vissa författare.
- I januari läste jag tre böcker.
- I mars läste jag en bok. Den var i och för sig bra.
- I april läste jag sju böcker. Detta var min mesta fantasy-månad, Pratchett och sträckläsning av de tre sista Harry Potter-böckerna, som jag ville ha läst innan någon glappade om slutet.
- I maj läste jag tre böcker.
- I juli läste jag fyra böcker.
- I den åttonde månaden läste jag åtta böcker. Ett tydligt tecken på mina nya rutiner i tillvaron som arbetslös. Jag gick till biblioteket varje måndag och lånade sjudagarslån, bevakade ”inkommet idag-vagnen” som en uggla och lånade dvd-filmer.
- I november läste jag två böcker.
- Jag läste alltså inte en enda bok under fem av årets månader! Lite anmärkningsvärt, men bevisar väl att jag är en periodare av rang. Jag formulerade också ett livsavgörande beslut under våren, vilket tog ansenlig energi. Dessutom bokför jag endast skönlitteratur. Jag har kanske läst lika många andra böcker.

Årets bästa: Vindarnas ö av Elisabeth Nemert
Rolig titel - tråkig bok: Kåta renar begår inte självmord
Ny bekantskap: Michael Connelly – Harry Boschs fader – skapar en ny huvudrollsinnehavare som jag inte vet om jag gillar. (I lagens limo)
Ny serie av gammal författare: Filosofiska söndagsklubben var inget för mig. Jag håller mig till Damernas Detektivbyrå.
Svårast att lägga ifrån sig: Harry Potter
Intresse efter tv-dokumentär i kombination med intresse för Chile (salsa, spanska): Isabel Allende
Gavs (äntligen) en chans: Pratchett, efter ivrig lobbying från Tina.
Gavs en ny chans: Paulo Coelho (jag gillade honom bättre nu än då)

Gardiner på duk (och live)

Jag är en härdad storstadsmänniska nu och tycker inte det är så förvånande att skådespelare och mediaprofiler går på stadens gator som vanliga dödliga. När mina föräldrar eller min syster från landet ;) är här brukar vi säga att vi har sett "ett pip". Pip säger vi alltså när vi ser nån (istället för att skrika deras namn).

Idag sammanföll ett pip med ett märkligt sammanträffande, vilket föranledde detta inlägg. Jag var på "Allt flyter" ikväll. De som spelar det medelålders konstsimlaget är väl i min ålder. Det är till exempel Benny Haag som är forever Xerxes för mig och Peter Gardiner.

Jag och mina två väninnor gick ut från Saga efter filmen och vandrade längs Kungsgatan och mötte denne Gardiner. Jag tyckte det var rätt coolt och lite overkligt.

Vi är vad vi heter

Jag har ju min skämmiga hatkärlek till ordvitsar. Jag sprider pappas skämt om att frisörerna säger: "Välkommen in - välkammad ut!". Just bland frisörer tycks de mest långsökta ordlekar få flöda helt utan hämningar. Det finns otaliga varianter på "Klippet" och "Klipp till" och mer begåvade namn, som "Cut the Crap". Men igår passerade jag Skövde och den för kvällen igenbommade salongen "Resecentrumfrisörerna".

Dagsljus?

Hur ska man bära sig åt för att utnyttja dagsljuset när det är ungefär lika mörkt mitt på dagen den 10 december som en sen mulen kväll i maj (om ens det)? Jag har inget emot att det är svart på kvällar och nätter. Då kan man höja mysfaktorn med ljusslingor, stearin och en gosig pläd. Det jag har svårt för att det är så skumt och mörkt på dagen!

Jag längtar tills de börjar sända den goa lilla solfilmen efter nyheterna. Strax efter nyår vill jag tycka att det blir ljusare igen. Det gäller bara att hänga i tills dess.

Ihjälskjuten=död?

Det här var en hemsk (för att den åter för mina tankar till Carolin Stenvall), men rolig påa på 4:an för några dagar sedan: "...en död präst hittas ihjälskjuten i sin prästgård..."

Fast mest fascinerande är väl ändå att jag hör en sån liten grej i ordströmmen som flödar ut ur tv:n. Selektiv språkkonstapel eller jourhavande (jag hör bara det akuta felsägeriet).

Framtidsångest

Jag har tyckt att SEB:s reklamfilmer är roliga. Bland annat han som löneförhandlar med sig själv. De allra roligaste (på ett ångestaktigt sätt) är dock de två senaste, som inte ligger uppe på hemsidan ännu. De handlar om "after work" - pensionsförsäkringar.

I den senaste filmen är det en kille som frågar sin kompis om han pensionssparar, varpå kompisen kvidande gömmer huvudet i en soffkudde. Jag delar hans känslor! Jag har en hel tidskriftssamlare full med oranga kuvert och pensionsbrev från en massa olika fonder och försäkrare eftersom jag haft minst tre olika arbetsgivare de senaste tio åren. Jag orkar aldrig ta tag i det och sätta mig in i vad jag har eller om jag kan samla det på nåt sätt. Jag har aldrig ansett mig ha tillräckligt med pengar för att starta ett eget sparande och nu har jag inget jobb alls. Plus lågkonjunkturen. Inga stora arv att vänta. Ingen trissvinst. Ingen rik man.

Hit med en kudde!!

(i kombination med äldrevårdens förfall kan vi lika gärna återinföra ättestupan)

Motarbetad miljövän

När jag växte upp trodde jag att jorden skulle gå under på grund av kalla kriget och att nån tryckte på fel knapp så det blev kärnvapenkrig. Nu tror jag snarare att vi fixar att förstöra jorden utan kärnvapen, så jag försöker dra mitt strå till stacken för att skjuta upp den dagen. Jag har till exempel bara flugit fyra gånger i hela mitt liv (t.o.r. så åtta då). Det borde vara enkelt när man betänker konsekvenserna av fortsatt utsvävande leverne, men ibland blir det onödigt svårt på grund av olika omständigheter:

1. Lågenergilampor ger skumt ljus och låter mystiskt.

2. De ekologiska och KRAV-märkta bananerna på mitt ICA ligger förpackade i plastpåsar om fyra eller fler. Jag gillar i och för sig mogna bananer, men att slänga dåliga är inte så bra för miljön.

3. När man kommer till sopsorteringen med två kassar på väg ut nånstans (alltså inte har för avsikt att gå hem direkt igen) så FÅR det inte vara proppfullt i containrarna.

Så - tre är en spaning! Adjö!

Konsonanter på rad

När man ser konsonanterna rpspl ser de outtalbara ut. Om man däremot ser dem inne i ett ord, så här: Sköntorpsplan så är det inga problem.

Dock upptäckte jag raskt, genom googling, att det så klart finns sammansatta ord med fler konsonanter i följd. Jag tycker dock att borstjschlager och världsschlager är något krystade ord. Bondskt och skälmskt, däremot är ju riktiga, icke sammansatta ord med många konsonanter.

A trip down memory lane

Näst bäst efter google är nog YouTube. Man kan söka på artister man nästan glömt, låttitlar, humor, filmsnuttar för att inte tala om salsa. Här bjuder jag på min favoritmupp genom tiderna. Han heter Flat Eric eller Mr. Oizo och gjorde reklam för Levi´s i slutet av 90-talet eller början av 2000-talet. Jag bodde nära Farsta då och de hade en Levi´s-butik där man kunde köpa den gula muppen. Jag gjorde inte det, trots att han fick mig på så bra humör. Han var för dyr. Nu kan man köpa honom - ännu dyrare.

Oumbärliga google

Hur klarade jag mig utan Google? Jo, jag hade ordlistor och uppslagsböcker eller ringde en vän. Här är ett praktexempel på hur jag kan gå till väga när googlar the 2008 way:

Ett frö såddes redan i slutet av sommaren, när jag såg "Sex and the City" på bio. Mäklaren som visade våningen Carrie och Mr Big tittade på verkade bekant...

Fröet låg och grodde. Om det nu inte var han så påminde han åtminstone jättemycket om en som spelade i en tv-komediserie på 90-talet. Men vad hette serien? Namnet påminde om Sex and the City. Det handlade om en tjej som var serietecknare. Hon bodde i New York, hade katt, en förvirrad granntjej och en färgläggare/assistent. Han spelades av den här killen. De hade ett sånt där munhuggarsätt att man förstod att de förr eller senare skulle bli ihop. Jag googlade på serietecknare, jag hittade på namn...kanske var det Cathy, jag gjorde mitt bästa men hittade inte de rätta sökorden.

Jag frågade vänner. Några kände vagt igen beskrivningen. Så var jag hemma hos syrran och zappade förbi "Tillbaka till framtiden", som gick på tv den kvällen. Vips fick jag min krok. Väl hemma googlade jag på rollistan till den filmen, för jag hade kommit på att hon som spelade mamman var serietecknarbruden. Sedan gick det fort: Hon heter Lea Thompson. Tv-serien hette "Caroline in the City" eller på svenska "Singel i Stan". Den gick 95-99. Killen heter Malcolm Gets, och ja, han är mäklaren i "Sex and the City".

När jag hade googlat klart youtubade jag självklart...

Önska kostar ingenting

Jag var hemma hos Busen och Snubben i veckan. När posten kom medförde den två leksakskataloger som Busen och jag noga gick igenom. Dagen innan hade jag frågat honom vad han önskade sig i julklapp och då sa han "inget särskilt". Det förvånade mig, med tanke på förra årets digra lista (kan ha att göra med en förlamande tomteskräck).

Längst bak i katalogen fanns förtryckta önskelistor.
Jag: Hmm, jag kanske skulle skriva en önskelista i år.
Busen: Vad önskar du dig då?
Jag: Ett jobb, en man, en i-pod och en ny resväska.
Busen (beklagande): Men, Baba, jag tror inte att du kan få ett nytt jobb. Man kan nog bara önska sig saker.

Om Busen är en utsänd tomtenisse så funderar jag på om jag ligger bra till och om en man är en sak...

BAB 999

Kolla vad jag hittade när jag var i hemstaden! Och det stannar inte där. Redan på lördagkvällen när jag precis kommit dit såg jag 896. 897-899 på söndagen under några timmar. Det här är en kommun med 37 773 invånare...

I tisdags åt jag lunch med pappa och vi körde på lite sightseeing (beskådade bland annat den typ fem våningar höga "skrapan"), men ingen 900. Det hade varit kul. Från bussen kunde jag dock via sms meddela pappa att jag tagit 900 i en annan liten stad. Jag hade knappt lagt ned telefonen förrän bussen mötte 901. När jag kom hem till min gata stod 902 där och hälsade mig välkommen.

Igår, onsdag, stod 903 utanför min salsaskola. Idag tog jag 904 i en rondell och 905 utanför en stormarknad.

Jag tror jag måste fråga Vägverket om de ger fler bilar plåtar med höga nummer. Det måste de nästan, det har min kompis konstaterat.

TUT

Det är inte bara siffror jag kollar på nummerplåtarna som jag samlar. Ibland hittar man roliga ord som bildas av de tre bokstäverna. Några favoriter:

TUT - klockren no 1
HEJ - trevlig hälsning i trafiken
ULK - roligt i största allmänhet

DYR hade vi på en bil när jag var liten, men nu läser jag på Vägverkets hemsida att det är en bokstavskombination som inte används längre därför att de kan väcka anstöt.

TAX är ett djur som tydligen går bra, men de anstötsväckande djuren är APA, GAM, GET, LUS, MUS, ORM.

Visa pattarna!!!

På Lindex underklädsavdelning finns en egen liten hyllsektion för bh-tillbehör. Bland annat finns olika typer av kuddar att lägga i bh:n. Materialen såg spännande ut så jag var tvungen att klämma lite och mitt i klämmandet fick jag se dessa små inlägg (de till höger) som man ska lägga i bh:n om man vill att det ska se ut som om bröstvårtorna är styva hela tiden. Se mitt tidigare inlägg i debatten här.

Jag har åtminstone en kompis som har bröstvårtor som alltid är styva, som ser detta som icke önskvärt. Jo men, strax intill de konstgjorda för evigt styva vårtorna kan man istället välja nipple cover-inlägg. Något för alla.

Det är när man står framför en sådan hylla som man kan få en massa olika tankar om vart världen är på väg avseende till exempel utseendefixering, valfrihet, i-landsproblem och så vidare.

Jag förstår att bröstvårtor fascinerar. Jag utsatte mig för livsfara i måndags och gick till Butterick´s (höstlov+snart halloween) med Busen för att han skulle köpa vampyrtänder. Väl inne ringde syrran på mobilen så jag föste in oss i ett hörn där vi inte riskerade att bli nedtrampade. Medan jag pratade med syrran stod Busen och klämde på de gigantiska bröstvårtorna på ett "förkläde" till förbipasserande fnisstjejers stora glädje.

Höstglöd önskas

Nu är den där tiden på året igen. Den då jag vill ha nån att hålla i handen medan jag sparkar i lövhögar eller mysa med framför min bras-dvd (i brist på öppen spis). Hösten är värsta singelårstiden. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas.

Det är inte riktigt rumsrent att erkänna att man längtar efter nån. Folk blir nervösa och börjar ha åsikter om att det väl inte ska vara så svårt och att jag inte får vara för kräsen och att det minsann inte är någon dans på rosor att leva i en relation om jag trodde det. (Have I heard it before...)

Jag drömmer vidare. Jag har för sjuttsingen bara sett bras-dvd:n en gång!!

Välbevarad hemlis

Det måste vara en dålig översättning, men enligt Facebooks reklammarginal har jag en hemlig älskare. De menar nog hemlig beundrare. Hemliga älskare kännetecknas av att ingen känner till dem, men inte är de så rackarns hemliga att inte ens den som har en har märkt något.

Ja, säga vad man vill om Facebook, men de skulle behöva nån som jag som jobbade där och höll lite ordning på språkbruket.

Generalrepetition

Ikväll kör vi genrep på Mozarts Requiem med orkester och solister. Ska bli riktigt roligt. Jag älskar den där kollektiva känslan av att vara med och skapa musik och klanger. Den får man ibland på repetitioner, men oftast på konserter, när alla skärper till sig och är på tå.

(helt oavsiktlig fortsättning på krigstermerna)

Jobbfronten

Det bidde nederlag avseende det här jobbet jag ville erövra. Det känns tråkigt för att jag ändå kom så långt och hann hoppas, men jag trodde jag skulle bli mer besviken än jag blev.

Nya tag. Jag ska bara omgruppera styrkorna, mobilisera kraft och allt det där.

(notera krigsmetaforerna)

Språkkonstapel i alla lägen

Idag har jag sett ihopskrivningen medelåldersman (SvD). Jag trodde man sa medelålders man. Men varför inte, man säger ju tonårsflicka.

Tankarna gick till stenåldersman, men det kanske mest beror på att jag hittade ihopskrivningen i en artikel om mannen som nu gripits som misstänkt för mord på Caroline Stenvall. Det är lite hemskt att jag ser en "roande" sak i ett sådant hemskt sammanhang, men just där är det extra viktigt att det inte blir några lustigheter. Som på min farmors begravning, där namnet Tord var stavat Trod i guldskrift på kransbanden längst fram vid kistan. De hann ändra det i sista sekunden. Sådant ska man inte behöva ta i just i den stunden.

Ring, telefon, ring!

Det är nu mitten av veckan. Jag har inte fått veta något mer om jobbet jag vill ha än att den sista intervjun var idag istället för igår. Sedan måste de väl bestämma sig, men kan de göra det fort för jag vill veta. Faktiskt också om jag inte får jobbet så vill jag veta.

För övrigt har jag varit på arbetsförmedlingen och gjort en ny handlingsplan idag. Hade ju hoppats få segla in där och säga att det inte behövdes.

Spion-ICA

Jag fick ICA:s tidning Buffé idag, men ingen bonuscheck. Det saknades 310 poäng. Däremot fick jag nyheten "mina varor". En bra idé tänkte jag spontant, för jag brukar inte ha så mycket användning av de kuponger man annars får. Sedan vände jag på lappen och där stirrade "8 varor du brukar köpa" på mig. Jag erkänner keson, tonfisken och Proviva-drycken, men blodpudding, Knorrs pastamixer och bodylotion har jag kanske köpt en av varje det senaste året.

Å andra sidan undrar jag var Marabous nya premiumchoklad med citron och ingefära tog vägen i den här frekvenstabellen. (20% på 25 kronor blir ju hela 5 kronor och det får man utnyttja en gång)

Den största kontaktytan

De senaste dagarna har jag fått upp ögonen för ett fenomen, som rör just ögonen. Folk tittar inte på varandras ögon eller ansikten. Jo, när man går på intervju tittar både den arbetssökande och den som intervjuar mycket noga på varandra i både ögon och kroppsspråk. Föräldrar tittar på sina små barn och nyförälskade har svårt att titta någon annanstans än i ögonen på föremålet för den ömma lågan.

Men tänk ett par i slentrian en oktoberdag. De kan klara av alla morgonbestyr utan att titta på varandra (i skift i badrummet, näsan i tidningen, koll ut vad det för väder, handlar du?). Hela dagen ger man på jobbet. Kanske tränar den ena yoga och den andra innebandy. Kvällen spenderas sida vid sida, vid diskbänken, framför tv:n, i sängen. Ännu mindre tid för varandra får ett par med barn. Tänk om enda gången de tittar till på varandra är när de blir irriterade och spänner ögonen i varandra.

Okej, nu kanske jag målade upp en överdrivet dyster oktoberdag...eller inte ändå. Det är bara för att jag stod bakom ett par, som mycket väl kunde ha det så, i busskön igår. Hon tittade vädjande på honom (med yogamattan ihoprullad under armen) och när de äntligen pratade så sa han något tillrättavisande spydigt, fortfarande utan att titta på henne.

Fy fan! Ni som har någon att titta på. Gör det redan ikväll! Ni kanske upptäcker något nytt, eller någonting gammalt som ni hade glömt.

Tänk inte på att du väntar

Intervjun är över. Jag har gjort det som kan göras. Nu är det bara det värsta kvar...väntan. Jag kan förvänta mig någon sorts återkoppling tidigast i mitten av nästa vecka. En vecka som kan gå så fort när man har roligt. Hm, min slutsats blir alltså att försöka se till att ha så roligt som möjligt så tiden går fort. Det har ju börjat bra med solsken och fika med mammaledig vän samt bäbis. Jag stickar på en mössa som ser ut att kunna bli klar snart och ikväll är det kör. Plötsligt är det bara sex dagar kvar.

På tå

Jag är lite, men bara lite, nervös. Om tre timmar sitter jag i min andra intervju till ett jobb jag väldigt gärna vill ha. Då ska man vara lite nervös så man är på tå, liksom. Känslan jag har är god, solen skiner och jag vet att jag gör bra ifrån mig på intervjuer. Det är bara att göra sitt bästa. Vill de sedan ha en annan kandidat så var den personen mer passande än mig. Fast jag undrar vem som kan passa bättre än jag...

Djurnalist, javisst!

Jag brukar ju säga att tre är en spaning och Expressen har nu nått långt under lågvattenmärket i rubrikförfattande tre gånger på lika många dagar. Generellt sett tycker jag att tidningar når lägst på sportsidorna, men här har någon haft lite för mycket skojig tid kring artiklar om djur.

Nr 1: Minibambi har hjort entré (om ett rådjurskid)

Nr 2: Här nallar björnen mat på restaurangen (ingen kommentar)

Nr 3: Voffo kan ingen hjälpa Samson? (Samson är en hund)

Undrar om det är min pappa som har extraknäck där, eller jag kanske på en riktigt flamsig dag.

Leif GW och samhällsmedborgare Baba

Hittills den här hösten har jag inte missat ett enda avsnitt av "Efterlyst" (eller "Golnytt" som det kallas på andra sidan stängslet). Det är inte alls lämpligt för min fantiserande, kriminalromanälskande person, men så är det nu. Hasse Aro tycker jag inget speciellt om, men jag har blivit mycket förtjust i Leig GW Persson. Jag kommer på mig själv med att småle varje gång han sitter där och grymtar fram nåt expertutlåtande. Detta förvånar mig eftersom han inte alls slår mig som en person som jag skulle gilla. Han håller inte ögonkontakt (åtminstone inte med Aro, som i sin tur i och för sig flackar med blicken hela tiden när Persson pratar), han mumlar och stånkar, han kan prata på hur länge som helst, han skiter uppenbarligen högaktningsfullt i att han är i bild och i direktsändning. Men jag gillar hans glimt i ögonen, hans språkbruk, erfarenheten i olika typer av brott och att han sitter och drar sig själv i polisongerna. Igår var han riktigt rolig efter Hasse Aros onyanserade (men befogade) utbrott över fotbollshuliganer.

Skämt åsido är det ett bra program, som ställer en hel del till rätta. Det är bra att hota småbarn också med, har jag märkt. För någon vecka sedan sa jag till tre killar i yngre tonåren att lägga av med att lägga stenar och pinnar på tvärbanerälsen. De var inte särskilt kaxiga, men jag hade följande ordväxling med en av dem:

- Vaddå, då? Vad kan hända?
- Ja, det är skadegörelse. Ni kanske blir filmade just nu. Ser ni inte på Efterlyst?
- Äh...det finns inga kameror här.
- Det vet man aldrig. Jag skulle aldrig våga göra nåt kriminellt. Man blir filmad hela tiden.

Varpå de sparkade bort stenarna och klättrade upp på perrongen igen. Haha! Det där har jag nog ärvt efter mamma. Hon brukade lura ungdomsgäng med att vi hade grannsamverkan i kvarteret.

Dålig skylt

Den här skylten retar min lust att försöka bevisa att man säkert visst kan lyfta där. Ej är väl ungefär som inte - hjärnan hör bara "Lyft här!".

Onödig skylt

Jag är och har alltid varit en väldigt lydig liten moster, men när jag ser sådana här skyltar så kliar det i bustarmen. Jag bara måste känna om dörren är låst och undra varför skylten i så fall över huvud taget behövs. Vi har väl redan förbud så det räcker!

Fel fel fel fel fel

När jag flyttade till Stockholm tänkte jag att jag ofta skulle sitta själv på fik eller en kvarterskrog och känna mig bekväm med det. Det har jag aldrig gjort. Nu när jag är arbetssökande så passar jag på att öva. Jag väljer, så här inledningsvis, gärna barplats i fönster. Det känns lite mer avspänt och så kan jag glo på folk och nummerplåtar.

Det är ganska mycket folk som fikar mitt på dagarna, mest småbarnsföräldrar. Jag antar att de är där av samma anledning som jag, nämligen att få någon sorts social input. Barn gör mig oftast ingenting om de inte gallskriker eller om deras föräldrar inte helt saknar hyfs och sunt förnuft...

Igår satt jag i ett fönster och åt kycklingpasta när det två stolar bort kom en pappa och hans gissningsvis fyraårige pojke. Fel 1) Val av plats. Pojken fick äta sin kanelbulle med bordsskivan nånstans i ögonhöjd. Fel 2) Vad gjorde pappan medan han väntade på sin panini? Tog en Metro och lät sig helt uppslukas av den. Han var okontaktbar. När sonen två minuter senare meddelade att han var klar svarade pappan med ett mummel. Sedan klättrade ungen runt och försökte få sin pappas uppmärksamhet - så klart. Han busade med pappans ben. "Det var jag!" Han hittade en kartong med block och penna, reklam för en träningsklubb och pratade hela tiden: "Ett block. Ska man skriva på det? Ska man skriva på blocket? Får man skriva på blocket? Ska man skriva här? Ska man skriva sitt namn? Får jag skriva på blocket? Å, en specialpenna. Det är som en sån där telefontråd. En telefonpenna. Har du ätit upp din macka pappa?" Pappan svarade mumlande ibland, men han tittade inte upp ur tidningen och såg på sin son förrän sonen rev ner hela härligheten och pappan blev tvungen att gå ned på golvet och plocka upp allt. Här gjorde han rätt 1), för han blev inte arg på sin son. Sonen hade nu börjat intressera sig för mitt sällskap, så när pappan återgick till tidningen arbetade Vincent (som jag nu visste att han hette) metodiskt bort mot mig på det 20 centimeter breda utrymmet mellan bordsskivan och fönstret. Inte förrän han stått där en stund, hämtat upp ännu en reklamskylt och varit på otäckt nysnära avstånd från mitt kaffe sa pappan "Kom här Vincent. Du stör."

Jag måste också bara kort referera till den mamma som idag fick mig att ta till mina skumgummiöronproppar (som lyckligtvis alltid bor i handväskan). Fel 1) Hon pratade högt och undervisande om allt, som för oss andra omkring mer än för sonen. När de hade betalat och satt sig skulle sonen inte ha blåbärsmuffins. Mamman gjorde fel 2) när hon gick i en lam jo/nej-diskussion med sonen så han sprang ut i foajén utanför och fel 3) när hon kom tillbaka med honom och köpte en annan muffin (som han sedan knappt åt av). Sedan började hon läsa högt ur en saga om några hönor. Inte så mycket fel mot honom, men mot mig! Jag tvingades höra fler kommentarer av undervisande karaktär, som när han hällt Trocaderon utanför glaset (även det efter en jo/nej-vill själv-diskussion): "Ja, nu hällde du själv och då kom det lite i glaset och så kom det här!" eller "Nu ska vi gå till a-poteket, förut var vi på biblio-teket, men nu ska vi gå till a-poteket."

De skumgummiöronproppar finns inte som kan bespara mig detta uppfostringselände. Nej, jag har inte egna barn men jag har en hjärna!

Yrken jag beundrar - butiksbiträde på Lakritsroten

Att komma på idén med en butik som bara säljer lakrits är beundransvärt i sig. Särskilt i min värld eftersom jag aldrig upphör att fascineras av små specialbutiker som bara säljer till exempel jonglerbollar, gardinfransar eller beslag.

Men vad jag beundrar de som jobbar där! Att sitta i ett litet rum fullt av bara lakrits utan att falla död ner av högt blodtryck på grund av salmiaköverdos. Det mesta var cellofanförpackat, men det fanns små skålar med provsmakbitar.

Lakritsroten heter butiken. Den ligger på Odengatan 15. De har till och med riktiga lakritsrötter som ser ut som pinnar. Vi köpte sådana på hälsokosten när jag var liten. Man fick fullt med flisor i munnen av dem. Jag är salmiakoman så idag handlade jag: Salmiaklinser - holländsk delikatesslakrits, Ryfors saltlakritsrem och ett litet rör med salmiakpulver.

Saker som stör mig

Skyltdockor med styva bröstvårtor. Det retar mig varje gång jag ser det, vilket är ofta. Varför ska de ha det?

Ljudet av små fötter...

Jag vill ha en hund, men lika många gånger som jag får den längtan i blodet så inser jag det omöjliga i ekvationen. Man ska vara några stycken (två, eller en hel familj) för att ta hand om den, eller ha plats på hunddagis eller ha en snäll daghusse/matte. Fast det är nu jag behöver en kompis.

Vi hade Westie (West Highland White Terrier) när jag bodde hemma och min favorithund de senaste åren har varit strävhårig tax. Helst dvärgvarianten, eller kanintax som det väl heter. Det skulle inte utseendemässigt vara en "sådan matte - sådan hund"-relation, men jag gillar bäst små hundar. De är kaxiga och dreglar inte jättemycket.

För ungefär två veckor sedan blev jag kär i en mops. Den åkte en bit nedanför mig i rulltrappan. Mopsens matte hade lyft upp den i famnen och den gulaktiga huden korvade sig i nacken och det lilla bruna argförvånade ansiktet med sina utstående ögon stack fram. Jag måste ta mig en allvarlig funderare på om det ändå inte är genomförbart på sikt...

Låt kvastarna sopa

Även om det går lite långsamt så pågår rensning på mer än en front hos mig. Att sluta ett jobb jag inte trivdes med eller mådde bra av var det första, sedan har jag sett över fler områden. Jag har nån sorts behov av att ömsa skinn, ta fram den som är jag. Här hemma är det sälja/skänka/slänga som gäller på allt. Inga prylar går säkra. Jag frostar av frysen och slänger gammal mat, gör mig av med böcker som jag aldrig läser eller kommer läsa igen, jag har olika ögonskuggor varje dag den här veckan och de som inte passar ryker. Det känns befriande. Jag slänger barlasten! Den drar ned mig.

Inne i huvudet pågår också rensning, som i nya datorn ungefär. Jag gör nya mappar, sorterar, slänger i papperskorgen. De frågor som jag försöker besvara är: Vad vill jag göra? Vem vill jag vara? Hur vill jag leva mitt liv?

När rensningen här hemma är klar hoppas jag kunna släppa fram kreativiteten. Jag behöver inte köpa nånting. Jag har allt material. Jag behöver inte gå en enda kurs. Jag kan själv och det jag inte kan får jag väl se till att lära mig.

Jag hade hoppats på att få släppa in lite kärlek i mitt nystädade liv, men han som jag hade i åtanke ligger risigt till. Väldigt nära att bli utsopad om han inte visar sig vara till mer nytta än ögongodis. Han ligger redan i papperskorgen. Jag har bara inte tömt den än, men jag ser att jag skrev hade i åtanke istället för har...

I lööv höst!

Morgonens promenad blev en kylslagen historia. En långärmad t-shirt var inte tillräcklig. Det är fortfarande grönt i naturen, men buskar och träd dignar av nypon och rönnbär och ett och annat torrt löv singlar ned ibland. Detta gör mig ingenting. Jag älskar hösten, men det får gärna vara solsken. Tänk en sån där gnistrig rimfrostförmiddag med hög hög klar blå himmel och sol när själen flyger lätt och luften känns klar... Det blir ju mörkare på morgnar och kvällar, men jag sover till åtta på morgnarna och på kvällarna kan man tända ljus. Mysigt! Det gör mig heller absolut ingenting att man får klä på sig lite mer. Gissa vilket mode jag tycker är snyggast...höstens? Korrekt!

Uppdaterat: Glömde nästan det bästa: att sova med fönstret öppet. Det gör jag ju hela sommaren, men det är nu det är som skönast. Lagom kyligt i rummet, men man bygger ett varmt bo under täcket. Jag sover så gott och vaknar med rosiga kinder.

Tack för visat intresse, men...

Jag är egentligen inte särskilt stressad över att vara arbetslös. Jag har hittat mina egna små rutiner och försöker passa på att njuta av ledigheten. Rätt vad det är kommer den att ta slut.

Vad som dock är nedslående är när man får "tack för din ansökan, men..."-mail och särskilt när man får flera på en dag. Tendensen är att de kommer på torsdagar och fredagar (innan helgen). Tricket är att alltid ha skickat in fler än man får avslag på.

Så nu har jag sökt tre jobb före 10.00 en söndagmorgon... skribent, receptionist och kundtjänst/kontorsadministration.

Dagens förpackningsproblem

Jag har märkt att färre och färre förpackningar går att öppna med estrellarycket (där man tar tag i varsin sida av en chipspåse och rycker upp hela ena sidan snyggt och prydligt). Senast igår stod jag och svor över en påse crostinis som inte ville öppna sig på ett särskilt tjusigt sätt.

Det värsta är godis- och halstablettpåsar som är i lite cellofanaktig plast. Man öppnar ett litet litet hörn och det slutar med att botten på ens handväska är full av lösa tabletter. Om estrellarycket funkat skulle man kunna rulla ihop påsarna bättre.

Snabbsurfarn

Å, min nya dator har kommit. Nu har jag inga ursäkter för att inte blogga, svara på mail eller kolla upp saker... Man kan ha flera fönster öppna samtidigt och klickar man på nånting så öppnas det med en gång.

Attans! Kanske inte skulle sagt nåt...

Babolympics

Jag lär inte blogga ihop till ett guld i den här takten (ett inlägg/14 dagar), men idag kan ni se både Jaroslav Baba och Tirunesh Dibaba tävla i OS. Det finns en Yukiko Akaba också, men hon kvalade inte in i Babolympics :)

Jag har inte toppat formen och får väl komma igen till 2012...

Ett skratt och ett gapskratt på stan idag

Kvadrupelmoster

Jag är nu moster till fyra stycken små älsklingar i olika storlekar. Hjärtat har släppt in en till att älska, fast vi känner inte varandra så bra än. Jag ska dit och presentera mig imorgon. Och snusa på honom. Och kika på tårna. Och låta honom gripa om mitt lillfinger.

Välkommen!

Alexander McCall Smith

Som upplättningslitteratur mellan deckare och annat jag läser brukar jag slänga in en Damernas Detektivbyrå. Har just avslutat den sjunde i raden, "Lycka och ett par blå skor". De innehåller en hel del klokskap dessa böcker fulla med folk med outtalbara namn, men jag läser dem i princip rakt igenom för sin feel good-känsla.

Förra veckan läste jag den första i hans nya serie: "Filosofiska Söndagsklubben". Det roligaste med den var formatet. Eller, ja...det var inte så roligt att läsa i A4 faktiskt. Den fanns bara inne i STOR STIL-avdelningen (se bild). Nä, jag var inte alls imponerad.


Sedan läste jag en recension och rekommendation av hans nyaste serie som handlar om en professor doktor Moritz-Maria von Igelfeld. Boken i fråga heter "Ett slags tax" och handlar om en grammatikintresserad, tysk tråkmåns. Måste provas! (låter som något Fröken Bokmal skulle kunna äta sig igenom, men det får vi ju aldrig veta... )

Att titta utan att se

Jag har ju hållit på med mitt nummerplåtsletande i många år nu och kan inte sluta. Att scanna av alla nummerplåtar jag ser har blivit till en reflex hos mig. Det är mycket jobbigt att befinna sig utomlands, så det avhåller jag mig ifrån, och det kommer att bli svårt att vänja sig av med denna reflex när jag nått 999.

Ändå! Ändå hände följande idag: Jag ska ha tag på 838 nu och den har lyst med sin frånvaro. Istället ser man så klart 038, 238 och 738...och så 839 och 840 också. Idag såg jag 848. Det var ju bara tio nummer ifrån tänkte jag. Cirka en kvart senare på tunnelbanan klonkade det till i skallen. 848 är ju den jag ska ha på vägen ned och som jag inte sett på så länge att jag nästan slutat köra åt det hållet (jag går från 999 till 001 och från 001 till 999).

Då kan man ju undra hur många 848:or jag egentligen sett innan denna, utan att SE dem...

Fler tüska ü:n

Haha! Knappt har jag skrattat klart åt Natürreservatet innan jag üpptäcker att Djürgårdsfärjan går från Slüssen.

Ner med onyanserade singeldefinitioner

Ikväll satt jag med fossingarna i en balja framför tv:n, zappade och hamnade på tvåan på SVT precis när en dokumentär började. Det visade sig att det var första delen i en serie av sex om och med en kvinna som heter Jennifer Fox. Den hette En fri kvinnas bekännelser.

Jag kände så klart igen en del, men inte en del. Hon, Jennifer, är 42 (jag är inte där än) och bor i USA (ett land jag aldrig varit i) och har två älskare (jag har två färre) och massor av vänner (det har jag också) och vill hitta ett sätt att leva sitt liv (vem vill inte det) och så vill hon uppenbarligen dokumentera alltihop (på film - inte i blogg).

Medan jag satt där och tittade fick jag exakt samma grå, sorgsna, unkna känsla som jag brukar få när singlar framställs på film. Det är ändå Jennifers egen film, men det blir sorgligt som första scenen i Bridget Jones när hon sjunger "All by myself" i pyjamas eller som hela filmen "Underbar och älskad av alla" av och med Martina Haag. Allting ska handla om att gå i mål, vilket är lika med att bilda par, skaffa barn och bli accepterad av samhället. Annars är man en patetisk uddaperson som kommer att dö ensam.

Å andra sidan har jag aldrig känt igen mig i den vilda, fräscha, sexgalna och härliga singelbilden som målades upp framför allt för några år sedan och framför allt av kvällspressen. Lite Sex and the City-aktig. Men vad har hänt med alla de där singelpinglorna i filmen? Jag ska inte avslöja för er som inte sett den...men ni som gjort det, ni vet.

Mitt liv är bra och jag är min egen familj. Jag är lycklig. Helt fri är det väl ingen som är. Visst längtar jag ibland efter att dela livet med en man, men delar livet gör jag redan med många andra.

Det där skrev jag nästan i ett svep. Blev visst lite upprörd... Dokumentären var rätt bra annars. jag ska nog se de övriga delarna.

Åsiktsjustering?

Jag var i en pocket shop med min läslustiga väninna och fick syn på tegelstenen Shantaram av Gregory David Roberts. Jag har inte läst den, vilket föranledde ett höjt ögonbryn på min kusins man tidigare i våras. Han sa nåt i stil med:
- Har du inte läst den, du som läser så mycket? Den har ju alla läst!

- Ja, kanske just därför! menade den läslustiga.

Jag har ju tidigare skrivit om min skepsis mot bestsellers och böcker "som alla har läst", som höjs till skyarna av Oprah Winfrey och som ligger högst på alla försäljningslistor.

För flera år sedan när Paulo Coelhos "Alkemisten" kom ut så läste jag den och blev besviken. Jag kommer inte exakt ihåg känslan, men jag minns att jag tyckte den var så enkelt skriven. Det var som om Coelho bara broderat ut ett visdomsord. Jag läste senare även "Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät". Den gjorde heller inget större intryck på mig.

De senaste veckorna har jag ändå läst både "Elva minuter" och "Pilgrimsresan". Inför båda böckerna har jag varit skeptisk, början har gått trögt (hjärnan full av taggtrådsbollar, spanska ryttare och misstänksamhet) och sedan har jag inte kunnat lägga ifrån mig dem. Jag har skrivit av formuleringar, fått funderingar och så klart gråtit en skvätt eller två. Jag får väl erkänna att det inte kan vara en slump att han berört så många, den gode Coelho. Sedan utesluter det inte att han kombinerar det med god marknadsföring. Hur som helst har jag tänkt att jag ska läsa om de andra böckerna. De är ganska lättlästa även om innehållet kan sätta spår. Jag har också hittat hans blogg, som jag tänker ta en närmare titt på.

Och jag vill inte vara den som är den...jag kanske kan tänka mig att ge även Shantaram en ärlig chans...

Glimrande

Jag har lagat mina guldskor med silvertejp.

Facebook på svenska

Jag undrar om de använt typ en sån där översättningspenna när de översatt facebook-engelskan till facebook-sort-of-svenska. Ord för ord, alltså. Här ett lysande exempel som jag skrattar gott åt:

En av din kompis har en krossa på du.

Håll tungan i rätt mun

När jag fick syn på den här trodde jag att jag spottat ett klassiskt exempel på "Hur tänkte de här?". Döm då om min förvåning när jag googlade fram att det heter så och att till och med Tunghanteringsförbundet existerar! Det var väl bara min hjärna då...som hoppade till andra bilder...

Mansnamnsnytt

Jag har precis ringt och gratulerat pappa på Reinholdsdagen. Han är en av de 6999 personerna med förnamnet Reinhold som uppmättes i Sverige den 31 december 2005. Dock ej en av de 401, som har det som tilltalsnamn.

Jag har alltid undrat varför han har haft detta mellannamn och nu när båda hans föräldrar är borta får jag väl aldrig veta. Det är ju originellt i alla fall...

Reinhold har förekommit i Sverige sedan 1400-talet och hade ett uppsving i början av 1900-talet för att därefter ha minskat i frekvens. No shit?!

En krater på månen är döpt till Reinhold efter Erasmus Reinhold som levde 1511-1553. En märklig sak - kraterns diameter är 42 km och Erasmus levde i 42 år...

Faktakälla: Wikipedia och Wikipedia

Smarta ungar

Jag har ju yrkeserfarenhet av barn från sju år och uppåt och det har varit fantastiskt att se barn lära sig saker. Vad jag dock inte riktigt har fattat förrän nu är hur smarta yngre barn är.

Visst kämpar de från allra första stund med att lyfta nacken, söka ögonkontakt, resa sig efter fall på fall. Men sedan har jag trott att åldrarna från ungefär två till sju är ganska tråkiga. Men icke! Förra veckan var jag dagmammamoster åt Lillan, 4, och Lillen, 1½, och nu har jag haft Busen, 5, hos mig i två dagar. De minns saker, de har slutledningsförmåga, de förstår bus och ironi, de hör och ser allt.

Idag har jag varit och lämnat tillbaka Busen till sina föräldrar, men det blir alltid så tomt hemma hos Moster efter att han har åkt. Vi har busat och gosat och pratat. Samtalsämnena har bland annat varit Tour de France, Kronprinsessans födelsedag, busstrejken, kläder, räkning, döden och att äta salt när det är varmt ute.

Lillan var mäkta förgrymmad på mig förra veckan. Hon pillade på några pigmentfläckar på min arm:
- Vad är det för nåt?
- Det är sånt man kan få när man blir gammal. (sa jag nog mest för att inte oroa henne)
- När blir man gammal?
- Jaa...det är olika vem man jämför med. Om jag jämför med gammelmormor så är jag inte gammal, men om jag jämför med dig så är jag ganska gammal...
- Men! Du svarar ju inte på frågan. När blir man gammal!?

Väderdövöra

Hur kommer det sig att jag alltid missar vädret?!?! Är det bara jag?

Jag slog på tv:n en minut innan nyheterna och hörde dem prata om mobilsamtal och sms:ande i bilen och Almedalsveckan och sedan vet jag inte hur det gick till, men meteorologen sa att det var allt för honom och hej då. What the...

Det är samma varenda gång! Jag vet att det finns en massa väderprognoser på nätet, men jag vill ha nyheternas. Hur ska jag bära mig åt?!

Mitt konstruktiva förslag är att de höjer ljudet precis när vädret kommer, som de gör när det är en trafiknyhet på bilradion.

Gör om, gör rätt!!

När man talar in ett meddelande som ska spelas upp upprepade gånger för folk som sitter i en telefonkö, då får man inte göra några fel. I alla fall inte om man under en halvtimmes tid har en uppretad Moster Baba i andra änden. Varvas meddelandet med ömsom skrapig klassisk musik och ömsom gosskör (?) så får man rödpennemarkeringar. Meddelandet lät:

Du är fortfarande kvar i våran kö, men vi jobbar så fort vi kan med att kunna ta ditt samtal.

1) Det heter vår kö. Våran är talspråk.
2) MEN vi jobbar! Vari ligger motsättningen? Det borde vara och.

Tur ändå att jag fortfarande stod kvar i deras kö och inte i någon annans...

Pricken över u

Det är allt riktigt skojigt med ord!

Jag minns när mamma och jag satt och ritade i hennes tidning en gång för länge sedan. Det var på den tiden Damernas Värld var veckotidning och hade glansiga blad. Vi hittade ett modereportage som hette "Svart - helt enkelt" som vi endast med hjälp av en liten ring förvandlade till "Svårt - helt enkelt".

På en anstalt har jag sett hur skylten med "Utrymningsplan" gjorts om till "rymningsplan".

I torsdags var jag ute och åkte bil (med bland annat Fröken Bokmal, som behagat ta bort sig från bloggosfären igen). Vi passerade skylten:

NATÜRRESERVAT

Fniss fniss...det finns nästan inget så roligt som tüska ü:n... Jag kommer aldrig mer att kunna besöka ett naturreservat utan att üttala det natürreservat!

Ett s till, snälla!

Har suttit och googlat efter pilatesbollar. Ute i högerkolumnen gjorde ett företag reklam för "Pilateskit". Hihihi! För en gångs skull kanske en särskrivning skulle varit på sin plats.

Sliding trains

Det finns en tunnelbaneupplevelse som inträffar ibland och som jag tycker är rolig och intressant. Det är när man sitter på endera röda eller gröna linjen och åker parallellt med det andra tåget.

Det kan gå till så här: det ena tåget lämnar Gamla Stan något innan det andra, men strax ligger de sida vid sida på varsitt spår. Man tittar ut genom sitt fönster och rakt in i en annan vagn. Det ena tåget sackar lite och det andra drar iväg. De personer man nyss såg är ute ur ens synfält. Rätt som det är sackar det andra tåget så det första hinner ikapp igen och man får syn på de där personerna igen och rätt vad det är sticker ett tåg uppåt och ett nedåt och hamnar på varsin våning under Centralen.

Det kanske inte är något som de flesta stockholmare ser som särskilt lustigt, men jag som bara bott här i elva år har glädje av det. Och kanske ett och annat barn som man kan vinka till.

Much ado about nothing

Har du kanal 9?
Gillar du Shakespeare?
Älskar du romatiska komedier?
Tycker du om vacker miljö och landskap?
Njuter du av fin musik?
Smäller du nästan av när du ser en rasande, svartögd, ond, bredbent Keanu Reeves?
Eller en god, stilig Denzel Washington?
Anser du att Kenneth Branagh och Emma Thompson fortfarande borde vara gifta?

Då måste jag ödmjukt anbefalla eder att se Mycket väsen för ingenting/Much ado about nothing ikväll. Den är från 1993 och hade jag en inspelningsbar dvd skulle jag spela in den och förvara den tillsammans med Stolthet och fördom i versionen där Mr Darcy spelas av Colin Firth.

Så det blir ingen salsa för mig ikväll...fram med popcornen!

Yrken jag beundrar - lärare

Jag har gjort min sista dag som lärare. Jag har lämnat in nycklarna och tagit hem min kaffekopp och mig själv från skolan.

Det är ett av världens viktigaste jobb... och roligaste...och svåraste. Jag lyfter på hatten för er som orkar fortsätta, för ni behövs. Heja mamma! Heja Tina! Heja Prinsessmamman! Heja Fröken Bokmal, som antagligen inte har en aning om vad du ger dig in på :)

Jag är en bra lärare och jag kanske gör någon form av pedagogisk come back en dag...man ska aldrig säga aldrig, men nu har jag tagit klivet fullt ut och det känns som frihet!

Heja mig!

Midsommarnatt

Samma visa år ut och år in. Dessa midsommarnattens myter och traditioner. Jag orkar inte!

Nu måste man ut och samla sju män och stoppa under huvudkudden för att drömma om sin favoritblomma igen... Jag vet redan vilken som är min typ - av blomma alltså ;)

(Och glad midsommar på er, ni som tycker det är så himla kul att fira årets ljusaste natt och att det vänder imorgon!)

Slow motion

Giv mig styrka! Giv mig mod!

Det värsta är inte att söka jobb, skriva personligt brev och så vidare. Det värsta är att ha en sirapstung dator som tänker minst fem minuter per kommando!! Jag kan riktigt höra kugghjulen hacka.

Giv mig ett jobb, så jag kan köpa en ny dator. En bärbar med 3GB internminne, tack!

Next stop: Jiřího z Poděbrad

Jag har hört det i några tunnelbanevagnar den senaste veckan nu och jag drar på smilbanden varje gång. De har det vanliga svenska utropet direkt följt av ett på engelska. Däremot uttalar de stationsnamnet exakt likadant. Enda skillnaden är alltså att de säger "nästa" på engelska.

Det kan alltså låta: "Nästa station: Gamla Stan. Next stop: Gamla Stan." Är det bara jag som tycker det är skitroligt?! Det gör ju knappast till eller från. Den stackars turisten måste ju ändå, oavsett vilket land han eller hon kommer ifrån, först ha tagit reda på att de ska till en station som heter Gamla Stan, vilket betyder Old Town och så hoppa av när de känner igen ordet eller texten inne i vagnarna.

Har de som kom på det aldrig varit i Prag?

Det blir nog bra...men gå du klart skolan först

Heja Sweden!

Igår var det Sveriges nationaldag. Jag firade inte på något annat sätt än att jag var ute på stan med en kompis.

Där var fullt med firare med svenska flaggor i händerna. Den intressantaste iakttagelsen var ändå att jag såg så många firare med uppenbarligt annat ursprungsland än Sverige. En man i afrikansk dräkt i blått och gult bärande på en svensk flagga. En mamma och hennes lilla dotter med svenska flaggor målade på kinderna. Är det så att de är stoltare över sin sverigetillhörighet än vi slentriansvenskar?

På kvällen var jag på en picknick på klipporna i Kristineberg. Där fanns gott om sällskap på hällarna. Plötsligt reste sig ett stort gäng upp och började sjunga Sveriges nationalsång. De gjorde tecken att vi skulle hänga på. Så stod vi där i den svenska solnedgången och den ljumma luften och det var riktigt häftigt att fira sin nationaldag i Guds fria natur på det viset.

Senare på kvällen blev jag latino-Baba igen och tog några salsasteg :)

NÅGON har just lärt sig knyta rosetter

Farmor

Efter veckans två första roliga inlägg blir det här ett riktigt sorgligt. Min lilla farmor dog idag. Hon har bott på en demensavdelning och stadigt blivit sämre, men på slutet gick det ganska fort.

Min farmor var yngst av femton barn och är alltså den lilla bäbisen i sin mors famn på det här fotografiet, som hon hade hemma när jag var liten. Nu lever ingen på det fotot längre (kanske togs sommaren 1919). Men vi lever kvar - deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Sov gott lilla farmor! Jag önskar dig ljus och frid!

Åh...jag som letade efter lite särskild fastighetsvård!

Baba goes bildblogg

Nu måste jag ta mig i kragen och komma igång med bloggandet igen. En sak som jag är duktig på är att ha med mig kamera överallt. Ibland är det bara kameramobilen, men den är helt okej. Jag har massor av bilder som jag någon gång tänkt blogga kring. Härmed börjar resan genom mitt album: