Årsta är ett vackert gym

Förutom att blodet pumpar och musklerna får jobba så är det naturens växlingar som är tjusningen med mina promenader och löpturer. Igår sprang jag runt Årstafältet. De solbelysta, gula lönnarna mot klarblå himmel, det allt brunare gräset, buskage som blivit rensade och kapade - allt tecken på att fältet rustar sig för att ta emot ett snötäcke vad det lider.

I morse powerwalkade jag runt Årstaviken. Solen sken idag också. Det var städdag i koloniområdet närmast Tantolunden och de eldade löv. Jag hamnade i rökmolnet när jag kom ner från bron och det doftade höstigt och mustigt. På Södersidan (där Söder ligger alltså, som ju är norra sidan av viken) hölls det på och tas upp båtar. Överallt mötte jag hundägare, joggare och folk som promenerade. Det roliga när jag går det där varvet är att jag alltid möter flera av dem jag mötte i Årstaskogen på andra sidan.

Jag har en halv- och en helspaning från denna söndagmorgon. Halvspaningen är att jag såg två nötväckor, en av mina älsklingsfåglar. Det behövs ju tre för en spaning, men jag kan slänga in en blåmes från igår så har jag åtminstone tre med bandit-teckning över ögonen. Den andra spaningen är att det verkar ha varit alla mammors sovmorgon för jag tappade räkningen på pappor med barnvagn (6-7 st?).

Morgonsex

Det är faktiskt ganska osmakligt när två ringduvor leker "göra ägg" i trädet utanför, när man sitter och äter frukost.

På G

Årets vecka 1 är inte till ända än. Ändå vill jag trycka på "save" och spara den här känslan. Jag har gjort bokslut och det innebär bland annat att jag får syn på allt kul och bra som har hänt. Annars är det lätt att bara tänka att "2011 var ett mellanår och jag mådde skit", vilket jag i och för sig också gjorde, men man kan välja vad man sätter strålkastaren på, eh? Den här veckan har jag fattat några viktiga beslut och kommit igång med träningen och just som jag tänkte börja sluta spana på män, så tror jag bestämt jag har hunnit en liten flirt också.

Inatt sov jag bra. Jag gick upp och satte på mig gamla vinterjackan och mössa. På med powermusik i mobilen och en snabb 40-minutare runt i mitt kära bostadsområde. Jag tycker verkligen att jag inte kunde bo på något bättre ställe! Det var några minusgrader, ett pyttelager med snö och sol i mina ögon. En supervacker koltrast med sin gula näbb tittade på den galna människan som marscherade förbi i tacksamhet och kärlek till livet. Heja mig!

Djurnalist, javisst!

Jag brukar ju säga att tre är en spaning och Expressen har nu nått långt under lågvattenmärket i rubrikförfattande tre gånger på lika många dagar. Generellt sett tycker jag att tidningar når lägst på sportsidorna, men här har någon haft lite för mycket skojig tid kring artiklar om djur.

Nr 1: Minibambi har hjort entré (om ett rådjurskid)

Nr 2: Här nallar björnen mat på restaurangen (ingen kommentar)

Nr 3: Voffo kan ingen hjälpa Samson? (Samson är en hund)

Undrar om det är min pappa som har extraknäck där, eller jag kanske på en riktigt flamsig dag.

Ljudet av små fötter...

Jag vill ha en hund, men lika många gånger som jag får den längtan i blodet så inser jag det omöjliga i ekvationen. Man ska vara några stycken (två, eller en hel familj) för att ta hand om den, eller ha plats på hunddagis eller ha en snäll daghusse/matte. Fast det är nu jag behöver en kompis.

Vi hade Westie (West Highland White Terrier) när jag bodde hemma och min favorithund de senaste åren har varit strävhårig tax. Helst dvärgvarianten, eller kanintax som det väl heter. Det skulle inte utseendemässigt vara en "sådan matte - sådan hund"-relation, men jag gillar bäst små hundar. De är kaxiga och dreglar inte jättemycket.

För ungefär två veckor sedan blev jag kär i en mops. Den åkte en bit nedanför mig i rulltrappan. Mopsens matte hade lyft upp den i famnen och den gulaktiga huden korvade sig i nacken och det lilla bruna argförvånade ansiktet med sina utstående ögon stack fram. Jag måste ta mig en allvarlig funderare på om det ändå inte är genomförbart på sikt...

Birdspotting

När jag skulle sätta på kaffet imorse fick jag se en fet, fin gröngöling utanför på en tall i solskenet. Min far, hobbyornitologen, kan vara stolt över mig! Men jag hann inte ta något foto som bevis. I det avseendet är jag lite som fågeln - alltså en gröngöling!

Djuriskt

Jag har en bekants bekant som hittar på djurnamn på alla sina bekanta. Djurnamnen får de, efter vad jag har förstått, utifrån utseende men även beteende. Kanske är det lite som att folk ser ut som sina hundar. Då och då ser man lysande exempel på detta.



Igår var jag med systersonen Busen på Skansen och flera gånger blev jag full i skratt av att se mina vänner och bekanta i djuren där. Jag kom på att jag känner en brunbjörn, en varg, en påfågel, en stenfisk, en lappuggla, en babian... Av djuren på Skansen utnämns Busen till killing och jag själv vill gärna likna mig vid en lemur. Både skojfrisk, vaksam och inte främmande för att dra mig undan ibland (för att inte nämna de svarta ringarna runt ögonen).

"Dom har jag sett på Bolibompa!"

Hemjagad

Trots min stora trötthet och på det massage (som gjorde mig ännu mer såsig+illamående) släpade jag mig ut på after work istället för att välja "tv-soffan over and out".

Det var jättetrevligt och jag kom hem först nu, jagad uppför sista backen med andan i halsen av skräck för 3 rådjur som bor här och en våldtäktsman som härjade här för ca en månad sedan. Söderortspolisen kunde inte säga mer än att han inte var gripen och att "jo, överfallsvåldtäkterna ökar ju när det börjar bli varmt". Det är ju skönt att veta, som ensam kvinna med en ekonomi som inte täcker taxiresor vid minsta tripp utanför hemmet efter mörkrets inbrott.

Sov gott! And be careful out there!

Slutkörd

Det här är tråkig och ouppiggande blogginfo, men jag måste få utlopp för känslan av att jag aldrig har varit så här trött. När jag ser mig i spegeln tittar någon som ser ut som en tvättbjörn tillbaka på mig. Fast den här tvättbjörnen har blanka ögonlock. Ingen Blutsaft, ingen salsa kan pigga upp min urlakade hjärna och min kraftlösa lekamen. Att jag fortfarande är vaken 21.03 beror enbart på att jag tvättar och min tvättmaskin behöver hållas fast medan den centrifugerar, vilket den borde börja med när som helst.

En tjej på salsan sa idag att jag såg annorlunda ut. Jag hänvisade till att jag hade uppsatt hår, men nu slår sanningen mig med full kraft. Hon har nog aldrig sett mig så här slut.

lånad från Wikipedia

Det smakar fågel

Om man är i närheten av mina föräldrars hus kan man få se en välgödd gråsiska, en fet blåmes eller en nöjd och mätt liten gråsparv som dunsar ner på en trädgren. På tomten finns ingen julkärve. Pappa pekade på en bild av just en julkärve med massa småfåglar på: "Det är en myt! Havren skvätter de ner på marken. Nä, solrosfrön, jordnötter och talgbollar ska det vara." Denna vinter, den varmaste på 500 år, går det ingen nöd på småfåglarna vare sig på grund av kyla eller brist på mat. Jag frågade i min granskning inför detta blogguppdrag om de kanske serverat 10 kilo hittills i vinter, men de sa båda två att det inte räcker.

Pappa har alltid varit fågelintresserad. Jag minns sommaren då pappa spelade fågelljudkassetter i bilstereon och slängde sig ut i vägrenen och tvärnitade vid åsynen av en fiskgjuse eller ormvråk...eller det var nog flera somrar vid närmare eftertanke... När minsta syrran bara var några månader drog vi till Öland två veckor och det fågeltorn på Öland som vi inte besökte med babyliften i ena handen och kikaren i den andra är inte värt att nämna. På det här sättet har jag lärt mig en del fågelsorter och jag blev lite sugen på att köpa några talgbollar och hänga i träden utanför mitt hus. Kanske kan jag locka fram min favorit nötväckan. Blåmesarna är också favoriter. De ser ut som små banditer med svart mask över ögonen. Att titta på fåglar är mycket roligare än att ha akvariefiskar! Rekommenderas.

Voffsegull

Nu har Hedgehog in a storm skrivit om hundar ett tag. På senaste tiden har hon börjat bli sugen på en West Highland White terrier, en Westie, som vår lille Voffsegull. Nu blev jag tvungen att scanna in lite bilder. Här är han ganska ny i familjen och har fått lite ont i ena örat:


















Här är han i famnen på mig på min studentdag (obs! 80-tal):




















Min minsta lillasyster har gjort det "mysigt" för honom, med fransgardin, hundchoklad och gosedjur, men jag tycker mest han ser besvärad ut:



















Han blev nästan 15 år och sörjdes som en familjemedlem. Nu skriver jag inget mer för då börjar jag lipa.