Vänta lite nu

Nu har jag gått på sommarlov, men de senaste veckorna har varit stressiga och jag har inte orkat läsa på kvällarna. Däremot har pocketversionen av Bitterfittan av Maria Sveland åkt med i väskan och idag läste jag ut de sista sidorna. Det är ovanligt att snabbläsande jag läser böcker så pass utdraget, men i det här fallet passade det bra att göra det. Det gav mig tid att stanna upp och må illa över sådant hon skriver om, känna igen situationer eller tänka ut hur jag ska förhålla mig till ett och annat nästa gång jag ställs inför det. Bitterfittan vaknar ofta i mig, trots avsaknad av man och barn. För att inte tala om när jag försöker hitta en trevlig man.

Det som jag känner igen mig mest i är det här med hur nästan skrattretande det blir om en kvinna är lika ogenomtänkt och spontan som en man när hon till exempel lägger fram ett förslag på jobbet eller söker jobb som expert på Skolverket. Då är det väl något som är skumt. När jag läste Tusen gånger starkare av Christina Herrström kom samma känsla över mig. Att det blev skrattretande och nästan överdrivet när huvudpersonen Saga klev in och gjorde exakt som killarna. Men någon måste börja. Det kan man också säga tusen gånger - alla tjänar på jämställdhet. Och vågar man inte själv kan man stå i andra änden och vägra gå på blufförslag eller säga "vänta lite nu" och reagera.

I skolans värld, där jag befinner mig när jag inte är på sommarlov är det oftast väldigt mycket kvinnor i personalen. Ändå har jag många gånger sett manliga kolleger erkännas för sina förslag, tas på allvar med en pondus som inte tillskrivs kvinnor på samma sätt och komma undan med slarv eller att inte ha gjort det de ska. Vi har en kvinnlig träslöjdslärare på min skola, men annars är det väl traditionellt där man hittar män i skolan: i träslöjden, bland lärarna på högstadiet (sällan på låg, där jag jobbar), vaktmästare, it-ansvarig, kock och rektor. Fast det är klart - status och lön har ju gått ner sedan det blev allt fler kvinnor som blivit rektorer.

Fröken förutsägbar

För mer än tio år sedan hade jag nyss släppt en 5:a som blivit 6:a och börjat på högstadiet. Ibland kom ett gäng ner till mig och hängde lite i soffan på eftermiddagen. En dag var det några tjejer som pratade om de nya lärarna och gjorde en hel del rätt träffsäkra parodier på vad de sa och gjorde. Jag tyckte de var roliga...tills en tjej gick ut genom dörren och kom in igen, ställde sig med armarna i sidorna och sa "Näe, vad är det här för dumheter?!" med arg röst.

Jag har inte sagt just den frasen särskilt många gånger sedan dess. Man vill ju inte vara lättläst och förutsägbar. De senaste dagarna är det några i min nuvarande klass som har börjat säga: "Det är inte okej!" En kille sa det till mig på bilden: "Så säger du. Det här är inte okej. Det säger du jätteofta."

Dags för ett nytt mantra.

VårRuset 2013

Mitt första lopp avklarat!

Jag slog inte personbästa. Det gick inte för det var 12 000 kvinnor till på banan. Jag som verkligen ogillar att inte kunna hålla min egen takt hittade ändå ett eget sätt att ta mig fram. Lite ryckigt, men funktionellt. Jag hann inte titta så mycket på de vackra omgivningarna men jag såg bandet av kvinnor framför och bakom mig när stigen gjorde en sväng, som en orm som ringlade sig fram genom landskapet, och jag hörde vår kollektiva andhämtning.

Det var en mycket coolare upplevelse än vad jag hade trott att det skulle vara, med trevlig stämning och en peppig Blossom Tainton i alla högtalare. När jag kom i mål stängde jag av pulsklockan på exakt 5 km (väl uppmätt bana) och 32:22 minuter, tog emot medalj och goodiebag och bad en tjej ta en bild av mig. Nöjd och belåten!

Ögonsvett

Allting är bra med benhinnor, knän, fötter, kondition och motivation. Jag brukar pricka lagom varma kläder. Löparkarriären går bra, MEN...

...jag har ett problem. Jag svettas groteskt mycket. Man gör väl det när man springer, men jag har alltid gjort det. Foton från barndomen visar en rödkindad, rund och glad krabat med svettiga hårslingor kletade runt huvudet. Jag hade tunt hår då. Nu har jag tjockt hår och är vältränad, vilket sägs göra saken ännu värre. Arvet kommer från fädernet. När pappa spelade badminton så droppade han från näsan så planen var alldeles prickig och både han och jag svettas när vi äter stark mat. Han på flinten, jag under ögonen.

Jag har tidigare mest lidit av mitt svettande när det är väldigt varmt (N.Y. förra sommaren, Grekland) och när jag dansar. Salsa eller bugg spelar ingen roll. Det kommer ut genom håret på mig och det är fruktansvärt pinsamt att slänga svettigt hår i ansiktet på killen man dansar med. Eller värst - när det flyger loss svettdroppar från håret och hamnar i ögonen på dem. Har hänt.

I löpningen är jag från topp till tå dressad i funktionsmaterial och så värst mycket närkontakt är det ju inte. Då får jag det i ögonen istället. Det här har varit ett problem de senaste veckorna och jag måste se till att ta bort ögon-make up innan jag springer, för att undvika att se ut som en tvättbjörn när jag kommer hem. Jag har kollat på pannband och kepsar på sista tiden och igår slog jag till. H&M hade svarta, tvättbara sportkepsar för 79 spänn, så jag slog till på två stycken. Både svettabsorption och solskydd. Jag provsprang en idag. Perfekt! Hårmanen ut genom hålet där bak. Jag ser mer och mer ut som den sportiga brud jag faktiskt har blivit, men har lite svårt att få ihop med min identitet.

Svettig skitunge.

Svettig sportkvinna.

ICE HOCKEY WORLD CHAMPIONSHIP GAME 32 SWE-CAN

Jag har aldrig sett en hockeymatch live i hela mitt liv. Jag tror mest det beror på a) jag är en bandytjej och b) jag håller inte på något elitserielag. Eftersom jag tycker att "ska man göra något kan man lika gärna göra det ordentligt" så var jag igår på VM-matchen SWE-CAN i Globen, inbjuden på ett företagsevent. Här är min kväll i bilder:

15:00: Champagne på uteservering. Matchtröjor utdelas och hela gänget inväntas.

17:00: Taxi till Globenområdet. Fortfarande hopp om seger.

17:15: Toast Skagen och Wallenbergare (jättegod). Kurre Lundmark var kvällens värd. Här pratar han med Challe Berglund. Där var också Jonas Bergqvist, som visade sig vara en av alla som inte kan säga Schweiz...

Ca 18:30: Jag har fått Challes autograf och blivit lite kär. Jag får be Mats Sundin om ursäkt, men av alla trevliga hockeykillar som jag inte har en chans på så delar ni förstaplatsen.

20:10: Loa Loa Loa.

20:35: Vi ligger under med 0-1 efter första perioden, men jag njuter av stämningen inne i ett fullsatt Globen tillsammans med 12 499 personer.

När Kanada gjorde första målet ringde jag upp pappa. Jag hörde inte honom så mycket, men jag hoppas han hörde hur jag hade det just då. Sedan promenerade jag det stenkast jag har hem från Globen. Fett najs kväll fast vi förlorade. Man måste alltid gå på helhetsintrycket och inte snöa in på en sån liten detalj.

Befriad

Före klockan tio denna röda dag har jag redan blivit skjutsad två vändor till återvinningscentralen, jag har pumpat cykeln, bäddat med nya lakan och nu kör jag en maskin tvätt.

Jag känner mig helt lätt och befriad. Äntligen är jag av med två års ihopsamlade gamla tvättkorgar, sopsäckar, ett set med utemöbler, gammalt elskräp och färgpytsar. Det är ju inget jag ser dagligen, för det har stått nere i källarförrådet, men det har stått på min att göra-lista och det har varit så belamrat där nere att jag knappt får in mina resväskor och annat som jag verkligen behöver ha där.

En del i den befriande känslan ligger nog i att jag blev erbjuden hjälp av en kompis, som hyrt bil för att slänga skräp och åka till IKEA. Jag tycker att det är jobbigt att be om hjälp och vara till besvär, så när någon frågar om de får hjälpa mig blir jag så glad och tacksam.

Goda kroppsminnen

Pass två, vecka sju och jag var fast besluten att hitta ett tempo som ger mig ett bra kroppsminne av hur det ska kännas när det känns bra. Jag sprang-gick 15+2+15+2+10 idag, totalt 44 minuter och tempot snittade på 6:30. Det verkar vara ett lagom tempo för mig när jag ska springa lite längre. Ett tempo under 6 min/km funkar bara om jag springer under 5 km...än så länge, jag kanske blir snabbare. På lördag är det dags för veckans sammanhängande pass, 40 minuter utan gång. Det känns verkligen bra, det här.

Nog med nörderi, här lite andra betraktelser från morgonen:

Jag är ledig idag och ska åka och handla korta löpartajts, dock känner jag mig lite rädd för de allra kortaste. Jag tänker vita, dallrande lår...mina ben är snyggast helt täckta i svart, gärna i ett material som lyfter och håller in.

Vilken skillnad på grönska bara sedan i måndags! Jag är så tacksam att jag inte är pollenallergiker. Jag har kanske en ganska ful löprunda just nu (Sockenplan-Svedmyra-Tussmötevägen-Årstafältet), men jag behöver inte åka till Kungsträdgården för att se körsbärsblom. De finns vid Årstafältet också.

De har fortfarande inte sopat bort allt grus, men där det är nysopat flyger man fram. Lite samma känsla som när jag var liten och cyklade på nyasfalterat. Man är först och inget är i vägen.

Två män cyklade förbi mig och ropade "Heja, heja!". Det var kul. Jag ropade "Tack!", men sedan såg jag att jag ökade i tempo av de glada tillropen. Kan bli jobbigt under till exempel Midnattsloppet om jag är så lättflirtad, bäst att jag håller mig till tempot jag har bestämt.

Det verkar som om svett inte håller samma salthalt som tårvätska, för aj vad det sved i mina ögon på slutet.

No shit, Sherlock.

Visst kan jag ibland ge en kommentar till någon, utan att det är vare sig en komplimang eller en förolämpning. Jag sa till exempel "Du är alldeles rosig om kinderna!" till min kompis igår när vi var och dansade på Gröna Lund. Med det menade jag säkert ungefär "Vad roligt du måste ha och vad glad och uppspelt du ser ut."

Ändå! Ändå kan jag inte bli klok på kommentaren "Vad lång du är." Det var ett tag sedan sist, faktiskt, men jag får den rätt ofta och igår var det dags igen. Det är lika kul och obegripligt varje gång. Vad ska jag svara liksom? Den här gången fann sig killen rätt fort och tillade "...ja, det är fint alltså."

Livemusik äger

Igår var jag på en fantastisk, utsåld konsert på Nalen. Artisten som uppträdde heter Buika, eller Concha Buika. Hon blandar flamenco, jazz, soul och blues. Hennes röst går nästan inte att beskriva. Ibland låter hon som Tina Turner och ibland som Edit Piaf, men mest som sig själv förstås. När hon klev upp på scenen såg hon så liten ut och hon skojade om att hon var blyg när hon pratade, men det var hon sannerligen inte när hon sjöng. Med ganska små medel gjorde hon någonting av varenda sekund på scenen - hon jobbade hela tiden med kroppen och armarna, håret, leendet, en liten glittrande grej som hängde från handen, samspelet med musikerna och publikkontakten. Folk bara vrålade och visslade. Musikerna var också helt outstanding. Det finns många klipp med Buika på YouTube, men inget som kan förmedla vad jag kände igår.

När konserten var slut kom jag att tänka på att jag är bra på att förse mig med upplevelser av livemusik. Senast jag var på Nalen var 29 december förra året, när Calle Real spelade. På de fyra månader som gått sedan dess har jag varit på en 80's Funk Night på Fasching med Roots of Funk, konsert med Voces Nordicae på Södra Teatern, Matteuspassionen i Engelbrektskyrkan, We love gospel med Lasse Axelsson i Berwaldhallen. Sist, men inte minst - är det något som är live och publikkontakt i skön sammansmältning så är det dansband. Hittills i år har jag dansat till Scotts, Casanovas, Elisa's, Titanix och Date. Elisa's går vinnande ur just den danskampen.

Ovårdat språk

Det är inte ofta jag tappar hakan och börjar stirra i Stockholms lokaltrafik, men idag i den mest knökade rusningstid var det en kvinna som sa "horjävlar". En annan kvinna som satt precis i gången sa, på ett väldigt modigt och snällt sätt: "Vilket kraftfullt språk. Du kan få sitta här."

Kvinnan satte sig men fortsatte spotta ur sig fula ord medan hon halvblundade och slickade sig om munnen. "Runkar horjävlar. Runkarunka. Runkarunkarunka horjävlar." Senare lät det som om hon sa "runkatoalett runkatoalett".

Jag var helt tagen och satt och smygkollade på henne i fönstret. Hon såg helt "normal" ut och hade en söt vit hålstickad mössa med en liten rosett på. Det där kan vara jag om x antal år, tänker jag, när SL och människorna i Stockholm drivit mig så långt det går och jag får ångesttourettes...

Årsta är ett vackert gym

Förutom att blodet pumpar och musklerna får jobba så är det naturens växlingar som är tjusningen med mina promenader och löpturer. Igår sprang jag runt Årstafältet. De solbelysta, gula lönnarna mot klarblå himmel, det allt brunare gräset, buskage som blivit rensade och kapade - allt tecken på att fältet rustar sig för att ta emot ett snötäcke vad det lider.

I morse powerwalkade jag runt Årstaviken. Solen sken idag också. Det var städdag i koloniområdet närmast Tantolunden och de eldade löv. Jag hamnade i rökmolnet när jag kom ner från bron och det doftade höstigt och mustigt. På Södersidan (där Söder ligger alltså, som ju är norra sidan av viken) hölls det på och tas upp båtar. Överallt mötte jag hundägare, joggare och folk som promenerade. Det roliga när jag går det där varvet är att jag alltid möter flera av dem jag mötte i Årstaskogen på andra sidan.

Jag har en halv- och en helspaning från denna söndagmorgon. Halvspaningen är att jag såg två nötväckor, en av mina älsklingsfåglar. Det behövs ju tre för en spaning, men jag kan slänga in en blåmes från igår så har jag åtminstone tre med bandit-teckning över ögonen. Den andra spaningen är att det verkar ha varit alla mammors sovmorgon för jag tappade räkningen på pappor med barnvagn (6-7 st?).

Gissa mässan

Mitt pendeltåg  passerar Älvsjömässan varje dag. På morgnarna är det ingen action, men på eftermiddagarna och särskilt onsdag, torsdag, fredag är det desto mer spännande.

När tåget rullar in på stationen brukar det stå en massa folk där. Min självpåtagna uppgift är att gissa mässan. Ibland är det lätt, särskilt om man tjyvläser på kassarna som folk bär på. Idag var det svårt. Det var mest män, ganska sammanbitna, inte så mycket kostymer, kassar som jag inte begrep loggorna på. Svaret får man när dörrarna stängs och tåget rullar in mot Stockholm. Då kan man läsa vilken mässa som pågår på en stor digital skylt. Idag stod det bara: SKYDD.

Jag kollade Stockholmsmässans hemsida och det är en mässa för Säkerhet, Brand & Räddning. Arrangeras parallellt med Nordic Safety Expo. Så nu vet ni det.

Early birds

Klockan var kvart i nio när jag gav mig ut på löprunda. Inte supertidigt, men det är ändå lördagmorgon och jag tänker att många skulle vilja ha sovmorgon.

Och vilka är uppe och ute? Joggare och hundägare är självskrivna, men sedan är det småbarnsföräldrarna. Två unga föräldrar, som såg alldeles nyvakna ut och var rufsiga i håret, satt och kurade på en lekplats medan deras barn glatt lallade omkring med en spade i handen. En pappa lärde sitt barn att cykla på en stump av den nedlagda Årstalänken. En drake seglade på himlen över Årstafältet och följde man snöret fann man ytterligare en pappa med sitt barn.

Frökens guld

Säga vad man vill om lärarjobbet, men när jag är tillsammans med mina elever (25 stycken, 8-9 år) har jag aldrig tråkigt! Den här veckan har...

...vi tagit skolfoto. Doften av hårvax lång tung i 3B:s kapprum.
...jag tvingats inse att jag inte visste exakt var Hawaii låg. Fick frågan när vi hade världskartan nere. Hawaii ligger väääldigt långt väster om USA, nästan där kartan slutar faktiskt.
...vi även diskuterat (jag minns inte ens hur vi kom in på det, men kartan var redan nere) kontinentplattornas rörelse utifrån a) mitt lärar-geografi-perspektiv och b) Ice Age-filmernas förklaringsmodell.
...jag för femtielfte gången tvingats argumentera mot Powerade som utflyktsdricka (med en elev som inte behöver ett gram extra fruktsocker).
...jag argumenterat med samma elev ytterligare en gång när han trodde att idrottslärarna kommer att ha andra regler på friluftsdagen. Moahahahaha...
...eleverna fortfarande gjort de vanliga stavfelen, men också genomfört en gedigen utredning (med mig som expertvittne) huruvida man kan stava "tja" på något annat sätt än "tja" och hur "shoo bre" (med google som expertvittne) stavas.
...några tjejer i min klass som går på konståkning och gymnastik och jag haft plankan-utmaning (världens kanske jobbigaste styrkeövning). Jag storförlorade, så klart.
...en del sett en overheadapparat för första gången. Jag hittade en portabel som jag använde när vi gjorde allas siluetter på kartong. En tjej förvånade mig. Hon kom in och sa: "En overheadapparat. Vad ska vi ha den till?"
...jag fått förklara vad en telefonkatalog (alfabetisk ordning behövs inte på samma sätt på eniros hemsida...) från Stockholmsområdet innebar jämfört med en från Lidköping, att man slog 90 000 istället för 112 och att vi hade disketter istället för usb-minnen så sent som när jag utbildade mig till lärare. De tröttnar aldrig på att häpna över att jag är från 1900-talet. De små raringarna har mig liksom ändå placerad på lite högre auktoritetsnivå och lite lägre pinsamhetsnivå än sina egna föräldrar.
Jag är ju deras fröken.

En ung Geena

På tal om komplimanger så var det en kille inne på Duane Reade (snabbköp) i New York som kände igen oss när vi varit där nästan varje dag. Han sa till mig att jag liknade en kändis. Jaha, tänkte jag, måtte inte han också tycka försvarsministern (Karin Enström) eller Marianne Nivert. Nej då, han tyckte en ung Geena Davis. Sanningen är väl en blandning, men de snygga är så klart roligast att likna.

Flatter me

Med risk för att bli högfärdig, får jag så himla många fina komplimanger om mitt utseende just nu. Kan tyckas ytligt, men jag blir glad eftersom det är ett kvitto på att jag känner mig i fin form, är utvilad och har en positiv hållning. Tre exempel för att bekräfta spaningen:

Igår träffade jag en salsaamiga som jag inte sett på länge. Hon frågade hur det var och jag sa bra. "Det syns!" sa hon då med ett leende.

Idag gick jag över Hötorget. Handlarna ropade frukterbjudanden efter mig. I ett stånd erbjöd en kille bigarråer, men jag skakade på huvudet. Då ropade hans kompis (obs, utan merförsäljning): "Snygg klänning!"

Förra veckan träffade jag Busen Dexter. Förutom att han kommenterade att jag hade fått mycket mustasch och senare att jag började få gammal hals så sa han faktiskt när jag klev ur bilen: "Vad smal och snygg du har blivit." Det ska väl en nioåring till för att ta ner Moster på jorden ;)

Music to my ears

Den morgonen jag skulle ut till Arlanda kostade jag faktiskt på mig en taxi ut till Arlanda. Det faktum att det är billigare att åka varsin taxi än för mig att först åka in till stan och sedan dela en taxi förtjänar ett helt eget inlägg...

Taxichauffören kom fem minuter för sent, vilket var för mycket för mina resnerver. Han var dock kolugn, lyfte in min väska i bagaget och körde iväg. Så klart var vi i god tid. Det var ingen trafik när vi åkte genom staden. Han var av den tysta sorten, drack kaffe ur termosmugg och satte på musik via sin iphone. Vidunderligt vacker musik ackompanjerade resan genom staden. Vattnet låg blankt, solen sken. Allt såg så där morgonrent och stilla ut. På väg ut ur Stockholm dansade dimman som älvor i skogsbrynet. Hjärtat tar liksom större plats i bröstkorgen när det är så där vackert.

När vi kom fram till Arlanda frågade jag vad det var för musik han spelade. Först tyckte jag att han sa Janne (Schaffer?! tänkte jag), men så visade han på mobilen. Det var en artist som hette Yanni, en grekisk pianist och kompositör. Tack vare en taxichaufför, en resa till Arlanda och Spotify fick jag alltså en ny spellista att ha till nedvarvning och resor på tåg.

Magi i mörkret

Ett av mina favoritställen i New York är Bryant Park. Jag hade läst lite om parken på deras hemsida, bland annat för att vi ville gå på utebio och så bodde vi dessutom nära. Vi var där flera gånger och drack kaffe, tittade på folk och läste tidningar i deras Reading Room.

Förra måndagen (ack, för en vecka sedan) visades The Wizard of Oz. Filmen skulle börja vid mörkrets inbrott, ca 21. Vi kom dit 20 och det var smockat! Jag höll på att ge upp innan filmen ens hade börjat, men skam den som ger sig. Vi stod och hängde på en stenmur och kollade genom buskarna, men efter halva filmen kom en kille och sa att deras sällskap skulle gå och vi kunde ta deras stolar. Känns knappast som något som skulle hända i Stockholm...eller så är jag bara drabbad av newyorkarnas trevlighet. Det var riktig sing-a-long-bio med alla naw på rätt ställe och applåd när häxan dog och senare även när hennes häxsyster gick samma öde till mötes.

Och på Youtube hittade jag en film om hur man gör om man vill ha plats på gräsmattan: http://www.youtube.com/watch?v=jD1k2Zkq-Ec

Note to self: next time, be there at 5 pm!

Duktig flicka

För mig har ordet duktig alltid varit lite av ett fult ord, med rötter i prestation, självförtroende, att vara till lags och duga. En duktig flicka är pålitlig och bra, men också lätt att störa sig på. Många gånger har jag tänkt att jag ska bli en slarver och slapphög, komma för sent, inte leverera, strunta i saker jag lovat, men det ligger inte i min natur. Jag tyckte ju till exempel det var jättejobbigt att börja komma till jobbet 7:45 istället för 7:15. Det kändes som slarv, trots att min arbetstid börjar 7:50.

På senaste tiden har jag vid flera tillfällen fått höra att jag varit duktig, men med den skillnaden att jag kunnat ta det, för jag håller med!

På årskontroll hos tandläkaren fick jag höra att jag skött mig mycket bra med tandtråd och borstning. Det är roligt att få komplimanger för sina mer dolda fysiska företräden, som fina slemhinnor och tandkött, ytterst lite tandsten och bra saliv.

Min sjukgymnast säger att jag är duktig varenda gång, men så har hon också gett mig exakt lagom många övningar. Sist sa hon att hon skulle kunna ge mig fler "men då gör du dem inte". Så sant. Berömmet får jag för att jag är lite bättre och lite starkare för varje gång.

Vi har haft öppet hus på skolan och klassrummet var fullt av föräldrar. Min parallellklass har haft det turbulent med många lärarbyten. Hon som är där nu har åstadkommit en stor förändring och hon får mycket beröm av föräldrarna. Jag har haft min klass i två år och det blir bara bättre och bättre. Jag älskar de där ungarna och vi har väldigt roligt ihop. Även om det borde räcka som bekräftelse och jag vet att när man inte hör någonting är alla nöjda, så har jag varit lite sotis. I tisdags så fick jag massor av glada tillrop när jag bekräftade att jag ska ha dem nästa år och några föräldrar med småsyskon som börjar sexårsverksamheten till hösten har redan tingat mig för tre år till.

Det som de här tre spaningarna har gemensamt är att jag gör dem för min egen skull. Egentligen behöver jag inte få höra från någon annan att jag är duktig, men det gör inte ont med bekräftelse. Jag försöker vara duktig (det där ordet igen) på att säga till folk som jag uppskattar att jag gör det.

Här hittade jag en doktorsavhandling som styrker det jag just skrivit.

Beavis and Butt-Head - otecknat

Jag gillar inte Beavis and Butt-Head, men jag förstår hur Mike Judge kom på hur de skulle prata. Han åkte bara tunnelbana några gånger när det var tonåringar ombord och så skrev han ner deras tal.

Jag har hört tonåringar av manligt kön prata flera gånger den senaste tiden. De pratar inte klart meningarna, de använder så få ord men så många ljudillustrationer som möjligt och de pratar mer för alla runt omkring än med den de pratar med.

Och nu gör de reklam för nypremiär av Beavis and Butt-Head - i tunnelbanan.