Releasefest eller Jag älskar mingel!

Förra våren gick jag en kurs i att skriva romance. Den hölls av Simona Ahrnstedt som även går under epitetet Sveriges Romancedrottning. Sedan träffade jag henne igen när jag var på ett Books & Dreams-event i höstas och blev glad när hon kände igen mig.

Självklart har jag läst alla Simonas böcker och jag har ju alltid velat varva mina rysliga thrillers med feelgood eller romance, så det passar utmärkt. Jag gillar både de historiska och de nutida för sina starka kvinnor. Simona är också skicklig på att beskriva sex, som är så svårt. Omslagen på de två senaste är fantastiska och nu har jag den rykande heta En enda hemlighet, signerad och klar för läsning.

När jag gick kursen så var det flera av de andra som sa att de hade en historia som ville bli berättad och de ville skriva, men de ville helst inte stå i rampljuset och signera böcker. Jag är tvärtom - jag kan inte vänta till mitt första releaseparty. Det är historierna som inte vill komma till mig...

Simona är inte heller direkt blyg för att stå i centrum. Hon sken som en sol hela kvällen. På fotot som min kompis och jag tog med henne är det dock jag som är belyst med rampljus, som en annan madonnamålning. Jag ser det som ett tecken...

I övrigt var jag framme och sa hej till Åsa Hellberg (som jag träffade första gången på Books & Dreams-eventet), pratade lite med Katarina Bivald (och jag kände igen hennes namn, men kom inte på då att det är hon som skrivit Läsarna i Broken Wheels rekommenderar, om du läser det här: I loved it!), kramades och pratade med Sandra Gustafsson (som jag inte sett på flera år, men jobbat med på terapiskola och jag har varit på en av henne releasfester. Du var skitsnygg!). Sedan såg jag Maggan Hägglund (en starksvag guru, som skrivit min bästa igenkänningsbok Drunkna inte i dina känslor tillsammans med Doris Dahlin) och lite andra kändisar.

Kul, positiv och inspirerande avslutning på gårdagen!

Livemusik äger

Igår var jag på en fantastisk, utsåld konsert på Nalen. Artisten som uppträdde heter Buika, eller Concha Buika. Hon blandar flamenco, jazz, soul och blues. Hennes röst går nästan inte att beskriva. Ibland låter hon som Tina Turner och ibland som Edit Piaf, men mest som sig själv förstås. När hon klev upp på scenen såg hon så liten ut och hon skojade om att hon var blyg när hon pratade, men det var hon sannerligen inte när hon sjöng. Med ganska små medel gjorde hon någonting av varenda sekund på scenen - hon jobbade hela tiden med kroppen och armarna, håret, leendet, en liten glittrande grej som hängde från handen, samspelet med musikerna och publikkontakten. Folk bara vrålade och visslade. Musikerna var också helt outstanding. Det finns många klipp med Buika på YouTube, men inget som kan förmedla vad jag kände igår.

När konserten var slut kom jag att tänka på att jag är bra på att förse mig med upplevelser av livemusik. Senast jag var på Nalen var 29 december förra året, när Calle Real spelade. På de fyra månader som gått sedan dess har jag varit på en 80's Funk Night på Fasching med Roots of Funk, konsert med Voces Nordicae på Södra Teatern, Matteuspassionen i Engelbrektskyrkan, We love gospel med Lasse Axelsson i Berwaldhallen. Sist, men inte minst - är det något som är live och publikkontakt i skön sammansmältning så är det dansband. Hittills i år har jag dansat till Scotts, Casanovas, Elisa's, Titanix och Date. Elisa's går vinnande ur just den danskampen.

Ny spellista

Jag har en ny spellista på Spotify. Den går på hög volym på väg till jobbet om morgnarna och består av klassisk musik, mest i moll och mycket har jag hittat i Fifty Shades of Grey och från en begravning i Svikaren av Katarina Wennstam. Sådan är jag. Jag blir inspirerad. Ska även se om jag kan hitta och läsa Tess av d'Uberville av Thomas Hardy, precis som Ana.

Här är musiken ur böckerna:

Spem in Alium av Thomas Tallis
Préludes, Op. 28: No. 4 in E Minor av Frederic Chopin
Lakmé (Act I): Flower Duet
Adagio in G Minor For strings and organ av Tomaso Albinoni

Själv har jag, bland annat, lagt till:

Adagio for strings, Op. 11 av Samuel Barber
Abendlied ur 3 Sacred Songs, Op. 69 av Joseph Gabriel Rheinberger



Den här på högsta volym inne i kapuschongen i blåsten på Årstaberg om morgnarna får nästan mitt hjärta att spricka (fråga inte varför videon blir beskuren...lyssna bara).

80-talet, det ljuva

På nyårsafton 1989 gick ett radioprogram som hette åtta timmar åttiotal. Delar av det spelade jag in. På kassettband.

Nu har åttiotalet kastat sig över mig igen, i långt mer än åtta timmar. Det började en ny tv-serie, Eighties, på SVT i fredags och Macken började gå i repris. Eighties ska ta upp ett år i taget under tio avsnitt. Första avsnittet handlade alltså om 1980 och hette "Synth eller hårdrock?" (jag var varken det ena eller det andra). Macken är från 1986. Jag blev tvungen att se båda på svt.play på lördagen, eftersom jag såg filmen Flashdance från 1983 på Sjuan under fredagen. På lördagen lyckades jag dessutom lägga vantarna på både andra och tredje boken av Haruki Murakamis 1Q84, som utspelar sig 1984. Dallas ska komma tillbaka.

Här kommer tre spaningar ur Flashdance, som skvallrar om att det var lite annorlunda då:

När Alex och Nick har varit på date och han ska köra henne hem, så låser han upp (manuellt) på passagerarsidan. Alex hoppar in och böjer sig över förarsätet och ploppar upp låsknappen så Nick kommer in.

På en annan date vill Alex provocera Nick och frågar honom om han har fantiserat om att ha sex i en telefonkiosk.

I den berömda slutscenen kommer Alex in i danssalen och går fram för att sätta på musiken, som hon naturligtvis har på en LP-skiva.

Asplund & Lewerentz

Idag trotsade jag vädrets makter och drog till Skogskyrkogården på guidad vandring. Jag har aldrig varit där förut, men nu tror jag att jag kan säga att det kommer att bli min nya favoritplats att promenera och kontemplera på.

Förutom naturen och idéerna bakom hur Skogskyrkogården skulle se ut och varför den idag är Världsarv blev jag mest intresserad av arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Finast tyckte jag Skogskapellet var och där berättade guiden massa spännande detaljer som fick mig att vilja läsa mer. Hur dödskallen kring låset på porten varit försvunnet, men senare lämnats tillbaka (det var en narkoman som tagit den och sedan fått dåligt samvete), hur vackra grindarna innanför porten var, hur Asplund tänkt kring mörker och ljus, kupolen invändigt med fönster som lät dagsljus falla in över katafalken och att även stolarna var ritade av Asplund. Både Asplund och Lewerentz hade fått strida om sina idéer och förlorat två av striderna. Den ena var att de var tvungna att ha altare där inne och den andra var att kapellen nödvändigt skulle ligga i öst-västlig riktning, medan de ville ha dem i norr-sydlig för att kunna arbeta med att man kom in från den mörka sidan och gick ut en annan väg, mot ljuset. Lewerentz hade lite trotsigt busat till det ändå och lagt sitt altare inne i Uppståndelsekapellet 5 grader ur kurs!

Det måste vara besvärligt att vara arkitekt. Hur bra idéer man än har faller vissa på vad man får göra, andra på vad man kan göra och när det är klart och man själv inte vakar över det längre kan brukarna eller användarna ändra på det man tänkt på ett visst sätt.

Och några bilder...

Bilderna får ett eget inlägg för de brukar alltid krångla till det:

Kullerstenar - vackra, men besvärliga att gå på.

Riddarholmsdagen 2007

Jag är inte speciellt intresserad av jippon, men när jag fick se i tidningen att det skulle vara Riddarholmsdagen kunde jag inte motstå. Min relation till Riddarholmen ser ut ungefär så här: aldrig satt min fot där, men åkt förbi tusentals gånger och så vet jag lite om vilka som ligger begravda i Ridarholmskyrkan.

Idag har varit min kulturdag, för efter Hagelbäckutställningen blev det Riddarholmsdag. Jag strosade runt lite, kollade folk i 1600-talskläder, köpte brända mandlar, besökte Gamla riksarkivet som var fantastiskt vackert, gick en sväng till Birger jarls torn (som dock inte var öppet) och avlyssnade en liten minikonsert med medlemmar ur Drottningholms Barockensemble.

Det var en riktig nära-livet-upplevelse! Jag satt på första raden och lät mig bara omslutas av Bachs Air och Vivaldis Våren. Jag fick närapå tårar i ögonen. Det var så starkt och så vackert och livemusik kan aldrig, aldrig ersättas av inspelningar! Jag kände hur lugn jag blev och alla minna sinnen skärptes. Jag kände hur kallt det var inne i kyrkan, jag hörde musiken, jag såg från musiker till musiker allteftersom de hanterade sina instrument. Miljön var så vacker där, mitt bland alla döda kungar och drottningar.

Från Druvan till russin

En stor fördel med Stockholm är det rika kulturutbudet. En nackdel är att jag tenderar att bli slapp av detsamma. Det var likadant när jag bodde i Göteborg. Den 3 februari (!) startade Johan Hagelbäcks russinutställning på Stockholms Stadsmuseum. Imorgon är sista dagen och idag fick jag ändan ur vagnen.

Det är jag glad för. Jag har diggat Kcäblegah Nahoj (som han kallade sig) sedan ungdomsprogrammet Druvan och senare hans filmjölksanimationer. När jag surfade runt efter lite fakta om honom hittade jag massor av saker som jag inte ens visste att han låg bakom.

Russinutställningen var riktigt rolig. Jag gick där och fnissade för mig själv. Där kan man se russinens liv från fortplantning till ålderdomshem (där de sköts om av unga vindruvor) och död. Han måste ha haft riktigt roligt när han kom på alla idéerna. Men det var vackert också. Han hade gjort tavlor med abstrakta mönster och russin som mosaik, mörka kaliforniska russin i kontrast till gulaktiga sultanrussin. En del började bli lite dammiga så här i slutet av utställningsperioden.

En liten tavla var fräck och rolig, men medför eventuellt att jag inte kommer att vilja äta kalaspuffar igen. Det är ett russin som står bredvid ett gäng kalaspuffar som hoppar hage på en skolgård och kallar dem "Jävla fittor!"

Bilden har jag lånat från Zenit.